Dag för dag, knota för knota

6.I.24

Sedan några år tillbaka dricker jag två glas vatten så fort jag, ännu knappt vaken, står på benen. Avståndet till köket, vägg i vägg med sovrummet, tillryggaläggs stapplande, med dålig hållning och endast kvartsöppna ögon. För varje klunk ur en orange plastmugg som förr i tiden tillhörde familjens yngsta medlem rätas kroppen upp, så att säga knota för knota. Också blicken klarnar. Klunkarna är på en gång glupska och omsorgsfulla. Endast ljummet vatten ur kranen duger; fjärran är morgnarna med juice eller kylskåpskallt bubbel. När muggen tömts för andra gången – en vore för få, tre för många – känner jag mig vaken på det vidunderliga sätt som betyder att drömmarna blivit just det, parallellvärldsaktioner, och jag hädanefter tillhör de nymornades vertikala skara. Under ett kort ögonblick är jag rentav övertygad om att jag, då muggen tömdes, hemligen drack solvatten.