Den täta världen

Novell · Dagens Nyheter · 4 februari 2017

JAG MINNS förlägenheten. Och snåret av bläck.

Snåret var tätt, inte särskilt vackert, ogenomträngligt. I en tid då gymnasister förväntades använda blyerts och radergummi skrev J. med kulspetspenna. Medan jag funderade på frågan som läraren ställt – Hur löd futurum exactum av latinets esse i första person singular? – klickade han med pennan. Framåtlutad, med armbågen i bänken och munnen tryckt mot ena handens rygg anade jag ett komplicerat leende. J. behövde inte fundera över det rätta svaret. Han hade lärt sig latin på bara någon månad och ägnade numera lektionerna åt egen förkovran. Men det skulle ta ytterligare en tid innan jag förstod vad som gömde sig bakom snåret av bläck på pappret framför honom.

Vi satt på varsin sida om gången. Medan jag försökte komma på svaret sneglade jag på hans kollegieblock. Bläck gick inte att sudda ut. Men jag fann inte verbformen jag sökte bland klottret. Varje gång som J. inte blev nöjd med vad han antecknat skrev han över det redan skrivna med små öglor – en sorts sammantryckta skrivstils-o:n som när han åter gick över raden fick tycke av taggtråd. Det var inte meningen att någon skulle kunna läsa vad som ursprungligen skrivits. Ingen, inte ens han själv, fick tränga igenom snåret och urskilja orden därbakom. Mot slutet av skoldagen bågnade dagens sida i blocket.

VID SIDAN om latin var självmordet den stora utmaningen i andra ring. Vi sorterade argumenten under några raster i skolans bibliotek. Till slut återstod två extrema alternativ. De som bejakade döden för egen hand betraktade den som en människas sista kraft- och viljeakt. Hon var kaptenen på HMS Jag som sjönk med flaggan i topp, stolt eller trotsig in i det sista. Vem ville inte sluta sitt liv så, med fingrarna vinklade mot skärmmössan och benen brett isär på kommandobryggan? De som var mot självmordet betraktade det tvärtom som det klaraste tecknet på att en människa givit upp herrskapet över sig själv. Det gick inte att tala om någon död för ”egen” hand. I det avgörande ögonblicket, just då livet lämnade en människa, skiftade hennes grammatiska status. Som självmördare stod man inte i första utan tredje person singular. Man hade blivit en subjektlös någon som frivilligt släppt rodret ur sin hand. Kvar på HMS Icke-jag fanns bara råttorna. Och vem ville låta dem få sista ordet?

Vi var fem pojkar i klassen som samlades runt schackbrädet. Argumenten stöttes och blöttes mellan dragen. När det slutligen blev dags att rösta visade sig två vara för och två mot självmordet som lösning. Den femte i gruppen vägrade att ta ställning. Idag är hälften av oss vid liv. Han som förde ämnet på tal, klassens existentialist som försåg oss med egenhändigt bundna fotokopior av filosofiska grundtexter, blev med tiden psykoterapeut i ett grannland. Prästsonen som läste Kierkegaard och skulle bli landslagsman i friidrott gick bort strax före millennieskiftet. Vad som skedde med trumpetaren i Frälsningsarmén vet jag inte. Men den siste i rundan, han som inte ville välja mellan ja och nej, han skulle ta sitt liv. Det var J.

J. HADE ett efternamn som slutade på son och som tillhör de vanligaste i landet. Med tanke på hans person var det svårt att tänka bort den tyska betydelsen av namnet. Vad J. än var, så var han inte som vi. Han var Annorlundas son. Även hans förnamn var speciellt. Inte därför att det var särskilt ovanligt bland pojkar födda kring 1960. Utan för att han senare samma termin skulle använda det som beteckning på vad som doldes bakom snåret av bläck i hans block.

Eftersom omröstningen inte löste frågan, fortsatte ämnet att diskuteras. Klasskamraten med tillgång till kopiator menade att självmordet var det första filosofiska spörsmål som en människa måste ta ställning till, alltså även vi. Till skillnad från ablativus absolutus och integralekvationer, gudsbevis och teodicéproblem, ställde det henne inför en grundfråga: Var livet värt att leva eller inte? Själv tillhörde han dem som – åtminstone teoretiskt – betraktade självmordet som en tänkbar utväg snarare än en återvändsgränd, och ansåg att det bevisade att en människa förmådde bevara herraväldet över sig själv intill sista andetaget. Hon lät inte andra krafter – stat, kyrka eller sjukdom; misskött ekonomi, olycklig kärlek – avgöra när livet skulle ända, utan satte själv punkt för det.

Den suicidale förfogade över många möjligheter. Där fanns snaran som bara behövde en takbjälke, sedan uträttade tyngdkraften resten. Där fanns stenarna som stoppades i jackfickorna innan man vadade ut i vattnet. Och så fanns där järnvägsspåret mellan Lund och Malmö, vilket alla dock var överens om utgjorde en ovärdig lösning. Lokföraren skulle inte bli sig själv igen efter chocken, och en filosofiskt skolad självmördare drog inte med sig någon annan i fördärvet. Där fanns även sömnpiller, rakblad och de gasugnar som ännu stod i stadens rivningskåkar. Men det värdigaste sättet att ta sitt liv på, den sanna triumfen, var revolverskottet. Ingen ville väl förneka det? Knallen vid hårfästet utgjorde det finala pukslaget. Så tog man avsked – i ett moln av krutrök som släckte medvetandet en gång för alla, utan hopp om comeback.

Nejsidans protester lät inte vänta på sig. Visste jag – för det var jag som framförde detta argument – att man lätt missade målet? Att handen i sista ögonblicket darrade till – av feghet, rädsla eller tvekan, det spelade ingen roll – och man istället vådasköt sig själv? Önskade jag tillbringa resten av livet som lallande idiot på något av sjukhusen i utkanten av staden, på Vipeholm eller Sankt Lars? Om jag mot förmodan lyckades skaffa en revolver måste jag stoppa pipan i munnen. Bara om mynningen trycktes mot gomtaket kunde jag vara säker på att slippa sondmat och vuxenblöjor. Huruvida stänket på väggen var en klädsam sorti fick de klasskamrater avgöra som gick den estetiska varianten av humanistisk linje.

J. SADE inte mycket under dessa diskussioner. Vanligen satt han med armbågen i bordet och munnen mot handryggen, försjunken i följderna av ett hypotetiskt drag på brädet. På överläppen syntes mjuka, mörka fjun, annars pryddes ansiktet av elaktartade pubertetsutslag som han behandlade med tjock, vit pasta. Håret var militäriskt kort, naglarna långa. Han växlade mellan två skjortor – den ena laxrosa, den andra pistagegrön, båda smutsiga på kragens in- och utsida. Manschetterna förblev knäppta inte bara under den varma årstiden, utan även under gymnastiklektionen, då han visserligen bytte till kortbyxor, men föredrog att behålla skjorta och undertröja på.

Medan vi andra spelade basket marscherade J. utmed ribbstolarna. Det var hans gymnastik. Han höjde knäna i höjd med naveln och satte sedan ned fötterna med hela sulan mot golvet. De knutna nävarna rörde sig mekaniskt, upp och ned, som höll han i en kräkla eller standar, samtidigt som han ljudligt konjugerade latinska verb. Helst sjöng han dock Wagner. Han hade en djup och fin basstämma. Den kunde darra av vrede, skaka av indignation, och när den närmade sig ledsnadens sanka marker fick den något på en gång flytande och bottenlöst över sig – som om rösten visste oändligt mycket mer om förluster än vi andra. Visserligen var Siegfried och Parcifal de stora hjältarna. Men när J. sjöng gjorde han sig till språkrör för Alberich, den förste ägaren av ringen, eller gamle Titurel, far till den kung som vaktar gralen. Ibland var han till och med Fafner, den gruvliga draken som skyddar såväl Rhenguldet som härskarringen. Ur hans mörka röst talade ett äldre vetande, en kunskap som yngre generationer aldrig skulle förstå och nyordningar inte ändra på.

Då J. stakade sig, vilket ofelbart skedde innan han nådde den fjärde ribbstolen, måste han börja om – inte från legatot där tungan hade snubblat, utan från arians första takter, vilket gjorde att han aldrig blev klar innan det ringde ut. Det fanns något i hans kroppsmotorik, något som hade med satsfogning och rytmik att göra, som ingen av oss förstod. Men det var svårt att värja sig mot intrycket att försöket att ta sig genom sångstycket utan missöde stod i samröre med snåret av bläck i hans block. Omtagningen var det enda sättet som han kunde sudda ut och glömma sitt misstag. Felsteget skrevs över av nya toner. Och åter nya.

JU LÄNGRE hösten led, desto otåligare blev stämningen vid schackbrädet. J. måste bestämma sig var han stod i frågan om självmord. Var han för eller emot? Vi behövde ett majoritetsbeslut. Medan han tänkte kunde den av oss som så önskade passa på att ompröva sin ståndpunkt. För att underlätta det slutgiltiga ställningstagandet gjorde klassens existentialist en fotokopia av den viktigaste skriften i ämnet och band in sidorna i en liten men förvånansvärt kompakt volym. En efter en lånade och läste vi den. Eftersom det på det grå 70-talet inte gick att kopiera på bägge sidor av ett ark, åtminstone inte utan svårighet, följdes varje uppslag av två blanka sidor. När man läste skriften kändes det som om texten med jämna mellanrum blundade. Det var inte svårt att inbilla sig att inte heller huvudskriften i ämnet var entydigt för eller mot döden för egen hand. Till omslag hade tapetpapper använts, på ryggen stod namn och titel tryckt på ett präglingsband. De ojämna vita blockbokstäverna sköt upp ur den blå plasttejpen: CAMUS_MYTEN_OM_SISYFOS.

När alla hade läst utläggningen fanns ett nytt begrepp med hjälp av vilket vi måste tolka självmordet. Det som präglade människans förhållande till världen var ett ”löjligt förnuft” som ställde henne emot skapelsen. Till skillnad från träd, djur och maskiner ägde hon medvetande om sig själv, och i förlängningen även om det speciella i sin situation. Enligt Camus drevs människan av en längtan efter enhet, klarhet och sammanhang, men denna kunde aldrig stillas till fullo, eftersom värld och medvetande var olika storheter. Detta uppdagade ”det absurda” i tillvaron. Det enda hållbara argumentet, ansåg klassens trumpetare, var därför att betrakta självmordet som en kapitulation. Man gav helt enkelt upp försöket att försona förnuft med verklighet, själens rika inre liv med kalla, råa fakta. Men varför? En tapper människa, en som stämde upp i en lovsång till en högre, försonande makt som kanske ändå inte fanns, en sådan människa resignerade inte, utan bestämde sig tvärtom för att uthärda. Istället för att duka under grundade hon sitt liv på insikten om det absurda i tillvaron. Egentligen var hon alltså en revoltör. Trots den tröstlösa upplevelsen av att se stenblocket rulla nedför berget varje kväll måste också vi betrakta den grekiske kungen Sisyfos som lycklig.

J. deltog knappt i dessa diskussioner. När han slutligen avtvingades en åsikt – trots allt vore det fint om han ville ta ställning nu när nya argument hade framkommit; hans röst skulle fälla utslaget – muttrade han något med munnen tryckt mot handryggen. Det genuina problemet, förklarade han, var varken människans förmodat sunda förnuft eller tillvarons eventuella absurditet. Utan världens ”täthet”. Förlåt, täthet? Ja, talade Camus inte på ett ställe om ”den täta världen”? Kanske det. Vi ryckte på axlarna; ingen av oss hade noterat formuleringen. J. förklarade att uttrycket avsåg den obevekliga verklighet som omgav det mäsnkliga medvetandet, den som gjorde att hon kände sig annorlunda än träd, gräs och stenar – ja, rentav luften om den betraktades ur fysikens perspektiv. Matbespisning, väderlek, snidade pjäser av trä – allt detta tillhörde den täta världen. För att förstå vilken innebörd den kunde få för en människa måste vi föreställa oss en person som av något skäl hamnat i en omöjlig situation, ett tillstånd som inget kunde förmå henne att uthärda. Samtidigt som situationen blivit olidlig hade hon ingenstans att ta vägen. Världen var tät.

I schack kallades ett sådant läge för ”dragtvång”, förklarade J. och reste sig. Termen betecknade ett särskilt tillstånd som ibland inträdde i ett parti. Hur spelaren än förhöll sig förmådde han inte göra ett fördelaktigt drag. Alla möjligheter var uttömda. Likväl måste han göra ett, eftersom regelverket inte tillät honom att stå över.

VI SATT tysta när det åter ringde in. Ordet ”dragtvång” hade inte bara gjort oss osäkra, utan tycktes skjuta upp frågan om självmord på obestämd framtid. De av som läste latin – det var J. och jag – tog trapporna upp till den demonisk-dramatiske läraren. På omslaget till det årets skolkatalog hade han poserat med en dödsskalle i handen och framskjuten haka, som återsåg han just sin gamle vän Yorrick och ville veta hur tillvaron tedde sig på andra sidan. Nu bad läraren J. att göra vad bara J. kunde: utreda de romerska gudarnas förhållande till varandra. J. hade gjort det flera gånger tidigare, och varje gång som han övertagit svarta tavlan hade stamträden växt ihop. Först blev släktskapen snåriga, sedan oöverskådliga, till slut täcktes tavlan av genealogiska förbindelser. Inte heller här, i denna värld av krita och svamp, korrigerade han sina misstag som vi andra. Istället för att sudda ut felen skrev han över dem med sina taggtråds-o:n. Snart nog förvandlades tavlan till ett trassel av linjer. Det enda som föreföll uppenbart var att även gudar kunde få illegitima avkommor.

Men denna gång ville J. inte demonstrera hur åkerbrukets gud Qurinus kom att associeras med Romulus. Eller varför Minerva med tiden övertog rollen som Roms beskyddare. Det hade blivit dags att visa vad han ägnat sig åt under de senaste veckorna. Metodiskt skrev J. det ena obegripliga ordet efter det andra på tavlan, fyllt av kantiga konsonanter och följt av en asterisk. Medan vi andra fördjupat oss i intransitiva verb hade han skapat sitt eget språk. På det stora hela tycktes det följa indoeuropeiska tungomål vad gällde grammatik och syntax, men där fanns bara oregelbundna verb (därav asterisken) och inget av dem tycktes mindre än sex stavelser långt. När läraren återfick fattningen, det tog ett slag att lyfta hakan från golvet, undrade han om språket tillfälligtvis bar något namn. J. log sitt komplicerade leende. ”Jesperanto.”

Bakom de överskrivna raderna i kollegieblocket dolde sig ett hemligt tungomål, lika svårutrett som snåret av bläck som täckte det. Om esperanto – detta hoppets konstruerade språk – skapats för att sammanföra människor från jordens alla hörn, bortom historiska konflikter och nationalistiska ideologier, talades jesperanto av endast en person i världen. Substantiven började med tre fyra konsonanter och klarade sig tydligen ofta utan vokal. Verben var genomgående långa, medan prepositioner markerades av fristående pilar som angav riktning eller plats. Antalet adjektiv var dock begränsat. Förutom orden för ”svart” och ”vitt”, som J. behövde för att formulera tankar om schack, saknades exempelvis färgbeteckningar, och ännu hade han inte uppfunnit egenskapsord för sinnesstämningar. Då vi frågade vad ”salt” och ”surt” och ”sött” kunde tänkas heta improviserade han svar, vilka därefter ingick i vokabulären. För säkerhets skull passade han på att komparera orden, så att också den saken var klar.

J. hade skapat ett språk för ett land som inte existerade, för en kultur som saknade förflutet. Orden gick att känna igen, meningsbyggnaden kunde utredas, även om det faktiskt krävdes ”absurda” ansträngningar för att urskilja vilket mönster som ett mångstavigt verb följde då det konjugerades. Ibland tycktes skillnaden mellan första och tredje person singular till exempel inte synas på ändelsen, utan uppträda mitt i ordet, någonstans mellan fjärde och femte stavelserna. Den viktigaste uppgiften för ett språk hade J. dock inte förmått lösa. Det fanns ingen annan att tala med. Jesperanto förblev ett privat språk. Möjligen hade han givit oss en inblick i vad som förekom på andra sidan snåret av bläck i blocket. Fast egentligen var det skrivna lika otillgängligt som tidigare, det såg bara annorlunda ut.

När vi försökte ljuda orden på tavlan ersattes munterheten snart av förlägenhet. Inblicken i vad som pågick i den värld där J. bara var J. gjorde oss skygga. Nu då han visat oss sitt självskapade element framstod han mer än någonsin som främling. Med kritan i handen och ryggen mot oss verkade han på en gång lycklig och förlorad. Jag mindes några rader i den fotokopia som vandrat runt veckorna före. ”Denna landsflykt är utan återvändo”, skrev Camus, ”eftersom den inte rymmer några minnen från ett övergivet hem eller något hopp om ett förlovat land.”

EN SOMMARDAG några år senare återvände J. från Bayreuth. Istället för att läsa klassiska språk vid universitetet i hemstaden hade han valt att följa sin lidelse och studera operasång i södra Tyskland. Vad som skedde under vistelsen utomlands kan jag inte säga. Men ett årtionde efter fem gymnasisters argument för och mot självmord hängde han sig i klätterställningen på en lekplats inte långt från sin mors hem.

J. var inte annorlunda, utan bara egen, oförmögen att anpassa sig till andra människor som andra människor försökte rätta sig efter honom. Till slut måste han ha upplevt att det inte fanns någon plats kvar för honom i den täta världen.

Futurum exactum av esse i första person singular är för övrigt fuero. Ingen kan längre säga hur verbet lyder på jesperanto. Men på svenska vore det: ”Jag kommer att ha varit.”

Texten är en kortad version av den novell som utkom i bokform inom ramen för novellprojektet Grannar.

Rapport från den täta världen (lång version)