Fuck, marry, kill

2.iv.23

Vem i litteraturen skulle du vilja lägra?

Jag är lyckligt gift med inkarnationen av mina hemliga drömmar, inklusive de våta, så det är en utmaning att fantisera om sena eftermiddagar eller tidiga nätter med andra varelser även om de består av trycksvärta. Men låt gå, för tankelekens skull. I så fall säger jag Leni i Kafkas Processen, detta undanglidande fast förtrollande hembiträde med simhud mellan höger lång- och ringfingrar, vilket väl betyder att hon aldrig skulle kunna trä på en vigselring … Onekligen vore även den slagfärdiga Doris i Irmgard Keuns Konstsilkesflickan spännande att möta, denna berlinska från 1920-talet som med ett munläder som få drömmer om »en vit bil och badvatten som luktar parfym och allt är som Paris«. Eller varför inte ett helt grekiskt harem när jag ändå är igång – samtliga musor plus Arachne, Daphne och Medusa (innan Athena, Apollon och Poseidon förstörde deras liv) så att det heliga tolvtalet iakttas? Det vore en nattvard värd namnet. Vad är det prästen brukar säga då församlingen skall bjudas in till kropparnas förvandling, det vill säga sakramentet? »Kom, nu är allt tillrett!«

Äkta?

Det måste ju vara en klippa till person, omtänksam men självständig, full av fuffens och eftertanke. Ledsen att säga det, men få fiktiva figurer håller måttet. Emma Bovary? Med det hjärtat? Cathy Earnshaw? Med de nerverna? Nej, tack så very mycket. Jag föreställer mig äktenskapet som den klokaste försvurenhet, i vilken en är både partner och medbrottsling. Kort sagt: ett heligt slags syskon. Om jag får stryka ett av r:n i marry kan svaret alltså egentligen bara lyda: Mary. Det vill säga huvudpersonen i min roman med den titeln. Eftersom det skulle dofta väl mycket incest med en figur född ur egen panna, får det dock bli Franny Glass i Salingers berömda novell – fast tjugo trettio år efter hennes sammanbrott och religiösa grubbel. Kanske gifte hon sig med den triste Lane, waspy och bland och college-intellektuell, men vid det här laget är hon garanterat frånskild. Medelålders Franny skulle säkert uppvisa den bästa kombinationen av egenskaper jag kan föreställa mig hos en livskamrat: diskretion och chutzpah.

Och dräpa?

Är det tillåtet att bli seriemördare? Det finns ju så många darlings att ta av daga. Pippi Långstrump! Singoalla! Den enerverande Getchen! Eller ta Ophelia, detta väna väsen som alltid gör som pappa Polonius önskar och som blir galen när den danske prinsen förkyler hela omgivningen med sin ambivalens. Alla är de oföränderliga, ja, så statiska till personen att det vore förlåtligt att tro att deras själ gjutits i cement. Men jag väljer André Bretons Nadja. Inte den reella gestalt som romanen med samma namn bygger på – det var en mindre framgångsrik skådespelare som hankade sig fram genom att prostituera sig. Slumpen sammanförde dem båda en oktobereftermiddag 1926 på en gata i Paris, fast medan Breton gjorde konst av mötet hamnade Léona Delcourt på hispan där hon blev kvar och dog två decennier senare, sannolikt av svält. Utan den inkarnation av konvulsivisk skönhet som han menade sig urskilja i hennes beklagansvärda gestalt. »Nadja« är den manliga blickens idealfigur, gjord av lika delar kött och projektion. Visserligen har sådana kvinnor givit upphov till en del bra litteratur, fast är det inte dags att ta död på fiktiva figurer som mest bara är till för att berättarjaget skall komma till insikt om sig självt och fira sig som det bästa som hänt sedan uppfinningen av pomada? Javisst, lika bra att hugga Breton i ryggen när vi ändå håller på.

(SVT Babel den 2 april 2023)