Min tunga som aldrig kan glömma
Essä · Dagens Nyheter · 19 december 2015
INGET JÄMMER utan uttryck, inga kval utan åtbörd. För att vår klagan skall uppfattas – och den har inget annat syfte, den vill bli hörd – måste den levas ut, formulerad som jeremiad eller litania eller utageras genom tårar, gnäll, tandgnisslan. Vi klagar alltid i nuet; vårt missnöje är akut. Ändå är det just det rådande läget som vi inte vill, nej, inte kan stå ut med. När vi ondgör oss finner vi oss inte längre i situationen. Det outhärdliga är detta beroende av ett tillstånd som råder oberoende av oss. En del av vår klagan rör alltså också det faktum att vi tvingas klaga. Klagan är en klagan även över sig själv. Över det förnedrande faktum att vi försatts i en situation där vi inte förmår annat än att klaga.
Går det ens att klaga uthärdligt? Annorlunda formulerat: hur lyckas man med konststycket att klaga utan klagan?
HYAKINTHOS VAR en ung prins från Sparta. Det berättas att han var så vacker och atletisk att han uppvaktades inte av en utan av två gudar. Dels ljusets och diktkonstens patron Apollon, dels västanvinden Zefyros som kom med våren varje år. En dag skall Hyakinthos ha lekt med Apollon vid Amyklai söder om Sparta. Guden kastade diskus och ynglingen försökte springa ikapp med skivan. Samtidigt smög Zefyros runt i närheten. När han insåg att prinsen föredrog rivalen blev hans hjärta svart och sjukt. Förtörnad fyllde han lungorna med orolig vind. Då Apollon åter kastade diskusen lämnade den oväntat sin bana och drev snett. Skivan slog mot en bergsvägg, studsade häftigt tillbaka och träffade Hyakinthos så olyckligt i huvudet att han dog.
Den förtvivlade Apollon förstod vad som skett och satte efter Zefyros. Han tömde hela sitt koger, men ingen av pilarna träffade västanvinden. Förkrossad återvände han till olycksplatsen. Då Hades kom för att hämta den döde vägrade han att låta honom göra det. Istället uppförde han en gravhög där diskusen dödat prinsen. Ur blodet spirade en blomma. Sedan dess kallas den hyacint, efter Hyakinthos, även om vissa antikforskare och även botaniker förmodar att det snarare rörde sig om en svärdslilja eller möjligen en tidig blåstjärna.
”Du är min sorg, mitt brott!” klagar den otröstlige Apollon i Ovidius Metamorfoser. ”På din grav skall ristas att döden / fick du ta mot av min hand. Det är jag som berövat dig livet!” Men hur kan man vara skyldig till en annan persons död, om det inte är brottsligt att leka med henne? ”Att älska, kan det kallas brottsligt?” Överväldigad av smärta längtar Apollon efter det som klagande trängtar efter när ödet går emot dem och det enda som återstår är just den beklämmande lamentationen, den där man inte står ut med vare sig situationen eller sig själv: han vill dö. Bara så kan han återförenas med sin älskade. Men till skillnad från människor är Apollon gudomlig och oförgänglig. Paradoxalt nog måste han därför nöja sig med det näst bästa. Hyakinthos skall återuppstå i den enda värld i vilken de båda fortfarande kan umgås: minnet. Hur? Med diktkonstens hjälp:
Lyran jag slår med min hand, min sång skall prisa dig ständigt
och du skall visa min klagan i skrift, i en nyskapad blomma.
Där har vi klagan i sin enklaste gestalt, och möjligen vackraste: som hyacint. Själva sången må prisa den döde i smärtsamt sköna toner. Men garanten för att Hyakinthos överlever i minnet är inte sången utan vad Ovidius kallar en ”klagan i skrift”. Smärtan står svart på vitt – eller snarare grönt i grönt: på den nyskapade blommans blad. I klorofyllen urskils två bokstäver. Båda är vokaler och gemensamt formar de klagan i renaste form:
… A I A I
alltjämt kan läsas klart, som ett minne av otröstlig klagan.
Det förra ljudet är mjukt, bakre och öppet, det senare motsatsen: hårt, främre och slutet. Vokalerna är ytterligheter. Då vi ljudar ett A öppnar vi munnen maximalt, då vi formar ett I gör vi tvärtom öppningen möjligast liten. Klagan är denna förening av största uppfylldhet och ilande, mest ihållande smärta.
EFTER DENNA lektion i alfabetisk botanik tillägger Ovidius:
Det kommer också en dag då den tappraste hjälten av alla
antar din blommas gestalt där samma tecken skall läsas.
Ovidius kunde räkna med att hans läsare skulle förstå anspelningen. ”[D]en tappraste hjälten av alla” är den store krigare som Iliaden kallar ”achaiernas bålverk” och som enligt samfällda källor skall ha varit starkast och modigast efter Achilles – det vill säga Aias, kungasonen från Salamis. Namnet säger allt: Aias, det är klagan inkarnerad.
När Achilles dör kämpar Aias och Odysseus vidare sida vid sida. Tillsammans lyckas de rädda Achilles kropp och jordsätter den jämte hans stupade vän Patroklos. Men efter begravningen utbryter en tvist om vem som skall få den åtråvärda rustningen. Aias menar att han varit tapprast, och även räddat grekernas skepp undan Hektors attacker. Alltså borde han få rustningen. Men Aias är en krigare av den gamla skolan. Han tänker defensivt och litar på rå styrka och oräddhet. Odysseus är framtidens man, som använder list, försåt och diplomati. Slutligen är det han som tilldelas rustningen.
Hos Sofokles får vi veta vad som sker därefter. I tragedin Aias möter vi den vanärade krigaren. Ju mer han ondgör sig, desto mer klagar han för döva öron. Oförmögen att finna sig i situationen återvänder han till sitt tält. Under natten mognar ett beslut. Han skall hämnas och dräpa grekernas härförare. Men Pallas Athena förvirrar honom. Istället för att döda Menelaos, Odysseus och de övriga vapenbröderna slaktar Aias truppens boskap. När gryningen randas och han återfår vettet upptäcker han vad som skett. Skammen är så väldig att han varken vill eller kan fortsätta striden. Antingen lever en krigare av hans format i ära eller så dör han ärbart. Av Hektor har Aias fått ett svärd i gåva efter en av deras oavgjorda dueller. Detta vapen fäster han nu i Trojas jord – indirekt skall han dö för fiendens hand på främmande mark.
Liksom Apollon som helst av allt ville dö klagar Aias då han gör sig redo för sitt fjärrstyrda självmord. ”Ai, Ai!”, utbrister krigaren hos Sofokles. ”Vem trodde någonsin mitt namn / så skulle varsla om mitt olycksöde?” Innan han begraver klingan i sitt inre växlar han dock från första till tredje person singular. Efter att ha tagit farväl av solen och den fjärran fädernesjorden är det nu som om han förflyttat sig ett par grammatiska steg från sig själv; Aias är inte längre subjekt utan redan på väg att bli objekt. ”Detta är det sista ordet som Aias säger till er”, utbrister han. ”Resten skall han säga till skuggorna i Hades.”
Även ur Aias blod växer en blomma. Enligt historikern Pausanias skall den första gången ha synts till i hjältens hemtrakter efter hans död. ”Den är vit och rödfärgad, både blomma och blad är smalare än liljan. Det förekommer bokstäver på den som på hyacinten.” Inskrivna på växtens blad som återuppstår vår efter vår, år efter år, erinrar vokalerna A och I om en smärta som löst sig från sitt ändliga subjekt, men som till minne av den döde ändå är oändlig. Sammandragna till Aiai bildar de vokativformen av Aias ”olycksnamn”. De åberopar sig på hjältens smärta, men åkallar honom också. Så sörjer de en död och håller samtidigt pinan vid liv.
DÅ ODYSSEUS nedstiger till Hades i elfte sången av Odysséen träffar vi Aias för sista gången. En efter en träder stupade kamrater fram ur skuggorna för att hälsa på besökaren. Men ”den väldige Aias / höll sig på avstånd, bitter än” över segern som vapenbrodern hemburit. Idag skulle vi misstänka att hjälten är kränkt. Men jag är inte så säker. Kanske har han insett att även tystnaden kan vara talande.
Odysseus försöker blidka den tigande. Det var gudarna som önskade att han skulle få rustningen; vad han och Aias själva ville eller ansåg spelade ingen roll i sammanhanget. ”[I]ngen bär skulden / annan än Zeus.” Den väldiga gestalten i dunklet lyssnar på förklaringen, eller om det är en ursäkt, likväl säger han inget:
Aias besvarade ej mina ord utan vände tillbaka
ner mot Erebros’ djup och skaran av människosjälar.
Innan Aias störtade sig på sitt svärd i Sofokles tragedi lovade han – denne tragiske hjälte som inte längre förmådde säga ”jag” – att ”Aias” skulle berätta ”resten” i Hades. Men när Odysseus nu besöker honom i underjorden får han inte ett ljud över läpparna. ”The rest is silence”, som det heter i Hamlet. Istället vänder han sig bort, i en gest som för Longinos framstod som ”en återklang av själsstorhet” – ”något stort”, som det heter i hans traktat om det sublima, som faktiskt är ”högre än alla ord”. Aias visar oss hur klagan låter utan att klaga.
HYAKINTHOS DÖR av misstag, Aias för egen hand. Mellan kärleken i det ena fallet och skammen i det andra, mellan å ena sidan svartsjukan och sorgen och å andra sidan nesan och stoltheten ligger världar. Ändå sammanförs de båda tragiska gestalterna genom smärtans vokaler: det öppna A, lika väldigt som Aias, och det späda I, vigt och ilande som Hyakinthos. Och ur bägges blod spirar en nyskapad blomma som skall föra klagan vidare. Fast flora talar inte. Istället bär hyacinten – eller om det är svärdsliljan – eller om det är den tidiga blåstjärnan – smärtan inristad på blad som påminner lika mycket om klingan på ett svärd som människans tunga. Så fortlever detta ”Ai ai” bortom såväl subjekt som objekt, bortom den klagande Aias och den beklagade Hyakinthos, i skriven men outtalad form.
Det är nog som Apollon säger hos Ovidius: ”[Du] skall leva evigt […] på min tunga som aldrig kan glömma”.
Litteratur
Såväl Ovidius som Homeros finns i nya svenska översättningar av Ingvar Björkeson: Metamorfoser (Stockholm: Natur & Kultur, 2015) respektive Iliaden (Stockholm: Natur & Kultur, 2009 [1999]) och Odysséen (Stockholm: Natur & Kultur, 2008 [1995]). Emil Zilliacus har tolkat Sofokles: Aias (Stockholm: Gebers, 1951). Jan Stolpe står för den senaste översättningen av Longinos till svenska: Om litterär storhet (Göteborg: Anamma, 1997). Pausanias Beskrivning av Grekland (160–175 e.Kr.) väntar fortfarande på en fullständig svensk översättning.