Verkstad

Om och om igen, och alltid som för första gången

Det är mer än ett decennium sedan mannen som kallade sig själv »en sorts biolog« avled. Främlingar som vi förmår inte avgöra om hans ande hemsöker ateljén. Ändå andas allt lugn, klarhet, koncentration. Med ett ord: sinnesnärvaro
. . .

Alaska

Det enda jag behövde var denna vilja att lösgöra sig från allt och alla, kosta vad det kosta måste. Jag förband den med det trettioförsta strecket på kompassen, det vill säga nordnordväst, samt ett namn: Alaska
. . .

Hellre döv

Härförleden blev jag tillfrågad om jag kunde nämna en tilltalande utopi i litteraturen. Undran gjorde mig förlägen. Sanningen är ju att Lycksalighetens ö gör mig klaustrofobisk; vartenda fiber i kroppen vill fly
. . .

Fuck, marry, kill

Är det inte dags att ta död på fiktiva figurer som mest bara är till för att berättarjaget skall komma till insikt om sig självt och fira sig som det bästa som hänt sedan uppfinningen av pomada?
. . .

Fyra frågor om det där med pengar

En behöver inte ha läst Marx för att veta: utan stålar, inget krubb
. . .

Starka scener

Freud talade om »urscener« i människors liv, svårförstådda händelser som definierar hur de handlar och ser på sig själva. Även skrivande varelser har naturligtvis sådana upplevelser. De är sällan många och behöver inte alltid vara betydelsefulla för andra. Men mycket av energin i ett författarskap hämtas ur dem. De utgör sår som inte vill läka
. . .

Menetekel

Jag höll utkik efter ett passande ställe där olyckan som måste ske kunde äga rum – och fann det i en underfart någon minuts körväg från gränsövergången
. . .

Bokslut

Äntligen kan den nya romanen lämnas in, efter 400 arbetsdagar fördelade på två år minus någon vecka
. . .

En rätt bäst serverad kall

En plågsam känsla, den att höra sin egen text uppläst av en röst som inte bottnar i det sagda
. . .

Slagen av Apollon

Då Friedrich Hölderlin nådde sina sydtyska hemtrakter i slutet av juni 1802 var han i uselt skick. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag
. . .

På förekommen anledning

Detta övervärderade pronomen …
. . .

Fönster mot världen

I rummet där mitt skrivbord står är gardinerna fördragna. Väven är grovmaskig nog för att fasaderna på andra sidan gatan skall skymta genom tyget. De siennaröda och stockholmsgula fastigheterna intresserar mig uppriktigt sagt mindre. Fast om jag höjer blicken över taken skimrar himlen.Sedan månader tillbaka har detta begränsade stycke oändlighet varit modstulet grått. Samtidigt som stadens stora sjukhus går över till militär styrning, är himlen dock hög och blå. Med ett ord: oemotståndlig
. . .

Halvt mård, halvt svala

Längtan är ett underligt djur. Jag föreställer mig den som halvt mård, halvt svala
. . .

Först som sist

I början av 90-talet blev jag bjuden på middag hos en litteraturprofessor i Baltimore. Det ryktades att han var den störste enskilde boksamlaren på östkusten. Pengarna kom från hustrun, vars familj ägt tobaksodlingar i Södern. Paret bodde i ett stadspalats, salarna med hyllor från golv till tak ville inte ta slut
. . .

Atlas Shrugged

Idag lämnade den till tryck färdigsställda, ja, frigivna nya boken skrivbordet. Jag har inga gamla utskrifter att undanröja, inga böcker att ställa tillbaka på hyllor, inte ens en arbetsoverall att tvätta eller kondoleansbrev att skicka till mig själv. Bara att förvalta tomheten på klokaste sätt
. . .

Bristen hos aforismer

Bristen hos aforismer …
. . .

»Var det värt det?«

En vän i ett annat land är sjuk. I ett kvarts sekel stod vi varandra nära, trots geografin. Gick igenom skilsmässor på varsitt håll, stöttade i motgång, firade när det fanns skäl – och tillbringade Gud vet hur många hundra timmar diskuterande på telefon, ofta skrattande, alltid engagerat. Till vänskapens finaste sidor hörde diskretionen. Gränser respekterades. Ändå eller kanske just därför var de vänliga gliringarna sällan långt borta
. . .

Alla hjärtans dag

Åter är det dags: manuset till en ny roman lämnas in. Denna gång stökar ingen blandning av jubel och uppgivenhet, chutzpah och förvirring i bröstkorgen. Sakläget konstateras stillsamt – med en snaps i ensamhet strax efter tolv på dagen
. . .

En omutlig dröm

Jag vaknar med en mening i huvudet
. . .

Feberkrönika (fredagen den 13)

Vilket märkvärdigt monster den är. Febern. Ena morgonen når kvicksilvret 39,7°, nästa 40,1°. Efter en tillfällig svacka på 38,9°, klättrar den flytande metallen över 40,5° på fjärde morgonen. Markörerna i protokollet liknar eldtungor, den ena taggigare än den andra. Däremellan breder nätter av frossa och självömkan ut sig
. . .