Verk Intervjuer

Med Jessica Gedin · Babel, SVT · 17 oktober 2022

Med Malou von Sievers · Malou efter tio, TV4 · 15 november 2019

I boken Atlas återvänder Aris Fioretos till sina egna romaner och låter huvudpersonen Iris Frost undersöka vad som finns mellan raderna. DN:s Sandra Stiskalo och fotografen Anette Nantell möter en författare som en gång i tiden ansträngde sig hårt för att det inte skulle märkas att han inte bara var svensk
. . .

»Rebelliska poser är sällan klädsamma för medelålders män. Och manschettknappar säkert lämpligare än säkerhetsnålar. Idag tar mitt trots sig andra uttryck. Bortsett från kärnverksamheten har Tyska akademin föga gemensamt med sin svenska motsvarighet. Enda kapitalet är 200 egensinniga intellekt, varav hälften är utlänningar, som träffas två gånger om året. Stämningen är ofta munter, gärna eftertänksam, alltid uppslagsrik.«
. . .

Med Malou von Sievers · Malou efter tio, TV4 · 8 november 2018

»En graviditet hjälper dig med en avgörande fråga för varje roman. Från när till när sträcker sig texten? Tillståndet skänkte mig automatiskt en tidsaxel. Men det rymde också bokens förmodligen viktigaste spänning: den mellan innan- och utanför. Mary bär på något som består helt och hållet av henne, ändå är det något annat. Hon är både sig själv och mycket mer än sig själv. En graviditet är dessutom det förmodligen tydligaste tecknet på att människor är föränderliga – och metamorfosen är väl litteraturens dna?«
. . .

Med Jessica Gedin · Babel, SVT · 18 oktober 2015

Med Malou von Sievers · Malou efter tio, TV4 · 16 september 2015

Det är november 1973. I en namnlös stad har studenterna ockuperat högskolan i protest mot landets militärjunta. Sista dagen av upproret får Mary veta att hon är gravid. Hon är på väg till sin ovetande pojkvän då hon grips. Efter tretton dagar på säkerhetstjänstens högkvarter skickas hon jämte fem andra kvinnor och en pojke till en fängelseö som åter skall tas i bruk. De är städpatrullen som skall ställa iordning inför de första nya fångarna
. . .

Av Pia Forsgren och Gabriella Boode · Judiska teatern, Stockholm · 27 augusti 2014

Sista dagen i april. Lagom till valborgsmässoafton har Berlin återfått sin prakt. I Tiergarten blommar körsbärsträden – rosa detonationer i det gröna. Nyblivna föräldrar skjuter barnvagnar längs grusgångarna, turister tar sig fram på hyrcyklar, skolklasser vandrar genom parken på exkursion. Buskagen bevakas av idoga rödhakar
. . .

Med Jessica Gedin och Göran Rosenberg · Babel, SVT · 27 augusti 2012

Av Lena Jordebo · Babel, SVT · 11 november 2010

Radioteatern, Sveriges Radio P1 · 25 september 2009

»Herregud, säg den barndom som är enkel. Nabokov tvingades sitta i sin onkels knä ett par gånger för ofta, men hade i gengäld allt ett barn annars kan önska sig: fjärilhåvar, ångmaskiner och meterstora blyertspennor, somrar på residenset i Vyra och vintrar i Gstaad. Dessutom växte han upp i ett homogent ryskt hushåll med guvernanter som lärde honom främmande språk. Jag hade inget av det där, men slapp åtminstone den möjligen något närgångne onkeln. Tyskan var mitt första språk, grekiskan mitt tredje.«
. . .

»Ligger Sverige i Europa?«»Ja, vi kommer inte undan. Vi är snorkråkan i Europas nordliga hörn.«
. . .

»Oavsett om romanen är en rank eka eller ett skinande fraktfartyg förblir den ett kärl att transportera erfarenhet med. Det är otroligt hur mycket den kan rymma utan att verka det minsta ur form. Personligen har jag en svaghet för den välgjorda lögnen, det vill säga för svindlarromanen – en grekisk tradition om någon.«
. . .

»Jag ville skriva om Stockholm. Och skildra staden ur en främlings ögon. I min bok reser en ung kvinna hit vid mitten av tjugotalet för att söka efter sin försvunne far. Men jag ville också ge utrymme för tidens intresse för biologi – eller snarare ›själens bilogi‹, en obskyr gren av medicinen.«
. . .

»Det går inte att nagla fast litteraturen, den låter sig inte styras. Jag vet att många vill ha markkontakt, men för mig är skrivandet ett sätt att sväva. Det är lätt att bli hög av litteraturen: tack och lov är himlen låg i limbo.«
. . .

»Vad kunde vara förment eländigare än grått? Om man konsulterar en synonymordbok, står grått för allt det vi helst skulle vilja undvika: vardagen, tristessen, den mulna senvintern, tröstlöshet, enahanda forntid och ålderstigen höst. En kompakt glåmighet som lägger sig likt en våt filt över våra liv. Ingen nyans verkar finnas, ingen särart. Grått blir det glanslösas och anonymas kulör. Den är skuggornas tillvaro, ett limbo utan såväl helvetets påträngande pina som paradisets serena skikt. Varken fågel eller fisk, kropp eller själ. Snarast ett osaligt något däremellan.«
. . .