Hemvändande

23.iv.24

Sedan några år deltar jag med oregelbundna mellanrum i ett tv-program. Denna gång skall samtalet handla om »hemvändarromaner«. Frågorna är flera, svaren blir en smula vankelmodiga.

Om du skulle skriva en hemvändarroman: Vilken plats hade du återvänt till, och med vilken blick/perspektiv hade skildringen haft?

Med åren har jag upptäckt att jag försöker ta mig ur den egna huden när jag skriver. Det självupplevda i mina böcker är inte en rullator utan en trampolin. Så en hemvändarroman av moi? Not likely.

Faktum är dock att jag för ett antal år sedan påbörjade en text som blivit liggande och som kanske kunde tweakas. När jag var sex år gammal rymde jag hemifrån. På den tiden bodde vi på skånska vischan. En eftermiddag skulle min mor hämta min far i närmaste stad. Jag ville följa med, men då jag vägrade att ta på mig parkan som jag hatade måste jag stanna hemma. Kokande av ilska över oförrätten packade jag ned en formfranska, min olle och en rulle toalettpapper i ryggsäcken, sedan gav jag mig av. Jag hade 3,25 på fickan, vilket jag anade inte skulle räcka till biljetten till mormor i Wien dit jag tänkte ta mig, fast på något sätt var jag övertygad om att det skulle gå. Några kilometer utanför byn lämnade jag landsvägen, korsade en åker och rastade vid några träd. Då jag såg vår olivgröna Ford Zodiac på väg hem bestämde jag mig för att smyga in i byn igen och gömd bakom höbalarna på sluttningen ovanför vårt hus spionera på mina föräldrars panik över att deras äldste son gått upp i rök.

Romanen jag planerade var tänkt att bli en fantasibiografi. Vad hade hänt om jag inte gått tillbaka? Vad hade sexåringen upplevt om han fortsatt ut ur sitt kända liv? Vem hade han blivit? Med några tweaks kunde en hemvändarversion handla om hur detta fiktiva jag återvänder till ett liv som han avbrutit nästan sextio år tidigare. På så vis skulle boken inte handla om mer eller mindre krånglig försoning, utan om hur litteraturen behövs för att förstå varifrån en människa kommer – även om det till äventyrs skulle ske på bekostnad av sanningen.

Vilken hemvändarroman vill du tipsa om + varför just den?

Det finns många hemvändarromaner efter Odysséen, som ju är vår traditions urtext, men få tycks mig lika omskakande som Imre Kertész’ Mannen utan öde. Boken skildrar hur det fjortonåriga skilsmässobarnet György Köves en dag stoppas av polisen, sätts på en buss och så småningom hamnar i Auschwitz. Främst är romanen en lägerskildring, men eftersom Köves kan berätta om allt han erfar vet läsaren från början att han kommer att klara sig. Inuti deportationsskildringen gömmer sig en hemvändarroman.

Köves upplever nazisternas utrotningsläger med klarögd självklarhet. I Auschwitz blir »människor för det mesta mycket förändrade«. Inget förvånar, tonen förblir lika naivt nykter som befriad från upprördhetspatos, vilket utgör en av textens stora förtjänster. Efter en tid flyttas den unge berättaren, som vid ankomsten instinktivt ljög om sin ålder och därmed undgick döden, till Buchenwald och senare till Seitz. Han blir allt sämre, hamnar på sjukavdelningen och räddas när lägret äntligen befrias. I sista kapitlet anträder han resan hem till Budapest, där han enligt den lägeräldste förväntas »återuppta [sitt] liv«. Men hur återuppta ett liv som frånkänts samtliga definierande attribut? Hur komma »hem« till en värld som det aldrig var meningen att man skulle återse?

Sista sträckan tar Köves spårvagn. Han har inte pengar till biljetten, så en okänd man betalar. När denne frågar varifrån han kommer, säger han som det är. Då mannen undrar vad han känner, förklarar han: »Hat«. Mannen försöker rationalisera svaret, men inombords anar Köves: »[jag] började inse att det tydligen fanns ett och annat som vi aldrig kunde diskutera med främlingar, med människor som var okunniga, i viss bemärkelse barn«. Han, som själv är ett barn men under året i lägren har blivit hundra gånger äldre än mannen, förstår att det inte går att dela vad han varit med om med människor som aldrig deporterats. Sittande på en bänk vid ett torg upplever Köves därför »hemlängtan« till Auschwitz. Han inser att det svåraste inte är att överleva lägren; det svåraste är att inte längre tillhöra dem som aldrig återvände. Han kan inte påbörja ett nytt liv utan endast fortsätta sitt gamla – vilket dock tog slut i lägren: »jag skall fortsätta mitt ofortsättbara liv«. En hemvändarroman? Ja, men bara om vi med »hem« avser allt ett hem inte anses vara.

Kertész var noga med att Mannen utan öde inte utgjorde någon självbiografi. I en av sina sista böcker, Dossier K, som är lika mycket självrannsakan som protokoll över det egna författarskapet, påpekar han dock att han i romanen »lyckades slinka ur mitt eget skinn … utan att förråda mina egna upplevelser«. Se där: litteraturen inte som jagförhöjande hemkomst utan som annanhetens självständiga livsform.

Om du skulle nämna de tre viktigaste ingredienserna i en bra hemvändarroman, vilka vore de?

Utan förändring går det inte. Istället för försoning skulle jag önska mig klarsyn. Och som bonus vore bejakelsen av annanhet välkommen.

I taxin hem efter sändningen undrade jag om jag inte hade kunnat svara bättre, eller åtminstone med mer udd, på frågorna. Först några veckor senare, på väg till en seans på stadens klyftigaste antikvariat, inser jag dock vad jag borde ha sagt. Då jag upptäcker boxen med mina första fyra böcker jämte ett längre samtal i skyltfönstret, förstår jag att för egen del kan »hemvändandet« i litteraturen endast ske till tidigare böcker, till dem som en gång skrevs för att ta en bort.