Nabokovs ryggrad

Information · Omslag · Innehåll · Utdrag · Recensioner

Information

Essä · Stockholm: Norstedts, 2024, 494 sidor · Form och illustrationer: gewerkdesign, Berlin · ISBN: 978-91-1-313163-4

Omslag

Varför får vissa böcker oss att rysa? Hur överleva sina suddgummin? Går det att spegla ett vi som ett jag? Vladimir Nabokov undersökte dessa och andra hemligheter i litteraturen. Född 1899 i Sankt Peters­burg och död 1977 i Schweiz, uppmanade han sina läsare att »se och smeka detaljer«. Aris Fioretos tar honom på orden. I trettiotre närgångna studier synar han skäggstubb, schackdrag och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet …

Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: »en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet«. Som översättare av 1900-talsklassiker som Lolita och Pnin skriver Fioretos med den befryndade litteraturälskarens sinne för skenbara bagateller.

Rikt illustrerad och full med överraskningar firar Nabokovs ryggrad lika kvicktänkt som omdömesgillt en av seklets litterära giganter.

*

Aris Fioretos är författare och har översatt flertalet verk av Nabokov till svenska. Han bor i Stockholm.

Innehåll

Förord, 9

Detaljer, 29

Upphöjelse, 31 ~ Mellan skulderbladen, 49 ~ Skäggstubb, 54 ~ Alfabetisk vinjett, 60 ~ Bli av med, 62 ~ Konst för konstens skull, 70 ~ I ateljén, 79 ~ Sedan, efteråt, 84 ~ Camera obscura, helst av den holländska skolan, 93 ~ Upplösning, 108 ~ »Ni vet vad jag menar«, 113 ~ Apkonster, 138 ~ Den dunkla stilens täckmantel, 151 ~ Me too, 158 ~ Tre suckar, 168 ~ Slumpens gud, 176 ~ Ett lättolkat men svårplacerat namn, 188 ~ Ödesdigra datum, 192 ~ Efterspel, 213 ~ Och, och, och, 214 ~ Glitter och andra dunster i ögonen, 229 ~ Frihet mellan bokpärmar, 241 ~ Fuktighet, 251 ~ Dilatation, 258 ~ En stunds svävning, 269 ~ Den riskfyllda bokstaven, 274 ~ Vita nätter, svart börda, 282 ~ Bara början, 305 ~ Involution, 309 ~ Extas, skyddande knep och Jag var här-känsla, 322 ~ Spontanitet, äkta och mindre äkta, 340 ~ Avskapelse, eller Konsten att överleva sina suddgummin, 356 ~ Sista ordet, 376

Kronologi, 391

Apparat, 414

Litteratur, 465

Illustrationer, 479

Register, 481

Utdrag

Alfabetisk vinjett. I Nabokovs sista roman på ryska, Gåvan (utgiven 1938; översatt till engelska tjugofem år senare), förekommer en drömsk, i förstone oviktig scen som visar på enskilda bokstävers betydelse för texten som helhet. Fjodor Godunov-Tjerdyntsev, en ung ryss i berlinsk exil som lider av audition colorée och ser vissa skrivtecken i distinkta nyanser (det guttaperkaaktiga ch-ljudet framstår som en blandning av »bränd sienna och sepia«, me­dan m påminner om »rosa flanell« och s uppvisar lystern hos »strålande safirer«), denna bokens huvudperson och tillika möjligen författare till texten som läsaren håller i händerna är lättad över att arbets­dagen äntligen är slut. Försjunken i tankar på spårvagnen hem missar han sin hållplats och tvingas gå tillbaka:

Bakom de klart målade pumparna sjöng en radio i en bensinstation, medan lodräta gula bokstäver ovanför paviljongen reste sig mot himlens ljusblå – namnet på en bilfirma – och på and­ra bokstaven, på E (synd att det inte var på den första, b, det skulle ha bildat en alfabetisk vinjett) satt en levande koltrast som med gul – för ekonomins skull – näbb sjöng hög­re än radion.

De beskrivna detaljerna laddar en harmlös scen med hemlighetsfull mening. Men vad är det för »vinjett« Fjodor föreställer sig, och vilken bilfirma kan det röra sig om?

En jämförelse med det ryska originalet är en hjälp på traven. Även där sitter fågeln på andra bokstaven, fast det rör sig inte om ett e utan om ett a. Koltrasten har nämligen sla­git sig ned inte på det andra illuminerade ordet, som i den engelska versionen, utan på det första. Efter en mnemoteknisk genomgång av tyska bilmärken med a och e som andra bokstav i respektive ord går ljuset upp: det kan bara handla om Daimler-Benz. Vinjetten Fjodor föreställer sig på ryska lyder följaktligen Da, vilket passande nog bildar början på bokens titel, Dar. Det minst tänkbara (ett par skrivtecken) pekar ut det mest allomfattande (texten i sin helhet). Av brev, bland annat till Zinaida Sjachovskaja – ryska, belgisk medborgare och fransk­talande journalist, dessutom syster till Nabokovs kusin Nicolas hustru och med tiden på kant med dennes berömde släkting – framgår att den senare ursprungligen rentav planerade att kalla sin roman för Da. Under arbetets gång kom han dock fram till att det fattades något, närmare bestämt krävdes en förlängning »med en bokstav: inte Da utan Dar, vilket förvandlar det ursprungliga hävdandet till något blommande, hedniskt, rentav priapiskt«.

Vi kommer att återstifta bekantskapen med den tredje bokstaven; här räcker det att konstatera att den ryska titeln ändrades från en allmängiltig bejakelse, besläktad med hur Joyce hade avslutat Ulysses med Molly Blooms ovedersägliga »Yes«, till en hyllning av en särskild skänk, förkroppsligad av kvinnan som Fjodor älskar, den ryska judinnan Zina Merts, men säkert även av den ordets gåva som gör det möjligt att skriva texten som läsaren begrundar.

Anspelningen försvann i den engelska version som Mi­chael Scammell förberedde på 1960-talet. I sin genomgång av översättningen ersatte Nabokov then it would have been illuminated (»då skulle den ha illuminerats«; en anspelning på de färglagda initialerna i medeltida handskrifter) med would have made an alphabetic vignette (»skulle ha bildat en alfabetisk vinjett«); för att kompensera bortfallet lät han koltrasten hoppa ett helt ord och landa på andra bokstaven i benz. Så skapades förutsättningen för en ny vinjett. Denna gång rörde det sig inte om ett emfatiskt Da, grundat på daimler, utan om ett lika eftertryckligt imperativ. Neonbokstäverna som avtecknar sig mot himlens bottenlösa fond gömmer nyckeln till livets gåta i öppen dager. Be blev romanens svar på världslitteraturens berömdaste fråga, Hamlets.

Sidorna 60–62.

Recensioner

»Som författare var Vladimir Nabokov (1899–1977) lika stilsäker som sansad, mån om varje ord, varje nyans, varje assonans. Att träda in i hans böcker är att kastas in i en labyrint som man inte tar sig oskadd ur. Få kan som han erbjuda en så direkt läsupplevelse samtidigt som man vrider och vänder på boken som en komplicerad tredimensionell ritning. Man lockas till att utforska minsta lilla hörn som om varje detalj bar på en vacker hemlighet. I den första svenska helhetliga Nabokov-studien stångas Aris Fioretos med dessa till synes oförenliga sidor i författarskapet. Själv menade den ryske emigrantförfattaren att en bra skribent definieras av tre roller: berättaren, läraren och förtrollaren. Att, som Fioretos noterar, det just är den andra rollen som dagens läsare har svårast för, i synnerhet när läraren förvandlas till profet eller propagandist, förminskar inte slagkraften hos Nabokov. I stället tar man till sig Nabokov eller kanske snarare berättarna i hans romaner, visar Fioretos, trots att de kännetecknas av en så olympisk formuleringskonst. Nabokovs ryggrad är uppdelad i 33 kapitel, eller 33 »företeelser« i författarskapet, samlade under nästan lika många år. Fioretos skriver om detaljernas betydelse för Nabokov, om kärleken till blyertspennan, om hur rysningen längs ryggraden är ett bevis för stor litteratur. Han går igenom de viktigaste verken, visar fram det ena obskyra fyndet efter det andra i mindre verk och behärskar den svåra konsten att läsa med skeptikerns omsorg. . . . [Detta är] en stor essäkonst som borde vara en hörnsten bland alla förlag med självrespekt.« – Joni Hyvönen, Aftonbladet

»En vårdag 1992 köpte Fioretos en pocketbok i Santa Monica, Transparent Things, och ›råkade i trans‹. Sedan dess har han läst det mesta, översatt flera av hans texter till svenska, läst mycket av den omfattande litteraturen om Nabokovs böcker och nu alltså givit oss en helt underbar essä där han går igenom trollkonsterna, ger oss hur och varför, ger oss en master class på högsta nivå för författare och alla andra skönlitterärt intresserade.« – Anders Kapp, www.kapprakt.se

»[Detta är] lång vindlande essä som i trettiotre stycken behandlar föremålets förmåga att smeka de gudomliga detaljerna. Boken påminner därför något om Vladimir Nabokovs egna monografi Gogol, även den originell och infallsrik. Och titeln? Enligt Nabokov sitter det en ringklocka i varje reell läsares ryggrad, och när vi konfronteras med riktigt bra litteratur aktiveras den klockan – en spontan rörelse, en darrning, eller på sportspråk ›ståpäls‹, och på Fioretos språk utifrån den essä om romanen han utgav häromåret, ›gåshud‹. Läsningen blir en reflex, styrd endast av intuitionen. . . . Fioretos själv kallar sin läsning . . . för ›det stora alfabetiska äventyret‹. En någorlunda rutinerad Nabokov-läsare orienterar sig kvickt i bokens labyrinter, och den som av anledningar avstått från att bli en sådan – läsare hittar nog också rätt, tack vare relativt frikostiga referat. . . . Det här är en essä skriven i livfullhetens tecken. Fioretos är entusiastisk . . . [J]ag roas storligen av chifferläsningarna som går in på molekylär nivå för att bena ut hur och vad och varför Nabokov skrivit.« – Björn Kohlström, howsoftthisprisonis.blogspot.com

»Förtrollande prosa. Med essäboken Nabokovs ryggrad visar Aris Fioretos hur omläsning kan vidga världen. . . . Fioretos räcker mig handen direkt. Jag får slå mig ner med honom på en uteservering i Santa Monica år 1992, med den nyinköpta pocketboken Transparent things (1972) som han börjar läsa, för att vakna först ›en evighet senare‹. Vad gör honom så förhäxad? Det handlar varken om ›story‹ eller ›igenkänning‹ eller andra faktorer som tv-serieskapare förväntas betona för att locka till sträckkollande. I stället lokaliserar Fioretos förtrollningen i hur Nabokov använder sig av en detalj, en blyertspenna som hittas i en byrålåda på ett hotellrum, för att skapa en inre utvidgning i tiden. Genom att skriva fram pennans ursprung – snickaren som använt den, grafiten som pressats, träden som fällts – antyds ett drama som fångar en hel världshistoria. . . . Hela boken andas passionsprojekt . . . Fioretos utläggning om vad som framkallar ryggradsrysningar hos läsaren utgår från det han ser i böckerna, inte från hur väl de kan illustrera en på förhand fastställd teori. . . . Framför allt visar Fioretos på vikten av omläsning för att nå djupare insikter, och få syn på de osynliga linorna i författarens trolleri. Inte för att magin som litteraturen skapar bara är en fråga om illusion – snarare handlar det om att både skapa kunskap om världen, och vidga den. . . [V]ad jag än läser till näst har jag lust att försöka läsa som Fioretos läser Nabokov.« – Ylva Perera, Dagens Nyheter

»[Det är] stundtals en absolut njutning att läsa Nabokovs ryggrad. Aris Fioretos essä om Lolita-författaren lär ut konsten att vara en bra läsare . . . Vi lever i en berättelsens tidevarv där innehåll ständigt trumfar form. Här finns då äntligen någon som får och tar utrymmet att diskutera form, innehåll, struktur och stil. Det är stundtals en absolut njutning att läsa! Samtidigt lider boken som helhet av det som gör varje essä så pass intressant – det vindlande, infallsrika och överraskande kompositionerna gör det lätt att tappa orienteringen i helhetens 389 täta sidor (exklusive en utförlig tidslinje över författarens liv och en utförlig notapparat). I de noggranna utläggningarna av Nabokovs litteratursyn blir det vid några tillfällen oklart om det är Nabokov eller Fioretos som talar; och jag blir tveksam till den skarpa uppdelningen mellan ful och fin litteratur. Men som helhet är det lika roande som upplysande läsning.« – Maria Hymna Ramnehill, Göteborgs-Posten

»Fioretos har vad som krävs. Hans blick för dolda strukturer och tematiska samband mellan böckerna gör honom till stigfinnare i Nabokovland. Att romanernas liksom blanka yta döljer något annat, mer invecklat, är förstås gammal kunskap, men såvitt jag kan bedöma kommer Fioretos med mycket nytt. . . . Fioretos framträder här som litteraturfysiolog, om uttrycket tillåts. Hur trumfar alltid vad. Han intresserar sig för hur texterna fungerar, vad de gör med läsaren och varför, vilket i sin tur ibland kokar ner till meditationer över Nabokovs bevekelsegrunder. Spännande på riktigt blir det i en serie reflektioner om tiden, vars lika obevekliga som trista flykt ändå kan upphävas, om än tillfälligt. Att författare försöker lura döden är nu heller inget nytt, men Fioretos tycks mig ha tänkt djupare i detta än de flesta. Nabokov som trollkarl alltså, som hejdar tiden med sin penna. Endast jakten efter sällsynta fjärilar beredde honom samma tidlöshetens glädje[.]« – Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

»I en av sina kupletter slår Povel Ramel fast att ›det är de små, små detaljerna som görʼet.‹ Vladimir Nabokov hade utan vidare kunnat stämma in i den ramelska refrängen. Han föraktade litteratur byggd på ›budskap‹, men upprepade gärna sitt eget budskap om hur litteratur bör byggas: ›I hög konst och ren vetenskap betyder detaljen allt.‹ Aris Fioretos tar honom på orden i en i alla bemärkelser detaljrik essä om författaren och författarskapet som följt honom genom hans litterära liv. . . . Det är detaljerna i Nabokovs omfattande författarskap som Aris Fioretos lyfter fram, vrider på och viker, vänder och bänder på. Men han kan ändå inte låta bli utvikningar i biografin. Härligt. Det är inte minst när remsor av Nabokovs liv vävs in i de luriga och listiga textanalyserna som man känner den kittling i ryggraden som enligt Nabokov själv utgör beviset på att man har med riktig litteratur att göra. Nabokovs ryggrad är en elegant kostymerad tjockis. Med sin (naturligtvis detaljerade) kronologi över Nabokovs liv och verk, notapparat, litteraturlista och så vidare blir essän en tungviktare på nära 500 sidor. Men de eleganta teckningarna och Fioretos stilistiska lekfullhet gör samtidigt detta storverk lätt som en fjäril.« – Per Svensson, Sydsvenskan