Hellre döv

11.iv.23

Härförleden blev jag tillfrågad om jag kunde nämna en tilltalande utopi i litteraturen. Undran gjorde mig förlägen. Sanningen är ju att Lycksalighetens ö gör mig klaustrofobisk; vartenda fiber i kroppen vill fly. Sådana riken är dessutom knepiga eftersom de inte har behov av elektricitet. Noll spänning i nätet; allt glänser och strålar ändå. Men bara spänning framkallar en önskan om förändring, vilket litteraturen lever av (och, får en hoppas, på). Alltså bad jag om att få fuska. Utopier förblir nog bäst som icke-platser, påpekade jag, vilket förstås är vad ordet ursprungligen betyder. De gör sig bäst inte här utan där, inte nu utan strax eller snart eller någon gång – det vill säga: i framtiden.

Stundom förekommer dock blandformer, utopier som är på en gång här och någon annanstans, fullt synliga men ändå opåtagliga. Boken jag tänkte på var en sådan hybrid. I De dövas republik blandar Ilya Kaminsky poesi och prosa på ett sätt som är starkt sceniskt. I den fiktiva staden Vasenka i ett namnlöst land någonstans i östra Europa dödar ockupationsstyrkor lille Petja. Av solidaritet bestämmer sig befolkningen för att bli som fyraåringen: döv. Från en dag till nästa hör ingen längre soldaternas order. Vilket förstås inte hindrar männen från att utföra gruvligheter. Men detta tysta motstånd är starkare än metallen i gevär. Kaminskys folk kan konsten att inte lyssna. Och vet dessutom att både skratta och gråta, vilket krävs i utopier. Bara det ena eller andra vore outhärdligt. Jag tillstod att jag är anhängare av ett sådant parallellsamhälle. Hos Kaminsky är det oskiljaktligt från den kuvade staden, fast ändå ointagligt. Här och likväl annanstans. »Att leva är att älska«, skriver han. »Men kärlek är inte tillräckligt – / Hjärtat behöver också dårskap!« Är det inte så utopier hålls levande? Av trots och genom vilda bröstmuskler?

Om jag själv skulle skriva en utopi misstänker jag att det skulle bli en skildring som gick ut på att visa att ändligheten alltid är att föredra framför evighetssamfund. I mina ögon framstår såväl det klasslösa samhället som Guds rike som en diktatur. Men finns det utopier som inte är tidlösa, utan där var och en förr eller senare drabbas av döden? Hur skall jag veta? Även om bara halva jag består av sydländsk dna är jag dock för mycket grek för att nöja mig med en gud. Det spelar ingen roll om det är proletariatet eller Herren som står för makten och härligheten, jag föredrar gudar i plural. Annars blir jag hellre döv.