Om och om igen, och alltid som för första gången
22.iv.23
Vi besöker ateljén i vilken en av förra seklets stora arbetade. Rummen har bevarats som de lämnades då konstnären som ville att »färg skall kännas som kött« gick bort. På bord och bänkar ligger högar med penslar, under dem drivor av stelnade trasor. Väggarna har strukits bruna i en vattnigt-kaffe-nyans som känns igen från flera porträtt. Några är kladdiga av färg – däribland ett av honom själv iförd endast kängor utan skosnören, med höjd spatel i ena handen, målarbräde i den andra och en blick som, att döma av spegeln som titeln underförstod (»Painter Working, Reflection«), riktades mot det egna könet. Här och var har namn och telefonnummer skrivits på väggarna. Flera är dessutom kladdiga av färg, formerna som bildats liknar en korsning mellan palett och lövverk. Här måste konstnären ha stått; förmodligen studerades ljuset som föll in över ansikten och axlar bäst ur dessa vinklar i världen. Åt ena hållet: lummiga träd. Åt det andra: en av farlederna som genomkorsar västra London.
Besöket äger rum mer än ett decennium efter det att mannen som kallat sig själv »en sorts biolog« avled. Främlingar som vi förmår inte avgöra huruvida hans ande ännu hemsöker ateljén. Ändå andas allt på dessa fyrtio femtio kvadratmeter mellan trädgård och trafik lugn, klarhet, koncentration. Med ett ord: sinnesnärvaro.
Då jag undrar över badkaret i ett angränsande rum som mest påminner om en skräpkammare, berättar vår värd som suttit modell under tjugo års tid att konstnären hade för vana att ligga i det upp till fyra gånger om dagen. Möjligen led han av tvättvång – jag vet inte och takt förbjuder mig att fråga. Men i få situationer torde en människa vara mera medveten om sig själv som kropp. Och i ingen så nära sitt urtillstånd. Finns bättre förutsättningar att frammana färgers köttblivande, om och om igen, och alltid som för första gången?