I det gula

7. iv. 2026

På flyget hem från utlandet, några dagar efter att ha lämnat in manuskriptet till en ny roman som fått titeln Yellow, upptäcker jag att jag för ett kvarts sekel sedan citerade Joseph Conrad i en essä. Det rör sig om de kursiverade meningarna av en beskrivning som i något utförligare skick lyder: »However, I wasn’t going into any of these. I was going into the yellow. Dead in the center. And the river was there – fascinating – deadly – like a snake. Ough!«

Inte en enda gång under arbetet på romanen, som inleddes kort efter att De tunna gudarna utkommit, har jag tänkt på passagen. Och då hade jag enligt den första arbetsanteckningen ändå fått för mig att förse boken, som det ännu inte existerade ett ord av, med ett oidentifierat motto hämtat ur föregående roman: »som är ljus som är en slingrande orm som är en ångande ryggrad«. Så skedde aldrig, främst därför att denna »orm« – i mina tankar skulle det handla lika mycket om en konkret flod som om hur texten skulle skrivas (= serpentinartat) – snart ersattes av en salamander. Floden stannade kvar i texten, betydligt viktigare visade sig dock smältvattnet från en glaciär bli som sommartid sväller detta vattendrag i bergen väster om Kabul.

När jag råkade på citatet igen var det som om något hann ifatt mig. Hos Conrad står det gula för den fläck på kartan (lysande i regnbågens alla färger) som Marlow upptäcker på ett skeppskontor i London i början av Heart of Darkness. Där, i Kongo, härskar kolonialmakten Belgien genom våld, korruption och tusen andra prov på moralisk bankrutt. Den förmenta civilisation som trängt djupt in i Afrika framstår som en dödlig sjukdom, inte olik gulfeber eller malaria. I Yellow förekommer vare sig urspårade européer eller tropiska sjukdomar. Titeln på romanen är helt enkelt det namn som huvudpersonen, en afghansk artonåring, får under sin långa flykt från Centralasien till Europa. Men jag ville omvärdera det gula – inte minst i ljuset av vad färgen signalerar på ett trafikljus. Att sakta ned och göra sig beredd att stanna tycktes mig det kortaste sättet att beskriva migrationens syfte eller snarare förhoppning. När jag betraktar fotot som kommer att pryda omslaget då boken publiceras i höst är det som om det skimrande smältvatten Yellow upplever som liten flicka förflyttats till en park eller parkeringsplats, kanske en deponi någonstans i det obevekliga Europa.

Ough, så oljespillet som skimrar med glansen hos något som inte kan beblandas med vatten utgör alltså en bild av misslyckad integration? Jag vet inte. Men hoppas att den betyder mer än så. I mina – det skall medges: knappast oberörda – ögon tycks de bronsfärgade virvlarna på väg att anta den underliggande markens bruna nyanser. Halvt denaturerade är vare sig oljan eller vattenpölen sig längre lika. Trots allt signalerar gult på ett trafikljus en rörelse inte bara från grönt till rött, utan också från stillastående till uppbrott.

Bild: Sergeij Kichigin, Motorolja i vatten, 2021