Verk

»Grå kvartett« liknar föga annat i samtidslitteraturen. Genom att undersöka förlusten samt fantomers sätt att existera, genom att fira det vagas sinnlighet och avskedets skiftande former avlockar Fioretos förgängligheten fortlöpande betydelse. I dessa tidiga böcker finns rikligt med frön till vad som utmärker hans senare hyllade och priskrönta verk. Sorg, ömhet, förundran, finurlighet … Fioretos skriver en prosa både klar och överraskande, och pregnant som poesi
. . .

Med Anna Hallberg · J! Talks · 19 april 2024

Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: »en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet«
. . .

Jag träffade aldrig den ende mannen i min släkt som blivit en myt. Farfar dog fem år efter att hans yngsta barn flytt efter det grekiska inbördeskriget, och fyra år innan denne son fick sitt första barn, mig. Men bägge gånger som jag – sex och tolv år gammal – besökte fars hemland, innan juntan föll och det blev möjligt att resa dit som familj, berättade männen på kaféerna om personen vars förnamn jag bar som andranamn
. . .

Den minst berusade mannen identifierade en dörr på gården; tillsammans gick vi ned. Vartenda källarutrymme hade försetts med hänglås, men en smal, uppenbart hälsovådlig gång förde vidare. »Ingen fara«, menade utbäraren som snubblande fortsatte, runt den ena kröken efter den andra. I en vinkel så fjärran att jag var säker på att vi lämnat tomten på vilken huset stod, korsat farleden och kommit in på tvärgatan på andra sidan, hittade vi slutligen ett öppet förråd. Mannen ryckte upp dörren. Och där, i ljuset från glödlampan i gången, glänste skatten
. . .

Schibboleth är Jacques Derridas berömda studie av Paul Celans poesi. Den utkom ursprungligen 1986 och den svenska översättningen fyra år senare. Här föreligger den i en nyutgåva, i reviderad översättning av Aris Fioretos och Hans Ruin
. . .

Med Jessica Gedin · Babel, SVT · 17 oktober 2022

Jo Shapcott dras i sina dikter ständigt mot ett tillstånd av upplösning där perspektiven förskjuts och gränserna mellan jaget och omvärlden korsas. Förändringen är konstant såväl naturens och kroppens som relationernas. Oavsett om det diktjaget för ett ögonblick tar rollen som ko eller bi. Med precision rör sig Shapcotts språkledigt, lätt och underfundigt
. . .

Ache Middler – rockmusiker i exil, dålig hälsa – får post från kvinnan han tillbringade en natt med för tolv år sedan. Det är andra gången hon skriver. Nu som då om barnet hon fick. Kvinnan ber honom att rannsaka sig »inifrån och ut«. De stolta drömmarna. Åren av hunger. Sin vårdslöshet. Vad händer om allt i livet kan bli konst? Är ensamhet priset för oberoende? Hur leva med ett förflutet som inte går över?
. . .

»Vi har velat göra denna festskrift som Aris författarskap: både komplex och lätt, både akademisk och poetisk, med en samtidig känsla för absurditet och allvar. Vi har också velat göra boken som ett träd, med olika förgreningar, som sträcker sig åt olika håll: forskar- och lärarkolleger från Stockholm, författarvänner från den internationella scenen, konstnärer, röster som samlats genom åren från olika projekt.«
. . .

För mer än ett halvt liv sedan började jag skriva ned vändningar som faller mig in. Jag kallar dem kolsyra. Alltid finns det ställen i böcker där deras sprakande kan komma till nytta
. . .

Vem är en människa när hon är ensam? Utan spegel kan ögonen inte se sig själva. Uppfattar hon sig alltså bara delvis, i brottstycken – här en fot, där en armbåge?
. . .

Författaren Aris Fioretos har i över tio år arbetat med en romansvit som sätter kroppen, och framförallt de idéer och ideologier som har präglat synen på kropp, sexualitet och sjukdom, i centrum. Sviten avrundades 2019 med storverket Atlas som inte liknar något annat
. . .

Efter ryska revolutionen har tjugotvåårige Martin Edelweiss, via Krim och Grekland, kommit till Cambridge. Han hänger sig åt studier och sällskapsliv, och njuter av de möjligheter som miljön erbjuder. Men hans kärlek till den unga Sonia blir olycklig, och när hon inte vill gifta sig med honom börjar han smida en storslagen plan: han ska ta sig tillbaka in i Sovjetunionen, och den bragden ska vinna henne åt honom
. . .

Med Malou von Sievers · Malou efter tio, TV4 · 15 november 2019

I boken Atlas återvänder Aris Fioretos till sina egna romaner och låter huvudpersonen Iris Frost undersöka vad som finns mellan raderna. DN:s Sandra Stiskalo och fotografen Anette Nantell möter en författare som en gång i tiden ansträngde sig hårt för att det inte skulle märkas att han inte bara var svensk
. . .

Allt började med en dödsannons i tidningen. En dag upptäckte Aris Fioretos att en arkivarie gått bort i hög ålder och utan anhöriga. Han skulle inte ha lagt Iris Frosts namn på minnet om det inte liknat ett han givit en bifigur i sin första roman. Nyfiken kontaktade han tidningen och fick numret till personen som satt in annonsen. När de möttes visade sig livet överträffa dikten
. . .

I de flesta författarskap äger ett brott rum, en för det fortsatta skrivandet avgörande förändring. Vanligen sker det efter några böcker. Det är svårt att säga varför. Skälen är förmodligen olika från fall till fall. Men på några års avstånd kan konstateras: författaren skriver inte som förr
. . .

Sedan tidernas början söker poesin närheten till ruset. Förr »bevingades« orden, idag betraktas vederkvickelsen snarare som en »high«. För den som önskar uppnå högre medvetandetillstånd förefaller varje medel rätt. Till den förtrollning som musernas kyss en gång skänkte har numera opiumets tankegirlanger, kokainets kickar och ecstasyns happy face sällat sig. Men var befinner sig poesin när den är »utom sig«? Hur ser kontrollförlustens språk ut? Och finns de verkligen: den artificiella paradisen?
. . .

»Rebelliska poser är sällan klädsamma för medelålders män. Och manschettknappar säkert lämpligare än säkerhetsnålar. Idag tar mitt trots sig andra uttryck. Bortsett från kärnverksamheten har Tyska akademin föga gemensamt med sin svenska motsvarighet. Enda kapitalet är 200 egensinniga intellekt, varav hälften är utlänningar, som träffas två gånger om året. Stämningen är ofta munter, gärna eftertänksam, alltid uppslagsrik.«
. . .