»Litteratur om mig själv? Nej, tack.«

Intervju · Av Sandra Stiskalo · Dagens Nyheter · 9 november 2019 · Foton av Anette Nantell


I boken Atlas återvänder Aris Fioretos till sina egna romaner och låter huvudpersonen Iris Frost undersöka vad som finns mellan raderna. DN:s Sandra Stiskalo och fotografen Anette Nantell möter en författare som en gång i tiden ansträngde sig hårt för att det inte skulle märkas att han inte bara var svensk.

På skrivbordet ligger pennor uppradade. Den ena efter den andra med till synes jämna mellanrum. Köksbordet och bänkskivan i köket är röjda, inga kuvert, ingen disk. I hallen står brogueskorna uppställda, med skoblock i.

– Titta inte för noga i hörnen. När man kommit upp i min ålder är man dum nog att plocka undan innan städerskan kommer. Det är dags igen imorgon, säger Aris Fioretos som tar emot i sin lägenhet på Kungsholmen.

Att städa hans våning måste vara veckans minst ansträngande arbetspass.

Få författare utstrålar sådan prydlighet och finess som Aris Fioretos. Det handlar delvis om det vattenkammade håret och klädstilen, en blandning av skräddarsytt och naturmaterial, men mest om texterna.

Fioretos romaner och essäer kännetecknas av ordning och uttänkthet. Namn, platser, prylar har specifika meningar, oftast flera. Allt verkar betyda något. Det är som om fanns det ett schema eller en ritning under Fioretos texter som binder allt som finns i dem samman utifrån ett givet och invecklat mönster.

– Jag inbillar mig att jag är någorlunda duktig på att organisera och kombinera saker. Men det är viktigt att inte knyta förbindelserna alltför hårt. Då får man som läsare känslan av att författaren tänkt ut allt och bara vill bli beundrad för hur väl det är konstruerat. Det är helt ointressant som litteratur betraktat. Det finns inget syre i sådana berättelser.

Om det inte vore för att han log spjuveraktigt skulle jag tveka inför att fråga vidare om ordningssinnet. Det känns både privat och en smula offensivt. Men av leende att döma verkar Aris Fioretos nästan förvänta sig följdfrågor.

– En vän till mig som är gallerist sa en gång att när han ser en stökig målning, kan han ge sig på att konstnären är harmonisk. Ser han däremot en väldigt ordnad bild, vet han att konstnären lever i själsligt uppror. Av det får du dra dina egna slutsatser.

Det sista säger han inte med udd, fast det kan verka så i tryck. Fioretos är inte sarkastisk, han är hjärtlig.

– Äsch, det där var både luddigt och överdrivet. Låt mig säga så här: Jag tror att konst kan vara ett sätt ett motverka något som ligger mer naturligt för en.

– Vad handlar det om i ditt fall?

– Kanske om en känsla av inte stå på stadig grund. Allt var redan från början satt i förhållande till andra kulturer, det fanns inga självklarheter. Jag tror att det är vanligt bland barn med annan bakgrund än samhället de lever i. För mig har den känslan aldrig gått ur.

Han ska återkomma till temat grundlöshet och härkomst fler gånger i intervjun.

Författaren Aris Fioretos är aktuell boken Atlas. Den är inte helt enkel att beskriva, men undertiteln »Fallstudier« kan fungera som läsanvisning. Det rör sig om texter som är hybrider mellan medicinska essäer och fiktiva prosastycken. Boken är rikt illustrerad med foton och teckningar, det korsrefereras mellan kapitlen som i en encyklopedi.

Den som letar efter ett centrum i Atlas letar dock förgäves. Texten har en platt hierarki; historiska personer och fiktiva karaktärer behandlas med samma hängivenhet och precision.

Enligt förordet är fallstudierna skrivna av Iris Frost, en före detta – numera bortgången – arkivarie vid Medicinalstyrelsen. Fioretos ser hennes dödsannons i tidningen, namnet talar till honom. Han kontaktar personen som satt in annonsen. Det visar sig att Frost läst Fioretos trilogi om den nya människan som består av romanerna Irma, 25, Sanningen om Sascha Knisch och Nelly B:s hjärta. Hon fann de intressanta men störde sig på att, som hon själv formulerar det, »korn av sanning göm[s] i högar av påhitt«. Alltså började hon nysta i referenserna, fylla i luckor, skriva ut och vidare på det som finns mellan raderna i de tre romanerna.

– Frost är nästan sjukligt intresserad av avvikelser. Hon utvinner betydelse ur småsaker, finner samband mellan till synes orelaterade företeelser. Jag kan känna igen mig i det, som författare och som människa, säger han.

– Hur då?

– Kanske ligger det i litteraturens dna? Den innebär ju en avvikelse från normerat språk. Om romaner lät som nyhetssändningar finns inga skäl att läsa dem. Litteraturen är solidarisk med det som kan anses onormalt, ibland till och med abnormt.

Aris Fioretos debuterade 1991 med en samling prosalyriska texter med titeln Delandets bok, samma år disputerade han i litteraturvetenskap. Sedan dess har han gett ut ett tjugotal böcker, både essäer och fiktion. Romanerna utspelar sig bland annat i Grekland, Stockholm, Tyskland, i det sistnämna landet har Fioretos ett andra hem. Där är han också verksam litterärt, bland annat som vicepresident i Tyska akademin.

Arbetet med jätteboken Atlas har – oavsett vilken vikt man tillskriver Iris Frost – uppenbarligen inneburit en gedigen inventering av det egna författarskapet. Att återvända till de tidiga böckerna har inte varit odelat angenämt.

– Mina första böcker skrev jag i tron att för att litteratur ska bli intressant måste man skriva mot språket, säger Fioretos.

Han ser plågad ut.

Varför trodde du det?

– Det är sådant man får för sig när man tänker för mycket, det vill säga är ung. Möjlighet har det även med min bakgrund att göra. Som andra generationens invandrare vill man dels »passera«, det vill säga inte falla i ögonen, utan uttrycka sig så att ingen hör att man har en annan bakgrund. Dels vill man visa att man behärskar språket bättre än de inhemska. Annorlunda formulerat: jag försökte å ena sidan vara grå, å andra sidan en påfågel. Det är en spagat som omöjligen fungerar. Man kan inte kamouflera sig som påfågel! De tidiga böckerna är nog skrivna ur ett slags omöjlighet.

Fioretos far, en medicinare som började som kirurg, kom från Grekland. Modern är från Österrike, dotter till en mästersömmerska, själv blev hon textilkonstnär. I sådana yrken är omsorg och noggrannhet hedersord.

 Föräldrarna träffades i Wien, men flyttade till Sverige på 1950-talet. De tillägnade sig snabbt språket. Modern talade en grammatiskt felfri svenska, fadern en ordrik och varierad. 1960 kom deras första son.

– Jag fick det knäppa namnet Aris. Det fanns ingen annan i Sverige som hette så, inte i Grekland heller vid den tiden. Förnamnet kommer från krigets och ursinnets gud, Ares, men var också det nom de guerre som partisanernas ledare använde under andra världskriget. Som barn får man rätt mycket utan att be om det ... Länge undrade jag om jag förkroppsligade namnet eller det var en klisterlapp.

– Ja, vad tror du? Tänker du att namn har betydelse för den man blir?

– Det är svårt att separera sin självbild från sitt namn. Det märks inte minst när människor genomgår en könskorrigering – äntligen kan de döpa sig själva. Jag gissar att folk med namn som delas av många har ett annat förhållande till det än vi andra. Det vet kanske du – Stiskalo?

Det vet jag. Vid det här laget är vi åtskilliga som oräkneliga gånger repeterat och bokstaverat våra namn med klassrummets samlade blickar riktade mot oss. Det behöver inte enbart vara en olägenhet.

Jag tänker på låten »A boy named Sue« som Johnny Cash sjöng. Ett konstigt namn kan härda, att ge sitt barn ett sådant är att förbereda det för en tuff värld. Jag ångrar mig så fort jag sagt det högt.

Aris Fioretos skrattar.

– Haha, så kanske man kan se det, säger han och fortsätter.

– I antiken sades att nomen est omen. Det vill säga: »Namn är öde«. Det skiljer ut människor, och i vissa fall brännmärker det. När nazisterna terroriserade judarna som värst tilldelade de varje man namnet Israel och varje kvinna namnet Sara, för att märka dem. Namn låter sig missbrukas ideologiskt. De är inte oskyldiga.

Även i Aris Fioretos romaner är personnamnen ytterst väsentliga. Ofta har de något rebusartat över sig.

Ett exempel finns i romanen Irma, 25, den första delen i Fioretos trilogi om det tidiga 1900-talets sätt att definiera (och i förlängningen disciplinera) människan och som parallellt med Atlas utkommer i ny pocketutgåva. Inför återutgivningen har Fioretos gett både boken och huvudpersonen nya namn. Romanen hette från början Stockholm noir, en titel som idag främst förknippas med en av Sveriges bäst säljande spänningsförfattare. Boken handlar om Irma Maak som åker från Berlin till Stockholm för att ta reda på sanningen om sin försvunne far. I ursprungsversionen hette hon Vera Grund.

Aris Fioretos skakar på huvudet. Det plågade uttrycket är tillbaka.

– Vera, Veritas. »Sanningsgrund«. Det är för mycket. Sådant gör det svårt att läsa om tidiga böcker, säger han.

Jag undrar om han hade kunnat skriva Atlas utan Iris Frost. Om ramberättelsen om henne verkligen är nödvändig.

Han tänker efter ett tag.

– Mm, hon är nödvändig. På det viset får litteraturen sista ordet. Jag sökte länge efter ett sätt att skriva vidare på trilogin utan att göra det självupptaget. Jag är inte intresserad av författarskapet på det sättet.

– Du menar som i autofiktion?

– Jag känner en stark befrielse i att skriva om människor med andra förutsättningar, med upplevelser som jag inte haft, möjligen inte kan ha. Min förra roman handlade om graviditet. Jag har visserligen barn, men har ju inte själv fött det. Och den senaste skildrar kärleken mellan två kvinnor – också det något jag inte har en susning om.

Att skriva om främmande erfarenheter tillfredsställer ett grundläggande behov av att lära sig någonting.

– Man kan väl lära sig något även om man skriver autofiktion?

– Säkert. Möjligen är det en temperamentsfråga. För egen del har jag ingen önskan om att skrivandet ska generera en djupare förståelse av vem jag, Aris Fioretos, är eller kan vara. Litteratur om mig själv? Nej, tack. Jag vill ut ur huden.

Faktaruta

Aris Fioretos föddes 1960 i Göteborg, uppvuxen i Lund. Modern var från Österrike, fadern från Grekland. Hemma talades från början tyska, senare även svenska.

1991 disputerade Fioretos i litteraturvetenskap, samma år kom den prosalyriska debuten Delandets bok. Därefter har han gett ut knappt tjugo böcker, bland annat Mary 2015 som belönades med Sveriges Radios romanpris. Mellan 2003 och 2007 var Fioretos kulturråd vid Svenska ambassaden i Berlin. Sedan 2011 är han en av vicepresidenterna i Tyska akademien. Han är aktuell med boken Atlas. Hösten 2019 visas även en konstutställning med samma namn på Moderna museet i Stockholm. Den bygger på 24 av bokens fallstudier som den tyska designbyrån gewerkdesign valt ut och gestaltat visuellt.

I samband med utgivningen av Atlas återutges även Fioretos romantrilogi Irma, 25, Sanningen om Sascha Knisch och Nelly B:s hjärta i pocket. Den första romanen hette tidigare Stockholm noir.