Fyra frågor om det där med pengar
19.iii.23
Ekonomi brukar ju vara ett svårt, eller osexigt, ämne att prata om, är det också svårt att skriva om?
Det sägs ju vara dålig stil – eller, värre, dålig uppfostran – att tala om pengar. Men med ekonomi är det inte annorlunda än med andra ämnen i litteraturen. Som författare bör en veta vad en talar om. Den moderna romanen föds när pengarna blir ett problem. De första breda berättarna efter Novalis blå blomster-fantasterier eller Scotts riddarromaner vände blicken från undantagsmänniskan till varelser som i grund och botten kunde vara granne med läsaren. Hugo, Balzac och Dickens – eller Trollope och Fontane några decennier senare – ville förstå människan i sitt sociala sammanhang. Det gick inte utan att också tolka henne som en homo economicus, en »ekonomisk människa«, vars verklighet styrs lika mycket av siffror som av bokstäver. Senare skulle läget spetsas till och leda till naturalistiska klassanalyser och proletärlitterära skildringar av hissfärder från källaren till övre etager, till historiematerialistisk socialrealism och annat mer, där de ekonomiska villkoren ofta trumfar psykologisk intimitet. En rad författare – Colette, Irmgard Keun, Klara Johansson – visade att kvinnors sociala mobilitet var nära förknippad med ekonomisk självständighet. Personligen misstror jag romaner en smula i vilka huvudpersonernas relation till pengar knappt finns på kartan. Figurerna må bestå av trycksvärta och cellulosa, men lever ju inte på luft.
Är det svårt att skriva eller läsa om en rik person? (Är det huvudsakligen dåliga karaktärsdrag kopplade till pengar? Alltså girighet, snålhet eller kanske American Psycho-överdåd?)
De flesta författare saknar inte bara erfarenhet av utan vetskap om genuin rikedom. Fast det finns spännande exempel på förmögna figurer. Ta Gatsby i Fitzgeralds roman om 1920-talets glittrande New York vars överdådiga fester på Long Island egentligen utgör ett slags traumahantering (av krigsupplevelser, förlorad kärlek, själsligt armod). Eller John Self i Martin Amis Money som visserligen är marinerad i alkohol, men också badar i pengar – åtminstone till dess det börjar gå utför i existensen. Romaner om rikedom har en tendens att utgöra historier om förfall. Därför blir de gärna (mer eller mindre satiriska) sedesskildringar. Easton Ellis roman om yuppiemonstret på Wall Street är den logiska förlängningen av genren: en svidande kritik av konsumtionssamhället, driven av förvänt självhat och förklädd till postmodern skräckellitteratur.
Vilken är den bästa eller intressantaste romanen om ekonomi då?
Jag är svag för Knut Hamsuns smala Svält. Kanske därför att jag läste denna bakvänt heroiska roman om existentiellt misslyckande i en ålder då jag trots studielån var kroniskt pank. Skriven på tröskeln till moderniteten (1890) skildrar boken inte bara »blodets viskningar och benmärgens böner«, som Hamsun formulerar ämnet, utan även vad det innebär att som författare vara en social varelse, tvungen att med ord tjäna sitt uppehälle. Den namnlösa huvudpersonen utgör en av prototyperna för 1900-talets skrivande varelser. (Woolfs kvinna med eget rum vore en annan, Kafkas i förväg dömde ungkarl en tredje.) Hamsuns alter ego lever i enlighet med en inre riddaretikett som inte längre är kompatibel med omgivningen. Han skänker pengar och kläder till barn och de som är fattigare än han själv, tackar av stolthet nej till mat och anger sig själv efter att ha tvingats stjäla. Men denna självdestruktivitet, villkorad av ett samhälle som inte har vare sig intresse av eller plats för honom, är bara början på misären. En behöver inte ha läst Marx för att veta: utan stålar, inget krubb. Livet tär bokstavligen på huvudpersonen, och snart äter sig utsattheten in i hans rangliga lekamen. Han pantsätter knapparna i kavajen, men magsyran svider, tandköttet inflammeras. Blind för de verkliga faktorerna snubblar han över sitt idiotiska högmod, sin oförmåga att anpassa sig, sin fallenhet för missförstånd – och mönstrar på bokens sista sidor på ett skepp och lämnar staden som han aldrig fick fotfäste i. Grandiosare kan ekonomisk misär knappt skildras.
Så, vad gör en roman om ekonomi BRA?
Det korta svaret: att ämnet funnit sitt passande uttryck. Det finns ju även en stilens ekonomi. Som författare gäller det att hushålla med resurserna. Johan Klings Människor helt untan betydelse, denna kortroman om en pank frilansare under några sommardagar i Stockholm före millennieskiftet, är en fin studie i penningens betydelse för självkänslan. Stilen är sparsmakad på det där sättet som fattigdom omsatt i litteratur möjligen måste vara. Som läsare gäller det att förhålla sig även till det som inte finns – det vill säga: att läsa mellan raderna. Kling är bra på att förvalta det osagdas kapital.
Ett annat exempel vore Katherine Faws Ultraluminous från 2017, ett rakblad till roman som handlar om en ung kvinna, K, som återvänder till New York efter ett decennium i Dubai där hon levt på att sälja sig själv, som det hette förr i tiden. Skriven på kristallin prosa – sträv, fräck, suverän – skildrar hon hur en överlever som kvinna i ett senkapitalistiskt samhälle. Också det – en kvinnas agens – är förstås en fråga om ekonomi.
(SVT Babel den 19 mars 2023)