Verk Texter

En andra morgon

Den minst berusade mannen identifierade en dörr på gården; tillsammans gick vi ned. Vartenda källarutrymme hade försetts med hänglås, men en smal, uppenbart hälsovådlig gång förde vidare. »Ingen fara«, menade utbäraren som snubblande fortsatte, runt den ena kröken efter den andra. I en vinkel så fjärran att jag var säker på att vi lämnat tomten på vilken huset stod, korsat farleden och kommit in på tvärgatan på andra sidan, hittade vi slutligen ett öppet förråd. Mannen ryckte upp dörren. Och där, i ljuset från glödlampan i gången, glänste skatten
. . .

Den täta världen

I en tid då gymnasister förväntades använda blyerts och radergummi skrev J. med kulspetspenna. Medan jag funderade på frågan som läraren ställt – Hur löd futurum exactum av latinets esse i första person singular? – klickade han med pennan. Framåtlutad, med armbågen i bänken och munnen tryckt mot ena handens rygg anade jag ett komplicerat leende. J. behövde inte fundera över det rätta svaret. Han hade lärt sig latin på bara någon månad och ägnade numera lektionerna åt egen förkovran. Men det skulle ta ytterligare en tid innan jag förstod vad som gömde sig bakom snåret av bläck på pappret framför honom
. . .

Min tunga som aldrig kan glömma

Inget jämmer utan uttryck, inga kval utan åtbörd. För att vår klagan skall uppfattas – och den har inget annat syfte, den vill bli hörd – måste den levas ut, formulerad som jeremiad eller litania eller utageras genom tårar, gnäll, tandgnisslan. Vi klagar alltid i nuet; vårt missnöje är akut. Ändå är det just det rådande läget som vi inte vill, nej, inte kan stå ut med. När vi ondgör oss finner vi oss inte längre i situationen. Det outhärdliga är detta beroende av ett tillstånd som råder oberoende av oss. En del av vår klagan rör alltså också det faktum att vi tvingas klaga. Klagan är en klagan även över sig själv
. . .

Du vatten, du gåshud

Det sägs att du uppstod mitt i Europa, att du är en uppfinning från den gamla kontinenten på samma sätt som demokratin eller smittkoppsvaccinet, eller för den delen tumskruven och biometrin, att ditt ursprung är den medeltida romansen men att du sedan tidningarna började trycka dig i följetonger uppträtt i de flesta tänkbara skepnader, från släktkrönikor fyllda med vapenskrammel och samovarer till enslingar som stoppar munnen full med stenar vid någon gudsförgäten strand, fast själv drömmer jag om dig som ett vatten
. . .

Sådant som inte står i Baedeker

Även städer har en navel. Förmodligen finns det stadsplanerare som menar att Berlins ligger vid Schloßplatz, det numera gräsbevuxna källarplan utmed Unter den Linden som i väntan på att slottet skall återuppbyggas blivit hem åt en temporär konsthall – halvt Legoland, halvt Ural. Andra hävdar nog att naveln ligger ett par kilometer längre västerut, under en parkeringsplats intill holocaustmonumentet, där förr den bunker fanns i vilken en vegetarian med storhetsvansinne och Parkinson tillbringade sina sista nätter
. . .

Litteraturens biologi

Länge bekymrade mig litteraturen. Eller rättare sagt: jag besvärades av en särskild fråga. Förmodligen var den banal, eftersom den inte handlade om vare sig stil eller relevans, tekniska aspekter eller tematiska. Men den bringade mig i förlägenhet och efter hand bredde osäkerhet ut sig även bland åsikter som verkat grundmurade. Frågan gällde kroppen. I sin enklaste och, misstänkte jag, mest inskränkta form lydde den så här: hade litteraturen någon biologisk betydelse?
. . .