Rader från Ryssland

Prosa · Jan Håfström, Walker · Stockholm: Färgfabriken, 2001, s. 53–73 · Omtryck: Vidden av en fot, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 325–341 · Foto: Matthias Johansson, St. Petersburg, 2001


Den rapport som här återges i oförändrat skick hittades, jämte en oframkallad film, vikt och nedstoppad i en kräkpåse på det första morgonsflyget från S:t Petersburg en dag i september 2000. Trots benäget bistånd av personalen på flygbolaget samt det hotell och de båda museer som nämns i skrivelsen har det varit omöjligt att identifiera vem som hållit i (blyerts)pennan. Troligtvis har personen färdats under taget namn. När filmen framkallades visade den sig endast innehålla alldagliga gatuscener, bilder på fasader och patologiska specimen. Egenheter i pikturen och fläckar av allehanda dryckesvaror ger dock ett par ledtrådar vid handen. Så tycks det handla om en person med rörligt, för att inte säga rörigt psyke, lätt påverkat av alkohol och luftgropar. Tills vidare gör sig ”den okände författaren” bra som beteckning. På flera ställen har han avbrutit tankegången, som om han känt sig jagad eller haft ont om tid. (Misstanken ligger nära tillhands att han lämnade Ryssland hals över huvud.) Dessa passager, samt vissa partier som trots upprepade försök inte kunnat tydas, har markerats med en rad punkter. Den enda frihet som utgivaren därutöver tagit sig är att förse brevet med en adressat, eftersom originalet, i likhet med mycket annat i världen, saknar en sådan.

Okände vän,

Jag lämnar Ryssland med oförrättat ärende, med kalla fötter och hjärtat i halsgropen. Ursprungligen verkade uppdraget så enkelt: odla din uppmärksamhet, observera sprickorna i verkligheten, dokumentera vad du ser. Vad kunde vara lättare för en person som jag? Men för var dag som gick blev min närvaro allt pinsammare. Förlupna tankar, fadäser, elaka spratt och försummelser … Till slut hade jag inget val: det var S:t Petersburg eller jag.

Ändå började allting så bra! På flyget från Berlin via Helsingfors, flera timmar försenat, satt jag bredvid ett par välskräddade män med några kilo Rolex kring handlederna. De visade sig syssla med bizniz och hade just slutit ett avtal med finska kolleger. På nolltid blev vi bekanta. Av historierna vi utbytte minns jag bara deras eftertänksamma nickande när jag drog den om grodan. Om man placerar en groda i ett kar med hett vatten, förklarade jag, hoppar den genast ut igen, chockerad av den nya omgivningen. Om man däremot placerar den i ett kar med kallt vatten och sedan ökar temperaturen stannar den kvar. Där ligger den och njuter av tillvaron, visslar, tvättar sig – och kokar långsamt till döds. ”Våld”, sade min ene granne, ”är verklighetens säkraste sätt att övertyga en om att den finns.” ”Ja”, svarade den andre och drog tankfullt med klackringen över fönsterskivan.

Om männen ville förmedla lite östeuropeisk visdom? En vink om vad som väntade mig? En sak gick inte att tvivla på: jag befann mig i bildat sällskap. Ty när jag berättade vad jag gjorde, aningen motvilligt måste jag erkänna eftersom jag kände migränen komma, fyllde de på glasen och övergick till att utreda vodkabältets litterära storhet. Den ene menade att Gogol fångat ”spritens själ” bättre än någon före eller efter honom, den andre att Stephen King åtminstone gjorde honom rangen stridig. Till slut enades de om att Dostojevskij var nummer ett, tätt följd av Pusjkin och Alla Pugatjova. Varpå vi omsorgsfullt skålade för var och en av tätplaceringarna, inklusive grodan. Som du kanske förstår var mitt huvud inte i pålitligaste skick när vi landade framåt kvällen.

Utanför ankomsthallen väntade en förbeställd privattaxi med motorn på, en osannolikt smutsig Volkswagenbuss vars olika delar ständigt tycktes byta plats med varandra. Chauffören var klädd i kamouflagemundering och trampade gasen i botten så fort jag dragit igen skjutdörren. Med skrikande hjul for vi iväg i ett moln av damm och tallbarr. Rena serietidningsfasonerna. Jag gjorde mitt bästa för att hålla utkik efter eventuella förföljare (vilket inom parentes sagt inte visade sig alldeles lätt, eftersom föraren bestämt sig för att testa samtliga gropar i vägen och dessutom ta varje kurva på två hjul). Inte förrän vi anlände till hotellet insåg jag därför att kusten var klar och att vi faktiskt befann oss i S:t Petersburg. Tyvärr var det för sent att njuta av omgivningen. Kvällen hade anlänt och allt vilade i ett skumrask lika svårbedömt som synden. Vid sidan om hotellet som glittrade så förmöget i höstdimman syntes bara kupolen av S:t Isaak-katedralen på andra sidan gatan, upplyst av smutsgula strålkastare. Vidare sightseeing fick anstå till morgondagen. Till slut var jag ensam med min huvudvärk.

……………………………………………………………………………………………………

Få saker upprättar en människa så fullständigt, åtminstone i hennes egna ögon, som tio timmars obruten sömn. Om den undergörande natten följs av en varm dusch under en mjuk, vid stråle, centimetertjocka frottéhanddukar och en frukostbuffé som inkluderar allt från svart kaffe och färsk tomatjuice till pocherade ägg och inlagd sill är lyckan fullständig. När jag kom ut på gatan i morse var gårdagens huvudvärk som bortblåst. Skallen tillhörde inte längre en främmande makt som hyste mina tankar med illa dold förfäran. Jag var beredd att ge mig i uppdragets våld, med hjärta, själ och ryggrad. Ett vekt, närmast klentroget morgonljus med stänk av smogg väckte de sista, ännu slumrande sinnena till liv. Mitt goda humör måste ha synts, ty den massive säkerhetsvakten med hörsnäckan av plast i örat vred lätt på sin stela nacke, mera trädstam än muskel, och nickade i min riktning. Fast kanske var det bara en betingad reflex: möjligen hade han redan hunnit granska mig och avfärdade mig nu som ofarlig. Häpen över allt jag inte lagt märke till kvällen före – vakt, park, parkeringsplats – blev jag stående på trottoaren och drog in den ljumma, förorenade luften från Neva några kvarter bort. Sedan lät jag blicken vandra förbi träden mot trafiken på Voznenskij Prospekt. Visste du att man för ett sekel sedan hittade ett öra och ett finger i en av lindarna där? Vladimir Nabokov berättar om incidenten i sin självbiografi, Tala, minne. Kroppsdelarna ska ha tillhört en tafatt terrorist som skruvade ihop en bomb i ett rum han hyrt hos en änka strax intill parken. ”Samma träd blev även vittne till hur barn sköts ned på måfå från de grenar i vilka de klättrat upp i ett fåfängt försök att undkomma de hästburna gendarmer som slog ned den första revolutionen (1905-06).” Kanske borde jag ha anat tecknen på väggen, men jag kan försäkra dig: hur livlig min fantasi än är var det enda jag lyckades skönja i träden på andra sidan gatan fem feta kråkor.

Med deras grovkorniga kraxande i öronen genade jag mellan lindarna och promenerade bort mot den byggnad i rosa granit som jag besökt i en förkommen dröm under natten. Jag har ju aldrig varit i S:t Petersburg tidigare, så jag såg fram emot att ersätta nattlivets blåkopia med vakenlivets golv, väggar och tak. Jag har inkvarterats på Astoria och när jag igår kväll begrundade den lilla stadskarta som fanns i foldern på mitt rum upptäckte jag att hotellet ligger bara ett par hundra meter från familjen Nabokovs forna residens. Klädd i svarta solglasögon och trenchcoaten som du gav mig, med hatten nedtryckt över pannan och kameran hängande runt halsen kändes det som att vara reporter av den gamla skolan, på hemligt uppdrag i verkligheten. Mister Observer, till er tjänst! Medan jag promenerade längs Morskaja, förbi samma byggnader som förr hyst de tyska och italienska ambassaderna (nr 41 och 43), samt prins Oginskijs hem (nr 45), men numera rymmer banker, försäkringsbolag och multinationella företag, levde jag mig in i rollen och började, som den förslagnaste murvel, att räkna stegen. Härmed kan jag rapportera att sträckan mellan i dag och i går, eller åtminstone år 2000 och år 1900, är exakt 541 fotsteg lång.

Det förvånade mig en smula att Morskaja 47 fortfarande ser ut som på det svartvita fotot i Tala, minne, ”taget 1955 av en tillmötesgående amerikansk turist”. Kanske hade jag inte väntat mig att graniten skulle vara så mättat rosa. Det är som om fasaden pudrats av en ihärdig men närsynt ungmö. Men freskerna och de italienska ornamenten finns kvar, tillika burspråket på andra våningen som liknar aktern på en portugisisk fregatt, utsmyckningarna i smidesjärn uppe på taket och de smala, nästan gracila stuprören som flankerar huset på vardera sidan. (En ovidkommande tanke: genom dessa rör har hundra år av regn runnit.) Till och med den tredje våningen, som tillkom 1901 när familjen blev större och behövde utrymme för både sig och sina anställda, går utan vidare att skilja från de undre med hjälp av skiftningar i stenens ton och beskaffenhet.

……………………………………………………………………………………………………

Jag måste erkänna att jag började roas av rollen som observatör, en levande kamera med slumpen som utlösare. Var det inte Talbot som en gång kallade fotoapparaten för the pencil of nature? Så kände jag mig: beredd att registrera minsta skälvning i varseblivningen, följa tidens förlopp och teckna dess konturer. Kanske är ett stycke litteratur – sång eller skröna, fars eller fabel – inget annat än en inkarnation av tiden? Är det inte därför som den skänker oss denna hisnande känsla av svindel men också tomhet, av trötthet, lycka och sorg? Som om den är vad som egentligen bara kan ha varit.

……………………………………………………………………………………………………

Visste du att jag fastnade för Nabokov den dag när jag upptäckte att han hade en svaghet för blyertspennan – ”denna upplysta avkomma till pekfingret”, som det heter i Inbjudan till en halshuggning? Personligen har jag alltid gillat verktygets slanka yttre och prosaiska inre, och ibland händer det att det inte behövs mer än en oväntad faiblesse för att man ska intressera sig för en annan författares verk. Böjelser är väl intressantare än principer, eller hur? (Åtminstone är de mera pålitliga: den politiker som påstår sig följa ädla ideal infriar sällan ens förväntningar, medan man utan vidare kan sätta sina sista slantar på en fähund vars svagheter är bekanta.) Jag började läsa mera systematiskt och upptäckte med tiden att så gott som alla Nabokovs böcker innehåller scener där blyertspennor spelar en roll, undanskymd men självklar – som om de lånats in från världen utanför pärmarna. Kanske för att beskriva den underliga pakten mellan två sorters verklighet, konstens och livets? Självbiografin utgör inget undantag. Således var det med en och annan fjäril i magen som jag trädde in genom porten till det hus där Vladimir Vladimirovitj föddes en aprildag 1899, tog trapporna upp och kom in i vestibulen till vad som sedan ett par år tillbaka fungerar som museum. Ty ”där, i ett prång under marmortrappan, brukade vår sjveitsar (portvakt) vässa pennor när jag kom hem från skolan. I detta syfte använde han en stor gammaldags apparat med ett snurrande hjul vars handtag han hastigt roterade med ena handen, medan han med den andra höll en penna som stuckits in i ett vågrätt hål.”

Tyvärr måste jag meddela att den metodiska musiken av pennor som vässas inte gick att urskilja denna förmiddag. I stället hostade en dam kring sextio högt och bedrövligt bakom ett skrivbord strax intill trappan. Förmodligen hade hon åkt på en höstförkylning som hon sökte kurera genom att behålla pälshatt och sjal på (den förra svart som sot, den senare gul som var). Mot läpparna tryckte hon en trubbig penna, till synes förlorad i funderingar. Men instrumentet hade spelat ut sin roll som bildad arvtagare till pekfingret, inte heller var den någon termometer. Kvinnan hade helt enkelt kört fast i korsordet framför sig. Efter en stund rättade hon till hatten, såg upp från bokstäverna som inte ville få plats i de trånga rutorna och sade något som jag inte hade en chans att begripa. På bordet låg broschyrer, vykort och små ikoner av plast. En för mig obekant slavist hade skrivit en studie om Nabokovs plats i den ryska litteraturhistorien, mångfaldigad med hjälp av en spritduplikator, och det var på den som kvinnan nu placerade sin vänstra hand när hon insåg att jag inte talade ryska. Sakta reste hon sig ur stolen, lutade sig fram över bordet, räckte fram högra handen och upprepade sina ord – denna gång långsammare och mer omsorgsfullt, som när man talar till ett barn i trotsåldern.

Även om det hon sade var lika obegripligt som tidigare var det var inte svårt att inse att museet var stängt för renovering. Överallt hängde plastskynken, i ett hörn stod spadar och sopkvastar lutade mot väggen och vid kvinnans fötter låg ett par kompakta cementsäckar. Jag försökte förklara för denna Intets förkylda väkterska att jag inte kommit för att beskåda samlingarna – som, skulle jag senare få veta, innehåller ett par pennstumpar (3B, med sjabbiga hättor av suddgummi), foton och böcker ur familjens forna bibliotek, målningar som hängde på väggarna när huset konfiskerades 1918, en pincené, samt några lådor med kärleksfullt preparerade fjärilar; det mesta donerat av sonen Dmitri. Inte heller var jag någon senil genius loci på spåren. Sanningen är betydligt tarvligare: jag var helt enkelt nyfiken på husets storlek. Inte ens den noggrannaste beskrivning av interiörer låter ju läsaren stega upp rummen i en bok, än mindre uppleva hur ljuset faller in genom otvättade fönster och jagar liv i loja skuggor.

På omständligt teckenspråk förklarade jag att jag gärna betalade inträde, dubbelt så mycket om så skulle behövas, bara jag fick bese de tomma utrymmena. Kvinnan ryckte på axlarna som om hon läst mina tankar – eller så ansåg hon att jag fick skylla mig själv om jag umgicks så vårdslöst med mina tillgångar, alternativt med det delikata förhållandet mellan fakta och fiktion. Rubelsedlarna jag höll fram kvitterades med en improviserad biljett: längst bak i korsordshäftet fann kvinnan en tom sida som hon rev ut och försåg med dagens datum jämte inträdespris och underskrift (Klibanskaja ser jag nu att hon hette). Jag hade svårt att föreställa mig att hon visste att museets huvudperson en gång myntat de ryska emigranternas term för ”korsord”, krestoslovitsa, men underskattar säkert hennes kompetens. (I sovjetiska lexika var termen bannlyst: där sökte man dölja dess skamliga – det vill säga religiösa – etymologi genom att införa krossvord, ett ord som i mina ignoranta öron snarast klingar som afrikaans.) Hursomhelst var fru Klibanskaja gåtfullheten själv när hon med en utstuderad gest förde undan det största plastskynket, öppnade dörren därbakom och med ett trubbigt finger, dramatiskt darrande, pekade in mot den tomma salongen.

Det var som att beträda ett utrymt minne. I ett sidorum fullt med bråte stod ett par bockar med en dörr lagd ovanpå. Snickaren måste tvärt ha avbrutit sitt arbete, ty bara halva dörren hade hunnit sandpappras. Resten var klädd i en giftgrön färg med fläckar av vad som liknade kaffe, men lika gärna kunde vara disk- eller avloppsvatten. Intill en dörrpost stod en säck ur vilken avbrutna lister med små spikar stack upp. Från taket hängde sladdar ned likt rådlös kursivskrift, medan salongen pryddes av en smutsig, skamfilad kristallkrona (modell mindre). Där hade också lökformade armaturer monterats upp på väggarna, men endast några av dem var försedda med glödlampor som lyste lite grand på måfå och, föreföll det, utan större övertygelse. I ett hörn stod en stoisk byrå överdragen med ett plastskynke; förmodligen hade den varit för tung för att flytta. Skynken hade även hängts upp för att skydda den eleganta väggboaseringen i lackerat valnötsträ. Golvet täcktes av damm, sågspån och enstaka cigarettfimpar. Här och var låg gulnade löv som måste ha blåst in genom ett av de sönderslagna fönstren, likt brasklappar om en förestående vinter. Ändå var det samlade intrycket inte ointressant: det kändes som att befinna sig i ett ofärdigt korsord.

……………………………………………………………………………………………………

Det var väl Benjamin som hävdade att minnet inte utgör ett verktyg för undersökningen av det förgångna, utan tvärtom är dess skådeplats? I så fall, tänkte jag medan jag lät blicken vandra över de tomma lokalerna, är all erinran en vivisektion av det förflutna. Likheterna med en författares umgänge med ord på papper tycktes mig ligga nära tillhands. För befann jag mig inte i en 3D-version därav? När jag såg mig om kändes det plötsligt som om jag stigit in i det rum där litteraturen konstruerar sin sorts verklighet. (Nej, det är sant. Skulle en text vara något annat än lika delar sophög och verkstad när golv, väggar och tak kommit på plats, men innan ledningar dragits och finsnideriet tagit vid?)

……………………………………………………………………………………………………

Om Nabokov brukar hävdas att han var en ”kall” författare. Med utstuderat lugn och förtjusande behärskning skrev han sina texter på kartotekskort som bildade fasader och förskansningar, flyglar, vindskontor och källarutrymmen. Scener sköts in i och ut ur varandra, tablåerna radades upp likt tavlor på en utställning. Vad som frammanas är bilden av en författare som behandlar sina personer som pjäser i sinnrika problem, stundom med syfte att ställa den naive läsaren schack – en uppfattning som Nabokov inte precis lät komma på skam när han på närgångna intervjufrågor svarade att han föredrog att ”komponera gåtor med eleganta lösningar”, att han skrev endast för nöjets och svårighetens skull. I denna inställning har man säkert rätt att skönja dragen av en gudabenådad manipulatör, som trots sitt utvecklade sinne för detaljer, trots sin magiska stil och luftiga sorts prosa inte förmår göra läsaren berörd. Sinnebilden är förstås hjärnan, denna schackbrädets och korsordens okrönta mästare.

Men jag har svårt att tro att det skulle vara hela sanningen. Det är en sak att ställa läsaren schack, en annan att ställa honom matt. Varför skulle litteraturen vara livets puls mindre trogen bara för att författaren konstruerar den med samma krav på precision som urmakaren sitt urverk? Jag kom att tänka på den anekdot som jag berättade för mina flyggrannar och som de säkert, inser jag nu, måste ha hört förut. Var den litteratur som genast skruvar upp värmen för att ställa läsaren matt något annat än tidstypisk, förlegad avantgardism? Finns det verkligen ett egenvärde i chocken – ett djupare skikt av erfarenheten, en vidgad kunskap? Den litteratur som endast långsamt ökar värmen gör något annat. Den är listig nog att ge publiken så mycket betänketid att den hinner besinna sin egen dödlighet. Naturligtvis består syftet med en sådan framställningskonst inte i att begå mord, men om läsarna blir medvetna om sin ändlighet är trots allt en del vunnet. Därför blir strategierna så ofta indirekta. Som läsare försätts jag i ett tillstånd – av säkerhet, glädje, förstämning, tillförsikt (det kan variera) – som sedan långsamt undergrävs. Jag läser och stärks i mina föreställningar, samtidigt som ett försåtligare spel drivs i det fördolda. Och plötsligt står jag inför det oavvisliga: det är inte längre jag som läser verket, utan det som läser mig. Vad jag då upplever kan vara lycka eller bestörtning, dröm eller trauma, men en sak förblir densamma: jag ges alltid bevis på att jag lever.

Jag tror att Nabokovs undersökning av verklighetens villkor, hans uppfinningsrikedom och lekar med fiktionen ville få läsaren att känna sig levande på detta sätt. En kropp består ju inte bara av kotpelaren. Den har muskler, nerver och fettvävnad, hud, hår och slemhinnor – all denna mjukvara som är förgänglig och därför så omgärdad av patos och ideologi, lika förbryllande som begärlig. Bara en sådan kropp kan uppleva den sällsamma rysningen, lika fasansfull som förtjusande, som är det säkraste tecknet på att vi berörs.

……………………………………………………………………………………………………

Det var i dessa tankar som jag gick när jag plötsligt hörde det välbekanta ljudet – klicketi-tapp, klick, klicketi-tapp – av någon som skrev på ett tangentbord. Genom dörren till ett av rummen ut mot gatan såg jag en kvinna sitta framför en gigantisk dator, värdig en rymdstation från anno dazumal. Det visade sig att hon talade engelska och gärna guidade mig runt, också på de båda övre våningarna som inte var tillgängliga för offentligheten. Om jag förstod henne rätt håller en tidningsredaktion ännu till där. Åtminstone bad hon mig att vara så tyst som möjligt när hon med pekfingret lyft mot läpparna gick upp för trappan. Försiktigt öppnade vi dörren till andra våningen, som ännu visade sig vara i gott skick. Efter att ha talat med en redaktör fick vi tillåtelse att bese det östra hörnrum som ursprungligen utgjort moderns gemak och där den äldste sonen fötts. Bakom ett fullbelamrat skrivbord på vilket två papperskorgar stod, den ena i plåt, den andra i bast, syntes den öppna spisen – en praktfull pjäs i snidat trä som påminde om ett omfunktionerat väggur. Men tredje våningen var i bedrövligt skick. Där hade sjuttio års sovjetiskt användning gjort den ursprungliga planlösningen oigenkännlig. Travar med spruckna linoleumplattor, ranka omklädningsskåp i metall, droppande kranar, osannolikt smutsiga golv och vindlande korridorer mellan väggar tunna som papp: av övervåningen hade blivit en kontorslabyrint vars innersta gemak, Vladimirs forna sovrum, visade sig omöjligt att lokalisera. Min guide tvivlade rentav på att rummet fanns kvar. Kanske hade det försvunnit med den apparatjnik som en gång använt det som förhörsrum?

Den klarblå trapphallen som vi retirerade till var dock intakt, tapetserad med delar av den sortens himmel som endast verkar finnas på S:t Petersburgs breddgrader. Till och med de båda fönstren i målat glas fanns kvar, dessa konstverk av ljus och rörelse som enligt Sebastian Knights verkliga liv ”förenar ett ryskt hushålls andliga grace med den finaste av europeiska kulturskatter”. De påminde mig om aristokratiska kusiner till de illustrationer som förekommer i korsord – du vet: de där bilderna från vilka läsaren förväntas avleda en mer eller mindre intetsägande mening som måste skrivas ned och skickas in. Nyfiket frågade jag min tillfälliga Beatrice om vilken rebus fönstren föreställde. Men hon skakade bara på huvudet. Att det intrikata mönstret av vinrankor och spaljéer, buketter och girlanger skulle innehålla något förborgat meddelande hade hon aldrig hört talas om. Förläget blev vi stående en stund på översta trappavsatsen, skrapade med fötterna och betraktade hur det glåmiga förmiddagsljuset fångades i glasskivorna, mognade och mörknade till en blyertspennas tunga gula färg.

……………………………………………………………………………………………………

Efter att ha lämnat museet samtidigt som väkterskan nere i hallen bredde ut sin medhavda lunch på sitt uppslagna korsordshäfte och vinkade adjö med en liten gaffel i handen promenerade jag bort mot Kunstkammer på andra sidan Neva. Man hade berättat för mig att tsarens berömda kuriosakabinett skulle innehålla en säregen samling missfoster. Som du förstår var jag intresserad av att se den med egna ögon. Dessvärre kan jag inte säga att det var någon uppmuntrande syn. I sobert ljussatta tablåer, ömsint arrangerade med förseglade glaskärl placerade på sammetsklädda piedestaler, svävade dödfödda varelser i spritlösningens eviga viktlöshet. De flesta anatomiska besynnerligheter tycktes möjliga. Så förekom en rad huvuden utan kropp; en liten pojke med dubbla uppsättningar extremiteter och näsan närsynt tryckt mot glaset; en skalle som slutade tvärt ovan ögonbrynen, med ett häpet leende ännu dröjande över de tunna läpparna; krumma ben som övergick i händer i stället för fötter … Poserna påminde om de som förlorade själar intar på altartavlor, bönande eller uppgivna, fräcka eller bestörta – visioner av ett limbo utanför den mänskliga tideräkningen, existentiella variabler i förtappelsens alfabet.

Särskilt föll mig en buddhaliknande varelse i ögonen. Han tycktes lugn, nästan seren där han halvsatt i sitt kärl och skylde könet med spensliga fingrar. Kroppen var kraftig, som en liten boxares, vig och välskapt – så när som på huvudet, vill säga, som var dubbelt så stort som det borde vara, liknade ett uppsvullet äpple och hade två fullt utvecklade ansikten. Eller var det tre? Ett par av ögonen hade glidit ihop och bildade ett tredje anlete i mitten, mellan hårfäste och hakspets, med en stor, rund kind där näsa och mun borde ha suttit. Den vaxartade huden var gul som bara tidlösheten kan vara. Sakta började jag ana att detta var gränsen för all inlevelsekonst. Eller vad säger du? Går inte skiljelinjen där: utmed kraniets tunna skal? Skrämd till medvetenhet om mig själv, halvt blind, halvt förfärad, lämnade jag Kunstkammer med oroligt hjärta.

……………………………………………………………………………………………………

Jag tog min tillflykt till ett kafé, drack ett glas te, åt några piroger och bläddrade i en lokaltidning. Bara serierna gick hjälpligt att förstå (något om kärleken i en tid av atomubåtar). På genvägar som blev senvägar återvände jag till hotellet. Det hade blivit eftermiddag och jag ville vila en stund inför kvällen. Därför drog jag för de tjocka gardinerna och skruvade ned ljudet på TV-apparaten. Så lade jag mig på sängen och bläddrade i Conrads Mörkrets hjärta som jag packat ned som reselektyr. Intrycken från tidigare på dagen fick vissa scener att framstå i relief. Som denna i början av boken: Marlow berättar hur han besöker sin uppdragsgivare för att underteckna några papper. När han träder in på huvudkontoret möter han två stickande kvinnor – sentida släktingar, tycks det, till mytologins gracer – och noterar ”en stor karta på ena kortväggen, lysande i regnbågens alla färger”. Conrad uppehåller sig märkvärdigt länge vid denna abstraherade värld – som om mera stod på spel än en osminkad återgivning av den vite mannens exploatering av en okänd kontinent: ”Där fanns mycket rött – alltid en ögonfägnad eftersom man vet att det uträttas en del verkligt gott arbete där, en förbaskad massa blått, lite grönt, ett och annat penseldrag orange och, på ostkusten, en gredelin fläck för att markera var de famösa kulturapostlarna dricker det famösa lagerölet. Men jag skulle inte till något av allt detta. Jag skulle till det gula. Rakt in i hjärtat.”

Till det gula, rakt in i hjärtat … Jag rös faktiskt när jag läste raderna. Och inte blev det bättre när jag fortsatte. Efter att ha skrivit på anställningskontraktet ombeds Marlow att uppsöka företagsläkaren. Man försäkrar honom om att det bara rör sig om en formalitet som alla måste underkasta sig: ”Den gamle doktorn tog min puls. ’Nog duger han därute’, muttrade han, så frågade han med viss iver om han fick ta mått av mitt huvud. Litet förvånad svarade jag ja, varpå han tog fram ett instrument som såg ut som en krumcirkel och mätte mitt huvud framtill och baktill och härs och tvärs medan han hela tiden förde noggranna anteckningar. […] ’Jag ber alltid om tillåtelse att för vetenskapliga ändamål mäta kraniet på dem som ger sig ut dit’, sade han. ’Också när de kommer tillbaka?’ undrade jag. ’O, nej, då träffar jag dem aldrig’, svarade han. ’Och förresten sker förändringarna inuti.’”

Där har du den: skillnaden som det kommer an på, tunn som ett skallben. Nästan alltid sägs litteraturens uppgift bestå i att göra de inre förändringarna tillgängliga, att översätta själen till tecken. Men Conrad verkar vara inne på en annan, kusligare möjlighet: ”Sjömäns historier utmärker sig för en rättfram enkelhet vars hela mening är tillfinnandes inom ett knäckt nötskal. Men Marlow var inte typtrogen (om man bortser från hans fallenhet för att berätta historier), och för honom stod en händelses mening inte att söka inuti, som en kärna, utan utanför, som ett hölje kring historien som gör den synlig på samma sätt som ett ljussken får en dimma att framträda; likt en av de töckniga regnbågsringar man ibland ser vid månsken.” Är detta, undrade jag illa till mods, den ”kalla” litteraturens framställningssätt – en inlevelsekonst vänd utochin? Och är det därför som dess berättande så ofta sker i tablåer, inte sällan platta som serietidningsrutor? Trots att allt äger rum i samma plan stammar de olika elementen ur de skilda tider. En samtidighet uppstår, lik minnets, men i det yttre. Kanske härrör fascinationen man kan uppleva inför sådana bilder ur den omständighet att de förblir omöjliga att tillägna sig, präglade av avstånd och främlingsskap? Vad menar du, min vän, min bror? Är det inte det som inger läsaren känslan av att själv bli ”sedd”, ”läst” och, ja, kanske även det, komprometterad?

……………………………………………………………………………………………………

Ett par timmar senare vaknade jag, drog undan gardinerna och skruvade upp volymen på TV:n. Sen eftermiddag, gangsta rap. Strax följde den sedvanliga ritualen: rakning, tandborstning och en kam genom håret, ren skjorta, cigaretter, plånbok och identitetshandlingar. Efter att ha putsat skorna med en av frottéhanddukarna tog jag hissen ned till lobbyn.

Knappt hade metalldörrarna glidit upp förrän jag förstod att den värld jag lämnat några timmar tidigare förändrats. Kanske var jag ännu groggy efter sömnen, men i lobbyn verkade gäster och personal röra sig som i trans. Ingen sade något, eller så viskade man tyst och obegripligt bakom kupade händer. Först trodde jag att det var mig det var fel på. Men sedan lade jag märke till en äldre dam som satt i en rokokostol, frenetiskt fläktande med en broschyr, och himlade med uppspärrade ögon. Den annars så svala kvinnan bakom informationsdisken skruvade nervöst av och på hylsan på sin reservoarpenna och undvek min blick. Ett svenskt resesällskap sprang rastlöst fram och tillbaka mellan soffgrupp och fönster, som barn på första skolutflykten. Förundrad gick jag mot utgången. Men jag hade inte hunnit många meter förrän vägen spärrades av säkerhetsvakten. Det var tydligt att han inte hade några planer på att låta mig lämna hotellet. Han hade den där på en gång beslutsamma och frånvarande blick som människor av hans slag verkar få när de avser att följa anvisningar till punkt och pricka, komma vad som komma skall. Men så måste han ha fått en order genom hörsnäckan. Hastigt vände han bort blicken och tryckte handflatan mot örat. Efter en stund vände han sig åter mot mig, knyckte med nacken och nickade stumt mot den bakre utgången. Ådrorna i pannan hade svällt upp, svett glittrade i det millimeterkorta blonda håret. Männen rättade till slipsknuten, nickade än en gång i vilken riktning han tyckte att jag borde ställa kosan och spärrade åter ut händerna. Och det var exakt i detta ögonblick som jag såg dem, mellan hans fingrar: de båda livlösa kropparna ute på gatan, vända mot varandra likt teskedar, vilande framför en slarvigt parkerad Range Rover i vilken en man låg över ratten.

Jag kan inte förneka att scenen hade en teatral karaktär. Under den närmaste halvtimmen stod jag i likhet med övriga hotellgäster med näsan tryckt mot fönstret och följde de civilklädda polismännens arbete. Först motade de bort föribipasserande, sedan säkrade de brottsplatsen och lade hotellakan över de döda. Det rörde sig om en man och en kvinna, mellan 35 och 40 år gamla. Båda låg på sidan, likt älskande på en säng. Några dignitärer anlände, utdelade ett par korthuggna order och körde åter iväg. Med en kulspetspenna inspekterade en man skotthålen i hotellshopens fönster medan han oavbrutet talade i en mobiltelefon. Till slut trädde två personer fram, iförda vita rockar och kondomliknande handskar på händerna. Metodiskt undersökte de kropparna. Ur sina väskor plockade de av och till fram instrument. Med en pincett placerade den ena av dem några hylsor på asfalten som den andra stoppade i vad som såg ut som en fryspåse. När de slutligen var klara drog de av sig handskarna, stängde väskorna och nickade stumt till avsked. Allt tycktes försiggå som i ett akvarium.

Du undrar kanske hur länge jag stod där, hur länge följde jag förloppet innan jag insåg att jag kände mig komprometterad? Lika länge som det tar för en människa som skjutits till döds att blöda igenom ett hotellakan.

När jag till slut vände mig om och gick mot den bakre utgången, både lättad och förlägen, hörde jag säckpipsmusik. Framför tidningsståndet i andra änden av lobbyn hade ett dussintal tonårsflickor just börjat dansa. De var klädda i folkdräkter från skotska höglandet och verkade inte ha den blekaste aning om vad som inträffat ute på gatan. Muntert klappade de i händerna, slog handflatorna mot knän och klackar och verkade på det hela taget hysteriskt förtjusta – alltmedan hotellets kypare serverade ett asiatiskt resesällskap kyld champagne på stora silverfat. Tro mig: det fanns inget annat att göra än att lägga benen på ryggen.

……………………………………………………………………………………………………

Först en bra bit efter midnatt vågade jag mig tillbaka till hotellet. Avspärrningarna hade avlägsnats och Range Rovern fraktats bort. De gåtfulla lindarna vajade tyst på andra sidan gatan. Bara säkerhetsvakten var uppe, lika vaken som alltid. Stående mitt i gatan med en vattenslang i handen berättade han på korthuggen engelska att den mördade mannen hade varit en georgisk maffiaboss, kvinnan hans älskarinna och mannen i bilen deras chaufför. Sedan önskade han mig god natt och fortsatte att spola gatan ren från blod.

……………………………………………………………………………………………………

Käre vän, det var S:t Petersburg eller jag. Nästa morgon satt jag på första flyget ut ur staden. Innan planet trängde genom molntäcket och vi steg upp i de övre luftlagrens rena glömska kunde jag se en hel del blått, ett och annat stråk av vitt, mycket grått och så rader av gula fläckar, vaga som strålkastare i dimma. Men när jag slöt ögonlocken och vi for rakt in i framtiden kände jag morgonsolen värma ansiktet, och där fanns bara rött, mycket rött … Jag sänder dig hjärtliga hälsningar, ännu 37º varma, from Russia with love,