Starka scener

22.iv.22

I egenskap av läsare av andras böcker – vilken scen/vilka scener kommer du aldrig att glömma?

Personligen är det snarare tonen i en bok som griper mig, mera sällan enskilda scener. Av Saul Bellows Herzog minns jag exempelvis varken storyn eller bifigurerna, men jag kan datera det djupa intryck som berättarrösten gjorde på timmen när. (Jag låg i gräset vid Observatorielunden en folktom julieftermiddag 1982. Sedan dess är Bellow så förknippad med gräs – grönt, fylligt, starkt – att jag inte kan tänka på Herzog utan att minnas stråna under och omkring mig, ja, förmodligen också i mig.) Eller ta Clarice Lispectors The Passion According to G.H. Jag har ingen aning om vad romanen heter i svensk översättning. (Passionen enligt G.H., kanske?) Men minnet av hur jag läste den engelska översättningen om kackerlackan som huvudpersonen en dag upptäcker i sin lägenhet, i garderoben i det rum i vilket hembiträdet som just sagts upp bott … Tonen med vilken berättaren omvärderar detta intrång av ett grundligen annorlunda väsen i sin hittills stabila verklighet – så till den grad att hon halvvägs genom boken äter och faktiskt införlivar kackerlackan med sig själv i en radikalare sorts transsubstantiation – den har stannat kvar. (Jag låg i sängen i Baltimore en svinkall januarimorgon 1993. Sedan dess är Lispector förknippad med lakan, snö och väsande element.)

Varken Bellow eller Lispector skrev romaner i vilka narrativa händelser – kalla dem »scener« – var det viktiga. De intresserade sig inte för action. Den egentliga handlingen fanns i berättandet.

Hur kommer det sig?

Antagligen är det en temperamentsfråga. Som läsare vill jag förstås veta vad som sker i en roman. Scenerna är smultron på ett strå. Den ena skall leda till nästa enligt en förborgad men plausibel logik. När jag når sista bäret önskar jag uppleva en tillfredsställelse som är logisk.

Men min lidelse som läsare – min »passion«, för att tala med Lispector – ser annorlunda ut. Det som fångar uppmärksamheten är rösten, hur både självklar och gåtfull den är. Utan balans mellan det uppenbara och det dolda känner jag inte förtroende för det skrivna. Det gör att handlingen kan vara precis hur banal som helst (boy meets girl; ett trauma går i dagen; skilda rättsuppfattningar står i konflikt), om författaren har hittat rätt ton bär texten ändå.

Ta Kafka. Hans texter är fyllda av hyss och sorg och förundran. Men det som får oss att läsa om dem tror jag inte är enskilda scener. Det verkligt viktiga har ju vanligen inträffat innan handlingen börjar. En dag vaknar den unge handelsresanden Gregor Samsa och upptäcker att han förvandlats till »oerhörd ohyra«. Eller: någon måste ha förtalat Josef K., för en vacker dag slår han upp ögonen och »utan att ha gjort något fel« arresteras han. Resten av Kafkas texter består i försök att förstå vad som skett före dem. Tillspetsat uttryckt kunde en säga att detta är anti-narration. Förvisso finns många minnesvärda scener i både Förvandlingen och Processen – tänk bara på äpplet som fadern kastar och som fastnar i sonens kropp där det börjar ruttna; eller ta simhuden som Josef K. får syn på då Leni spretar med fingrarna. Sådana detaljer glömmer ingen. Men scenerna bidrar inte till handlingen på något avgörande sätt. Istället laddar de texten med lika gåtfull som självklar betydelse. Hade Kafka inte träffat rätt ton skulle äpplet och simhuden ha blivit symboler tunga och klumpiga som träskor. Nu äger de tvärtom en förtrollande lätthet. Tonen visar att magin i en text skapas genom berättandet.

Nämn en scenen som påverkat dig.

En scen som faktiskt gjort intryck förekommer i slutet av Vladimir Nabokovs sista roman på ryska, Gåvan från 1936–1938. Det är sommar i Berlin. I väntan på att träffa sin älskade Zina Merts bestämmer sig huvudpersonen Fjodor för att bada i en sjö i stadens västra utkant. När han kommer upp ur vattnet upptäcker han att någon stulit kläderna i vilka nyckeln till lägenheten där han hyr rum ligger. Obekymrad vandrar han tillbaka genom staden, klädd i droppande badbyxor. En polis stoppar honom och påpekar att så där får man inte gå på gatan. Fjodor förklarar att han dessvärre inte kan förvandlas till rök eller låta växa en kostym. Plötsligt börjar regnet falla och efter att ha uppgivit namn och adress fortsätter han hem – vilket i det här fallet är synonymt med en framtid med Zina, utfattig men med alla förutsättningar att bli lycklig.

En nästan naken ryss i exil. En fyrkantig tysk polis. En trottoar, ett skyfall. Inte mycket händer. Men sättet på vilket det skildras, tonen med vilken en barskrapad existens tecknas som likväl rymmer all styrka och salighet som ett liv behöver, har lärt mig mycket om vad jag vill åstadkomma på papper.

Har du som författare återkommande bilder eller scener som du märker att du inte kan släppa?

Freud talade om »urscener« i människors liv, svårförstådda händelser som definierar hur de handlar och ser på sig själva. Även skrivande varelser har naturligtvis sådana upplevelser. De är sällan många och behöver inte alltid vara betydelsefulla för andra. Men mycket av energin i ett författarskap hämtas ur dem. De utgör ett slags sår som inte vill läka. Eller besvärjelser – men av vad? I min erfarenhet blir en heller inte medveten om urscener förrän sent, det vill säga när de redan funnit uttryck i texter, vilket innebär att de inte är överstökade utan tvärtom pockar på förståelse.

Min första bok, den prosalyriska Delandets bok (1991), handlade om en flickvän som omkom i en bilolycka. Många år senare slutade romanen Den siste greken (2009) med en kollision på den förfärliga motorvägen genom forna tiders Jugoslavien, en regning sommardag på 1970-talet utanför Zagreb. Säkert står händelserna i någon sorts förbindelse med varandra. Även i min nya roman, De tunna gudarna, som utkommer i höst, sker något som involverar en bil på fel sida av vägen. Under arbetet på boken tänkte jag inte en enda gång på likheterna med tidigare verk. Först då manuskriptet lämnats in slogs jag av kontinuiteten. Men även av utvecklingen. I första boken omkommer flickvännen, i den andra dör ett litet barn fast inte huvudpersonen, och i den tredje … Jag skall inte säga vad som sker, men även om en olycka inträffar rymmer den paradoxalt nog hopp. Trettio års skrivande har förvandlat urscenen. Dess förborgade energier är inte längre enkom destruktiva.

(SVT Babel den 24 april 2022)