Solidarisk med avvikelsen

Intervju · Horisont 2020, nummer 10


Författaren Aris Fioretos har i över tio år arbetat med en romansvit som sätter kroppen, och framförallt de idéer och ideologier som har präglat synen på kropp, sexualitet och sjukdom, i centrum. Sviten avrundades 2019 med storverket Atlas som inte liknar något annat.    

Mellan 2002 och 2018 arbetade Aris Fioretos fram en romantrilogi med undertiteln Den nya människan I–III, sprunget ur begreppet der neue Mensch som under 1910–1920-talen växte fram i Tyskland. Man ville definiera människan vetenskapligt så långt som möjligt socialt, etniskt och biologiskt och det bedrevs forskning på Charité-sjukhuset i Berlin som fick en betydande roll. Projektet med »den nya människan« nådde sin kulmen under nazismen.

Samtliga romaner i Fioretos trilogi cirklar kring en specifik kroppsdel och karaktärerna förekommer dessutom i varandras romaner. Den första boken Irma, 25 – som är en reviderad version av Stockholm noir från år 2000 – rör sig kring hjärnan och tänkandet. Den andra boken Sanningen om Sascha Knisch (2002) uppehåller sig vid det manliga könet och därmed drifter och begär. Den tredje med titeln Nelly B:s hjärta (2018) har hjärtat och känslorna som utgångspunkt.  Allverket Atlas släpptes hösten 2019, och är i korthet en encyklopedisk metatext blandat med essä som korresponderar med både trilogin och tidigare böcker av Fioretos, såväl som medicinsk idéhistoria. »En galen bok« som författaren själv har kallat den i en tidigare intervju. Eftersom världen fortfarande står mitt i en pandemi när vi planerar intervjun, och Fioretos dessutom befinner sig i Grekland, möts vi textledes via mail.

Din fascination för epoken kring 1910-1920-talets Tyskland och idéerna kring »den nya människan« – berätta om den? 

Jag hade vistats längre perioder i Berlin både före och strax efter murens fall, men 1994 flyttade jag dit. Förmodligen var det växande intresset för årtiondena före och efter 1900 mitt sätt att erövra staden. Den ideologiskt minerade terrängen mellan Funkturm och Fernsehturm, präglad av två diktaturer, hade en gång i tiden utnämnts till den mest amerikanska staden utanför USA. Efter murens fall sökte Berlin en ny identitet; staden skulle bli det enade Tysklands moderna ansikte. Något liknande hade skett då den preussiska militärstaten ersatts av Weimarrepubliken. Där fanns en optimism, en önskan om ett bättre samhälle, fjärran nationalistiskt patos och bedagade hierarkier. Till denna nya urbanitet hörde tron på en annan människa – mindre bakbunden av gamla seder, sakligt lagd och slängd i käften, sig själv nog.

Fioretos berättar att han ville dyka ner i denna tid som han beskriver som en »kulturellt enastående rik om än turbulent epok« innan repressionen slog ner efter riksdagsvalet 1933. 

Skyttegravarna hade sett miljontals soldater dödas. Andra återvände som invalider eller gravt traumatiserade med behov av vård. Fram till början av 1930-talet gjordes avsevärda framsteg­ – socialt, medialt, teknologiskt … Och förstås på vetenskapernas område, däribland medicinens.      

Jag föreställer mig att tillkomsten av trilogin och i synnerhet Atlas krävde ett minutiöst researcharbete, den är ju så tematiskt hållet. Samtidigt kan processer gynnas av strikta förhållningsregler. Hur var detta arbete för dig?

Även om Atlas inte publicerades förrän förra året, inleddes arbetet redan på 1990-talet. Jag tillbringade dagar i antikvariat och på loppmarknader. Besökte hembygdsföreningar, bunkrar och muséer. Bar hem mängder med material, utan att veta vad jag skulle göra av broschyrerna om hypnos eller fallskärmshoppning, taggiga foton på okända människor, ampuller med underligt pulver, cigarettpapper …

Efter några år klarnade sikten. I tre romaner skulle jag skildra lika många öden och temperament utifrån hjärna, kön och hjärta – en medicinsk trilogi. Jag kommer ju från en läkarfamilj och skulle en gång i tiden själv ha blivit doktor. Trots att jag trivdes fjärran munskydd och operationsrockar led jag nog av dåligt samvete. Istället för att bli neurokirurg, vilket jag drömt om, kunde jag åtminstone undersöka sekelskiftets föreställningar om människan som medicinsk varelse. De första romanerna kom ut, men den sista dröjde. När den äntligen färdigställts insåg jag att mycket material blivit liggande. Atlas skrevs faktiskt på 292 arbetsdagar spridda över ett och ett halvt år – en monstruös uttömning. Det oregerliga materialet hade dock hunnit metaboliseras i skallen, eller var det nu är som journalfilmer, cyklar och damstrumpor smälts ned till litteratur.

Vilken roll spelar det historiska för fiktionen? Utgör det själva grundkonstruktionen, som därmed också sätter gränser, eller är det snarare en materia att forma? 

Det finns fakta som det vore dåraktigt att ifrågasätta. Men historien är ingen statisk företeelse. Ofta nog utgör den en skådeplats, ett slagfält, för stridande uppfattningar. Utan en tolkningsprocess som oundvikligen påverkas av vårt avstånd till det skedda, och alltså tvingar oss att förfina sinnet för skillnader, vet ingen vad den talar om.

Jag är inte fackhistoriker utan författare. Mig intresserar mindre »hur det var« än hur det kan ha varit.  En roman kan visa att något inte behöver vara sant för att stämma. Jag betraktar fiktionen som ett förståelselaboratorium.

Huvudpersonen i Nelly B:s hjärta är löst baserad på verklighetens Melli Beese som levde 1886–1925 och var Tysklands första kvinnliga pilot, eller aviatris som det då kallades. Hur är det med Irma och Sascha? Har de verkliga förlagor, och i så fall: Vilka var de?

Irma och Sascha har vänslats och viskat så länge i min hjärna att jag inte längre förmår säga om de är fantasi­foster eller reella gestalter med uppehålls­tillstånd bakom pannbenet.

Atlas är ett intrikat konstverk. En nästan oöverskådlig fantasi, så komplex, roande och lärande samtidigt. Allt som inte fick plats i trilogin, alla mentala fotnoter och idéhistoriska instick, bihistorier, förhistorier och rotverk ser ut att finnas här. Var det behovet av att gå till botten med varje karaktärs historia och den epoken eller är det ett slags pastisch av Freuds fallstudier? Kanske allt samtidigt?

Som läsare tycker jag om prosa i vilken det står mycket mellan raderna. Jag undrade vad som skulle ske om jag gav mig in i gliporna och prången i mina egna texter. Skulle de vidgas och uppenbara hittills okända underjordiska salar? Bildade de dolda rotsystem om vilka jag inte hade en susning? Vad gömde sig egentligen i det plötsliga språnget mellan datum som aldrig klockats?

Jag ville inte om de tidigare romanerna, utan med dem, skriva vidare på dem. Till det krävdes en berättare med svaghet för arkiv­arbete. Hon måste vara insatt i medicinhistoria, men även utgöra en del av denna. Voilà Iris Frost, före detta »anarkivarie«, som hon kallar sig själv, vid forna Medicinalstyrelsen. Jag har svårt för pastischer, men det är sant att texterna i Atlas kallas fallstudier. Genren är spännande, eftersom den har en både klinisk och litterär aspekt. Freud var inte bara en enastående människokännare, utan även en utomordentlig berättare. Som forskningspraktik förutsätter fallstudien analys och empiri, medan den som undervisningsmetod utgår från en problemsituation som är fiktiv eller historisk. Denna dubbelhet fascinerade mig. Sökandet efter kunskap är ju inte bara en teoretisk utan även praktisk fråga. Det krävs såväl analys som berättelse.

Jag vill pröva att skriva en annan sorts skönlitteratur och tänja på gränserna. Atlas blev min filthy workshop of creation, för att använda Mary Shelleys formulering.

Är projektet färdigt nu eller pockar det fortfarande med nya tillägg, ett litet appendix, kanske rent av en uppföljare?

Låt monstret vila i sin krypta till bok. Jag behöver frisk luft.

Vår samtid rymmer mycket litteratur där den psykiska hälsan, eller snarare ohälsan, är central. Det är givetvis oundvikligt att inte gå in i sina karaktärers problem och psyken om de ska få substans, men det renodlat psykopatologiska området, är det något du intresserar dig för? 

Det är en banalitet, men varje tid har sin egen uppfattning om normalitet. Sannolikt skulle många av 1920-talets européer förfasa sig över vår tids frigjordhet på samma sätt som vi beklagar deras inskränkthet, sexism och rasism. Flera av de medicinska praktiker som ansågs vara state of the art för hundra år sedan, skulle ingen drömma om att underkasta sig idag. Obsoleta rön och kunskaper är dock viktiga – inte bara för att de har ett anekdotiskt värde, utan därför att de lär oss mer om människans besatthet och vetandets villkor. För övrigt lever litteraturen på att inte uppfylla normer. Om stilen i en roman lika gärna passade till en nyhetssändning, tvivlar jag på att den skulle behålla sin aktualitet särskilt länge. Litteratur uppstår genom avvikelse från normspråk. I den meningen är den solidarisk med undantag och avdrifter, allt det främmande och obekväma, inte sällan störda.

Speciellt i Nelly B:s hjärta får man ta del av jagets känsloliv och tankar, men kommer vi få se en roman som mer explicit behandlar det mänskliga psykets irrgångar och avgrunder? 

Åtminstone som författare hoppas jag att inget mänskligt är mig främmande. Kort sagt: framtida virrpannor kan inte uteslutas.

Upplever du att vi sjukdomsförklarar människor mer nu än förr? Det låter måhända som en paradox, men jag tänker att det är just vad det är. I västvärlden är ramarna för friskt och sjukt ofta snäva, samtidigt vet man inom läkekonsten så mycket mer nu, man kan behandla förut obotliga sjukdomar och så vidare, men sorterar också in individer och sjukdomar snabbt i diverse fack. Utrymmet för avvikelser och anomalier är krympt. Detta var som jag har förstått det även grundtanken bakom der neue Mensch-idén: att förstå människan helt för att kunna slipa ner henne till det ädlaste och kapa de svaga grenarna.

Nu som då är önskan att disciplinera människan stor. Ur hoppet om en ny människa talade en längtan efter en frisk och pålitlig – det vill säga affektfri – individ. Men där fanns också en dröm om begriplighet – och med den: kontroll.

Även om vi idag gärna vill tänka på exempelvis 1930-talets idéer om rashygien som historiska anomalier måste vi nog erkänna dem som bärande delar i vår människosyn. Tänk bara på den biometriska övervakning som redan förekommer i Kina. Ännu screenas inte efter härkomst, hoppas jag. Men vem vet? Även om staten inte ingriper på samma sätt i människors vardag och kroppar i demokratier, finns vissa kopplingar till vår tids hälsofanatism. Visst är det klokt att gå tiotusen steg om dagen. Visst bör tobak och alkohol undvikas i kronisk form.  Men beredvilligheten med vilken folk mäter sina prestationer, låter de digitala klockorna checka puls, blodtryck och säkert också tandsten, räknar livsvärdet i fitness och förbrända kalorier – hela denna optimeringsindustri outsourcar kontrollen till den enskilde, fast skor sig på relevanta data. Vi uppmuntras att ta makten över oss själva. Men är vi inte snarare frivilliga försöksdjur? För övrigt är allt som gör livet värt att leva inte nödvändigtvis bra för kropp och själ.

När jag fyllt nittio och hjärnan förvandlats till gröt har jag lovat min käresta att lägga resterande besparingar på opium och champagne. Jag kan inte tänka mig en bättre senhöst i livet än hög.

Om man bortser från svininfluensan 2009 så är det i runda slängar hundra år sedan vi hade en så världsomfattande pandemi som vi nu har. Slavoj Žižek var blixtsnabb med att ge ut en coronabok bara månader efter att pandemin var ett faktum, och sjukdom har förekommit i litteraturen sedan dess födelse. Vilka avtryck tror du det pågående världsläget lämnar i litteraturen? Kommer vi få se ett gäng Mann- och Camus-posörer av olika slag?

Jag spekulerar ogärna. Men romaner om nutida Aschenbachare på semester i Thailand lockar mig inte. Eller ser du fram emot yngre skärgårdsdoktorer med Bernard Rieux-komplex? Däremot tror jag att pandemin redan påverkat oss så pass att den inte kan ignoreras. Utan att självt synas har viruset blottat klassklyftor och sociala avgrunder, det har härjat i hem och på vårdinrättningar, det har ödelagt så många livsdrömmar att jag omöjligen kan föreställa mig skön­litteraturen utan corona.

Det kommer alltså att märkas oavsett, men behöver vi coronalitteratur? Och i så fall varför? 

För femtio år sedan påpekade mästarparanoikern bland amerikanska författare, William Burroughs, att influensan en gång må ha varit en frisk lungcell. Men nu var den en parasitär organism som förstörde centrala nervsystemet. »Dagens människa har förlorat möjligheten till tystnad. Försök att hejda sub-vokalt tal. Försök att iaktta ens tio sekunders inre tystnad. Du stöter på en organism som bjuder motstånd och tvingar dig att tala. Denna organism är ordet.« Slutsatsen? »Ordet är numera ett virus.«

Visserligen talade Burroughs inte om covid-19. Men han trodde sig ha upptäckt ett besvärande släktskap mellan språk och patogener. Vem vill bestrida att han hade rätt efter de senaste årens informationskrig, falska nyheter och manipulation av sociala medier? Det vore inte dumt med ett vaccin mot sådan parasitism.

Har du någon pandemirelaterad litteratur planerad?

Jag hade just – på knän och armbågar – lyckats ta mig in i en ny roman när viruset spreds över världen. Prosaförfattare är ju underligt skapta (= sittfläskproffs), så den påtvingade karantänen störde mig inte särskilt. Men covid-19 var bokstavligt talat i var mans mun under samma marsvecka som handlingen i min bok skulle ta sin början. Det gav mig huvudvärk. Kunde jag låta bli att nämna pandemin? Fanns det ett sätt att berätta som inte lät viruset dominera skeendena? Jag vet inte om jag lyckats lösa problemet; jag får se när den första versionen är klar. För ögonblicket kravlar jag på. Osäker men enträget.

Så vad blir ditt nästa projekt?

Boken jag arbetar på är en brevroman. Om en musiker. Det låter inte så kul. Vem behöver en konstnärsskildring, nu? Det som lockar mig är dock mindre konsten än livet. Vad återstår om allt i våra liv kan förvandlas till konst? Hur blir en gammal i en bransch som hyllar ungdomen? På vems sida står egentligen muserna? Förmodligen är jag fortfarande ute efter vad den unge Schiller en gång skrev i sin avhandling i medicin: att utröna »kroppens märkvärdiga bidrag till själens aktioner«.