De tunna gudarna

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Tre frågor · Länkar

Information

Roman · Stockholm: Norstedts, 2022, 500 sidor · Formgivning: Håkan Liljemärker · Omslag: Annika Elisabeth von Hausswolff · ISBN: 978-91-1-312200-7

Omslag

Ache Middler – rockmusiker i exil, dålig hälsa – får post från kvinnan han tillbringade en natt med för tolv år sedan. Det är andra gången hon skriver. Nu som då om barnet hon fick. Kvinnan ber honom att rannsaka sig »inifrån och ut«. De stolta drömmarna. Åren av hunger. Sin vårdslöshet. Vad händer om allt i livet kan bli konst? Är ensamhet priset för oberoende? Hur leva med ett förflutet som inte går över?

De tunna gudarna är en roman om längtan och sårbarhet, nerver och elektricitet. Handlingen för från ett inbillat Alaska till downtown New York, från Thatchers London och Berlin efter 9/11 till Europas sydöstliga rand, och möjligen både till helvetet och himlen. Aris Fioretos skildrar en människa som sätts i brand.

»Tre trappor upp slog Theresa igen dörren med armbågen och tog i en och samma rörelse av sig linnena. Ache fick inte ned byxorna längre än till låren förrän hon knöt näven om skjortbröstet och drog honom till sig. De föll på madrassen. Hon baklänges, han mot höftben och bröstkorg. Lakanet lyfte med en mild chock innan det landade – likt eftertanken som ingen ville kännas vid.

Två väsen, rolösa av hunger.«

*

Aris Fioretos bor och arbetar i Stockholm. Om hans förra bok, prosasamlingen Atlas (2019), skrev kritikerna:

»[Atlas] är en helt unik skapelse som aldrig förr skådats i den svenska litteraturen, och det enda man egentligen kan göra när man står inför ett verk av sådan gargantuansk dignitet är att ödmjukt böja sig.« – dagens nyheter

»Oförlikneligt.« – svenska dagbladet

»[Atlas är] en varmblodig roman om kallsinniga historier. En lärobok i empati. Ett farmakon. Ett mästerverk!« – göteborgs-posten

»Ett livsverk, och kanske även en livsdröm.« – ard lesart

Utdrag

Vi vet att det började med modern. Halvblodet som bara var knotor och kantighet. Theresa Stern, poet. Hon tog av sig linnena, det ena vitt, det andra svart, genom att fatta underdelarna med händerna i kors och dra dem över huvudet. Trosorna följde med jeansen. Ingen behå. Av något skäl stannade ena strumpan på foten.

Sedan stampade hon så otåligt att väckarklockan vid sängen föll i golvet. »Av, av, av«, flämtade hon med läpparna mot Aches, krånglande med bältet. Naglarna var korta, kanske nedbitna. Och svartmålade.

Tio små kolbitar, hade han tänkt på baren där de druckit och talat om stjärnhimlen tills ingen haft lust att låtsas längre. På väg till lägenheten som hon lånade av holländska vänner – natten var ljum och fuktig, bostaden låg ovanför en asiatisk restaurang – bad hon om en Marlboro Menthol. Han frågade vems id-brickan var som hon bar runt halsen. Hon rättade till snodden som höll ihop håret till en tofs. Skrattande med cigaretten klämd mellan glesa tänder körde hon in armen under hans; förklaringar kunde säkert vänta?

Tre trappor upp slog Theresa igen dörren med armbågen och tog i en och samma rörelse av sig linnena. Ache fick inte ned byxorna längre än till låren förrän hon knöt näven om skjortbröstet och drog honom till sig. De föll på madrassen. Hon baklänges, han mot höftben och bröstkorg. Lakanet lyfte med en mild chock innan det landade – likt eftertanken som ingen ville kännas vid.

Två väsen, rolösa av hunger.

Någonstans konstrade en ventilationstrumma då Ache vaknade. Han lyssnade till det osaliga men förtrogna bullret en stund, rökande med Theresa intill sig. Hon snarkade inte, fast det hördes att hon andades. Stillsamma andetag, fridfulla. Ibland rörde sig id-brickan som hon berättat hade tillhört hennes far. Den var vänd inåt, så namnet gick inte att läsa. Egentligen sade hon bara »gubben«; det där med fadern lade Ache själv till. Ögonen flackade under tunn hud.

När han fått på sig kläderna undrade han om han borde väcka Theresa. Istället plockade han upp väckarklockan från golvet. Batteriet hade trillat ur; han jämförde med sin nya mobiltelefon och ställde om visarna. 8:22.

De hade inte använt skydd.

En kvart senare blänkte fönstren overkligt på andra sidan kanalen. Soporna luktade redan, huvudet susade av trötthet. Bakrusig fortsatte Ache längs Raadhuisstraat, mot hotellet. Efter att ha satt på sig solglasögonen vände han blicken uppåt, mot den molnfria himlen. Senare fick han veta att en fläck flyttat sig över solens nedre kant, mörk som levrat blod men osynlig för blotta ögat. Då tänkte han: ett rörligt skotthål.

På baren hade Theresa reciterat dikter medan Ache hållit sig till gamla låttexter. När han berättat om sin dröm att uppgå i musiken, med benpipor och allt, hade hon rynkat på näsan. Stora anspråk. Själv ansåg hon att »kalk, fosfor etc.« var människans lott; det räckte för hennes del.

Kalk. Fosfor. Han tyckte om orden.

Året därpå kom vykortet. Det stod Hobo över frimärket; trycksvärtan var dålig, resten gick inte att läsa. Framsidan visade en ofantlig natthimmel med brinnande smulor. Den största stjärnan, egentligen en planet, omgavs av en knagglig blå ring. Copyright: Planetary Society.

Theresa hade skrivit till skivbolaget. Trots att Ache brutit kontraktet vidarebefordrade de vykortet i ett kuvert. Rädd att bolaget tänkte återkräva förskottet – han hade gjort slut på större delen – lät han det ligga bland skohorn och annat i hallbordets låda. Vanligen hanterade han oro på det viset: ignorerade hotet tills det gick över. Om han behövde något kittlade pulsen vid handlederna. Men inte förrän Why räckte honom kuvertet en förmiddag då hon sovit över försvann känslan av fara. Det var innan de flyttade ihop. »Verkar inte tjockt nog för ett kravbrev.« Så lärde han sig vad barnet hette.

Dottern hade fötts den 20 mars 2005 – i gryningen, tre dagar tidigare än beräknat. Minuterna efter första skriket var hon 48centimeter lång och vägde 2 860 gram. En värld i miniatyr, skyddslös fast intakt. Efter hälsningen till Ache och uppgifterna om förlossningen tillade Theresa: »Jag vill bara att du vet. Märg, brosk, blod – du finns överallt i henne. Det är nog.« Spretiga bokstäver med kulspetspenna, blått bläck i g:nas svängda säckar.

Ache skämdes över att upplysningen inte berörde honom som den borde. Han, som en gång kallats Iskungen, levde ett tillbakadraget liv; lättnaden var större.

Därefter gick tiden.

Elva år senare fick Ache post igen, denna gång var kuvertet tjockt och vadderat med bubbelplast. Då han själv var så gammal som dottern nu blivit inträffade något som lät honom tro att han var osynlig. Hänryckt stod han i hällande regn. Lungorna kändes fjäderlätta, huden genomskinlig. Numera var han sex gånger äldre och visste bättre. Ändå hände det fortfarande att han inbillade sig att han inte syntes. Omständigheter hade lärt honom att det var ett fördelaktigt sätt att leva. Sinnena förblev mottagliga, vem Ache Middler var spelade ingen roll. Kroppen tunnades ut till cellofan. Han andades fritt.

Why hade delat detta behov av att finnas utan att vara. Några år före förmörkelsen, som de kallade vad som skett när han sjuk och bedrövad berättat om Amsterdam, medgav hon att samma längtan fått henne att röka pulvret som sprakat på aluminiumfolien över tändaren. Ache ville inte att hon skulle börja igen, så det var bäst om hon trodde att den nya försändelsen innehöll fanmail. Då han sprättat upp den, orange som eld, suckade han att vissa beundrare var gränslösa. Barnteckningar, verkligen?

Trots att lungorna åter krånglade och Ache blev svettig av så enkla handlingar som att snöra på sig skorna kändes tillvaron äntligen trygg. Bostaden herr Deeb ordnat åt dem var det bästa som kunnat hända. Sedan dess stod han i tacksamhetsskuld till mäklaren, vilket Why inte visste, fast om han höll sitt löfte behövde hon inte heller få reda på det. När han väl gjort resan som Deeb önskade i gengäld, när han återvänt från helvetet – »över hav och berg«, som det hetat hos poeten Ache läst som ung – skulle situationen vara säker och nödlögnerna tillhöra det förflutna. Långt om länge skulle han kunna andas ut.

Ache gömde försändelsen under tidningarna han sparade i arbetsrummet, osäker på vad han skulle ta sig till med ett kuvert som tycktes brinna. Rädd att Why ville titta på teckningarna övervägde han till och med att kasta dem i containern på gården. Sedan läste han Theresas följebrev en gång till. Hon bönade så enträget – »berätta om dig för flickans skull, för henne som vuxen« – att han inte ringde tillbaka då Deeb lämnade instruktioner på svararen.

Istället skrev han tio, ibland tolv timmar i sträck. Om morgnarna tog han med sig teet till arbetsrummet. Innan Why försvann till ateljén arrangerade han materialet till den nya plattan, det skulle bli ett konceptalbum; så fort dörren slagit igen flyttade han över till datorn han ärvt när hon skaffat en ny. De första minnena kom märkvärdigt lätt, som av sig själva. Redan efter några dagar hade han flera dokument. Om han blev osäker på hur han skulle fortsätta i ett öppnade han ett annat och skrev vidare där han senast satt punkt. Därefter kom han in på tiden i bandet och vad som hänt brodern. Då gick det trögare. Och när han nådde gigen i Holland och mötet med Theresa var det som om klockan stannade en andra gång. Villrådig stoppade han filerna i en mapp som fick det mest allomfattande namn han kunde föreställa sig.

Ache visste att Deeb väntade, så när mäklaren lämnade två meddelanden en och samma dag (Ache undrade om det var en slump att det blev på dotterns födelsedag) fortsatte han. Sista kvällen hörde han inte Why komma hem. Hon stack in huvudet, den bruna koftan hängde över axlarna. Hade han suttit vid datorn hela dagen? Han log skevt. »Snart färdig …« De hade talat om det nya albumet tillräckligt ofta för att hon skulle tro att han jobbade med texten som var tänkt att medfölja.

Om hon bara visste.

För länge sedan hade också Ache ägnat sig åt poesi. Han gav till och med ut en diktsamling med sin första flickvän. Nocturneshette den, renskriven på hennes Hermes 2000 i lägenheten på East 11th Street. Samarbetet fick honom att inse att poesi inte skänkte lika stor kraft som musik, vilket han förklarat i Amsterdam. När Theresa undrat varför mumlade han att toner till skillnad från ord skapade rum åt »dem«.

»Dem?« Hon begrep inte.

Ache, som kände att han sagt för mycket, bytte ämne. Den första utlandsvistelsen hade varit bra för honom som musiker, om än inte lätt. Då han återvänt till New York var sången försvunnen ur låtarna. Äntligen behövde han inte uttala sig om tillvaron, det räckte att vara den.

Det gjorde det svårt att få med allt i breven. Men lyckades han ge uttryck inte bara åt lusten och ivern han upplevt utan också åt skadan han vållat, skulle dottern en dag förstå varför han måste till helvetet.

Bara fakta, som hans farmor brukat säga.

Från denna värld mellan ben och hud.

Och vi då, som talar så trassligt utan att ge oss tillkänna?

Kommer tillbaka.

Sidorna 9–14.

Recensioner

»[De tunna gudarna] är ett kärleksprojekt … Det finns en nerv i texten som lyckas återskapa rockens sökande efter något nytt, något större. … I händerna på en mindre begåvad stilist skulle det ha fallit platt … men allt räddas av att vi har att göra med en författare som behärskar romankonsten till fullo.« — Mats Almegård, Focus

»De tunna gudarna vibrerar av rockens extas … [Boken] är också en bedrift, ett universum byggs. Något djupt fascinerande växer fram, inte minst i de avslutande delarna när Ache lever en bohemisk, halvt miserabel, halvt framgångsrik, konstnärstillvaro i Berlin, i fuktiga rivningskåkar med eviga pengaproblem och olika prosaiska sätt att hanka sig fram. Samtidigt som drömmen om tonerna, de som är sanna bortom förståndet och kan ta honom ut ur sig själv och på samma gång låta honom leva i fullständig närhet, aldrig helt dör. Bara nöts ned lite.« — Jenny Aschenbrenner, Dagens Nyheter

»Aris Fioretos har skrivit romanen för alla som drömmer om New Yorks rockscen.« — Kristian Ekenberg, Upsala Nya Tidning

»De tunna gudarna är en berättelse om en tid, en kultur, en hel värld sedd genom några människoöden … Det blir en imponerande tidsresa genom politik, litteratur, musik, städer, kultur och levnadsomständigheter under sex decennier. Romanen är intensiv, vacker, sorgsen och skriven med en stor känsla för den musik och den litteratur som spelar så stor roll i huvudpersonens liv. … Helhetsbetyg: 5.« — Arne Johnson, Bibliotekstjänst

»De tunna gudarna är berättelsen om en rockartists uppgång och fall. … Nej, det är inte Philip Roth eller John Updike som har skrivit det. Det är den svenske författaren Aris Fioretos. Vilken saklighet! Vilken poesi! Det är tidigt 60-tal, sociala medier och annat skräp fyller ännu inte tillvaron. Världen ligger öppen och daggfrisk. … De tunna gudarna är en mäktig sorgesång, inte bara över Ache Middler utan över popvärlden i stort med dess blandning av oskuldsfullhet och drogmissbruk, framtidstro och undergångsdyrkan. Kärleksfullt och solkigt berättar Ache om en epok då man ännu repar i källare och garage och håller till godo med en plåtklang fjärran från våra dagars sofistikerade klangvärld. … Men Fioretos bok hade inte varit vad den är om den inte innehöll en lång rad skarpa och ömsint tecknade människoporträtt. … De tunna gudarna är skriven på en tung, tät, framvällande prosa. Den har en frenesi och ett raseri som är en avspegling av de stora världsstäderna.« — Åke Leijonhufvud, Sydsvenskan

»Höstens ›Stora Amerikanska Roman‹ är svensk och utspelar sig i intellektuell post-punkmiljö. Aris Fioretos De tunna gudarna är en lika smart som känslig berättelse om ett konstnärsliv i rockmusikens tjänst. Om att försöka gå i snö utan att lämna några spår, om skapandets oundvikliga narcissism och att äntligen finna sitt livs varför med stort V.« — Andres Lokko, ETC Nyhetsmagasin

»Aris Fioretos De tunna gudarna, hans nya, eleganta roman om rockstjärnan Ache Middler, en apollinisk gestalt i en dionysisk sfär, en (relativt) ordningsam konstnär bland mer sjövilda kolleger, vilket ger honom framgång och olycka i ganska jämna doser. … Det är skört och fint … Fioretos alltid varit en skicklig berättare.« — Victor Malm, Expressen

»På fem hundra sidor rör sig Aris Fioretos nya roman De tunna gudarna över lika stora geografiska som temporala och mentala landskap … [Hans] prosa är lika omsorgsfull och kontrollerad som kompositionen … De tunna gudarna är en ojämn men oupphörligt fascinerande roman.« — Maria Hymna Ramnehill, Göteborgs-Posten

Tre frågor

Berätta om din nya bok!

Det måste ha varit 1976. På den tiden sändes ett program sent om söndagarna som hette »Hemma hos«. Under två timmar varvade de båda radioanarkisterna Kjell Alinge och Janne Forssell sanslöst munläder med musik. En kväll spelade de ett okänt New York-band som just givit ut sin första singel. Gruppen hette Television, låten »Little Johnny Jewel«. Jag var bergtagen. Detta var känsla och elektricitet, detta var natt och neon och eggande lättja. Nästa dag växlade jag in kronor till dollar på en bank och skickade pengarna till Ork Records. Ett par veckor senare var jag lycklig ägare till en skiva med blodröd etikett men utan ordentligt omslag. Sedan dess har jag spelat Televisions plattor tusentals gånger. Deras musik var den första som fick mig att inse att i konsten kunde sådant kombineras som jag inte trott passade ihop: svalka och nerver, coolness och transcendens. Romanen är mitt försenade tack – tjugo brev från en åldrad rockmusiker till sin okända dotter, samt en epilog lång som en människas hopp om återlösning.

Vem är huvudpersonen Ache Middler?

Född 1949 i Delaware. Tvilling. Ändå ensam. Tidig kännare av åskväder och eld. Ointresserad av droger, men öppen för gränsöverskridanden. Älskare av poesi och perfekt förnuft. Medborgare av Alphabet City på nedre Manhattan. Frontfigur i The Apollo Boys, sedan i Transmission. Rymling från himlen. Lämnade sitt band 1978. Bor några år i London på 80-talet, och ännu fler i Berlin efter 9/11. Upplever kärleken – först med Trish Kelly som liksom Ache vill förena rock och poesi, senare med Edie som har problem med synen och alltid bär solglasögon, till slut med den tysk-turkiska konstnären Ona som han kallar Why och inte kan leva utan. Ache gör många misstag, nästan alltid därför att han känner sitt oberoende hotat. Först sent i livet, efter något han aldrig borde ha gjort, inser han det och söker gottgöra vad han åsamkat andra.

»De tunna gudarna«, vilka är de?

En tidig recensent av Transmission som påminner om Patti Smith, som ju också recenserade konserter innan hennes egen karriär tog fart, anser att medlemmarna är »tunna gudar lika«. Hon menar nog att de är av den där gängliga sorten som har lemmar smala som haricots verts och en hy blek som månen. Fast innan Aches judiska farmor dör säger hon till sitt barnbarn att människor som man älskar men förlorar – släktingar, vänner, partner – inte försvinner utan lever kvar i tunnare skikt. Ibland känner man dem vid tinningarna, fladdrande. Möjligen är figurerna i bokens titel lite av båda – avlidna fast inte döda väsen med särskild känsla för strömförande eter.

Länkar

Samtal med Jessika Gedin om »De tunna gudarna«, SVT Babel den 17 oktober 2022