Jo Shapcott:
Pissblomma
Information · Omslag · Efterord · Recensioner
Information
Översättning poesi · Malmö: Rámus, 2022, 86 sidor · Med efterord · ISBN: 978-91-89105-28-7
Omslag
Jo Shapcott är en av den brittiska samtidspoesins verkligt stora. Nu introduceras hon på svenska med diktsamlingen Pissblomma i översättning och urval av Aris Fioretos.
Shapcott dras i sina dikter ständigt mot ett tillstånd av upplösning där perspektiven förskjuts och gränserna mellan jaget och omvärlden korsas. Förändringen är konstant såväl naturens och kroppens som relationernas. Oavsett om det diktjaget för ett ögonblick tar rollen som ko eller bi. Med precision rör sig Shapcotts språkledigt, lätt och underfundigt.
Efterord
För några år sedan, på en litteraturfestival i Köln, hettade det till. Jo Shapcott hade just läst dikter som även framförts i tysk översättning. Det låg något i luften den kvällen, kanske var det elektricitet, för spontant bestämde hon sig för att spränga programmet och avslutningsvis läsa en oannonserad dikt endast i original – som bonus eller tribut, till slösaktig hyllning av poesins grundförutsättning enligt skalderna anno dazumal. Det blev ”Musa”, en fritt hanterad sonett ur hennes andra samling Phrase Book (1992), vars senare hälft understryker behovet av fördjupad hängivenhet:
I have to kiss deeper
and more slowly – your neck, your inner arm,
the neat creases under your toes, the shadow
behind your knee, the white angles of your groin –
until you fall quiet because only then
can I get the damned words to come into my mouth.
Shapcott använder ofta den dramatiska monologen. Om det sker även här kan antas att diktens musa identifierar sig med hjälp av pronomen som she och her. I så fall skulle texten sannolikt skildra fellatio och på klassiskt manér parallellställa ord med säd. Men inget i dikten ger egentligen täckning för en heterosexuell matris, inget säger heller att jagets och duets roller inte lika gärna kunde vara ombytta, än mindre att de måste vara binära. Shapcott nämner endast en nacke, ett armveck, tår, ett knä och ljumskar – kroppsdelar vars pronominella status förblir oviss utanför den återgivna parrelationen. Det enda som kan konstateras med någorlunda jämn puls är att texten skapar en analogi mellan poesi och könsakt.
Den ”stöt av hormoner” som återges, och som liknas vid en hund drömmande om långa löpningar ”med huvudet höjt och nosen / i vädret”, skälver även i de fjorton raderna, lika flinka som förvägna, som arbetar med stegringar och omtagningar. Men vem är det som slutligen ”får de satans orden att komma över läpparna”? Musan eller poeten? Och möjligen viktigare: Vem tillhör dessa ord? Shapcott visar att rollfördelningen sällan är entydig i vare sig könens umgänge eller poesin. Handling och njutning, aktivt och passivt betraktas inte som separata poler. Tvärtom utgör ingivelse och hänryckning aspekter av samma historia. Eros är det hemliga namnet på en relation.
Anvisningen ”Jag måste kyssa djupare / och långsammare” präglar det mesta Shapcott skrivit. Hennes dikter uppvisar både saktmod och obeveklighet; de är fysiska utan att bli anatomiska och har en utpräglad känsla för timing. Mycket sker mellan rader; utan att lämna något åt slumpen öppnar sig poesin gång efter annan för världens outtömliga rikedom. Här finns hetta, humor och balans, en slängigt precis, ibland slapstickartad gestik, sinnlig förundran och en närmast vetenskaplig nyfikenhet på samspelet mellan människa och natur, men även kättja, obehag och förtvivlan, och seg solidaritet med det fördömda, undanskuffade eller blott förbisedda – alrunepajer, nedslagna superhjältar, vingliga turister med styltiga parlörer i handen …
Inget är för litet för att förtjäna uppmärksamhet, inget för stort för att rymmas på en boksida. Ta den ”övning som dammpartikel” som beskrivs i ”Hennes älskares öra”, där jaget sveps in i den älskades hörselgång och utnyttjar farten då duet rör sig ”för att mjukt glida in i din skalle”. Begrunda ”Pavlovas fysik”, i vilken ett annat jag berörs av hur ett främmande du ser på henne, men ”behöver / fler dimensioner än geografin kan tillåta”. Och fundera tillsammans med den brittiske 1800-talspoeten Browning i ”Robert ser Elizabeth sticka” på vad hustruns garn och klickande pinnar egentligen åstadkommer:
Jag begriper mig inte på stickning.
Den tycks ha allt
när man betraktar den närmare – rytm,
färg och långsam men märkbar förändring.
Meningen ligger helt i hålen:
ett mönster av hål som ullaktig färg lyfter fram,
en tröja gjord av rymd, avstånd och relationer.
I dessa och andra dikter undersöker Shapcott växlande poler – kvinnligt och manligt, personligt och publikt, samtid och historia. Men hennes djupare, mer efterhängsna intresse gäller förbindelser. Eller som det heter hos den brittiske antropologen Gregory Bateson som citeras i mottot till den senare dikten: ”Man skall finna att dna inte anger annat än relationer … Slutkomponenterna i de relationer som existerar i den fysiska världen, dessa relata, anges kanske aldrig.”
I en värld stadd i ständig förändring erbjuder kroppen den enda konstanten. Shapcott skriver ofta om dess erfarenheter. Höljet av hud utgör dock mindre en gräns än en porös kontaktyta. ”Jag älskar det så här”, heter det i en Shapcottsk variation på ett klassiskt stycke musik, ”när jag tappar greppet / om vems rösten är, vems fingrar / på bågen och pennan, vems mun / som ljuden slutligen tillhör.” En variant på denna insikt formuleras i ”Tedöd”, där en man medvetslös segnar ned i koppen och tillsammans med Earl Grey skrattande spricker av ”gyllene vätska”. En annan återges i en av flera monologer i vilken en galen ko för ordet:
Det finns underbara hål i min hjärna,
genom vilka idéer från utsidan färdas
i högsta fart och röster,
ibland hela människor, talar med mig
om universum. De flesta hjärnorna är alltför
hoptryckta. Man behöver denna svamplika
storsinthet för att släppa in de andra.
Jag älskar raglandet. Plötsligt är världens yta
hal och jag en enastående
konståkare som vänder och virvlar
över hela hårda Atlanten.
Shapcott anlägger gärna skeva, aningen rebelliska perspektiv. Hennes poesi ser i god mening snett på världen – på ett ställe talar hon om att betrakta ”allt ur ögonvrån” – och hittar på så vis en egen ingång till traditionella ämnen som könens maktbalans, sambandet mellan vardagsliv och världspolitik eller frågan om centrum och periferi. När krafter eller faktorer betraktas inte som statiska utan relationella uppenbarar de svindlande vyer. Även sjukdom kan erbjuda nya insikter, och raglandet bli ett sätt att kartlägga världen.
Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop påpekade en gång i ett brev till en vän:
Drömmar, (vissa) konstverk, glimtar av vardagslivets ständigt-framgångsrikare-surrealism, oväntade ögonblick av empati (är det det?), allt detta ger ett sidoperspektiv på vad än det är som man inte riktigt kan se rätt i ansiktet, men som verkar enormt viktigt. Jag kan inte tro att vi är helt irrationella – och jag beundrar Darwin! Men när man läser Darwin beundrar man hur ett vackert och solitt antagande grundas på tallösa heroiska iakttagelser, nästan omedvetna eller automatiska – och sedan följer en plötslig avslappning, en glömsk fras, och man upplever det främmande i hans åtagande, ser hur den ensamme unge mannen, med blicken fäst vid fakta och minsta detaljer, sjunker eller svindlande glider iväg mot det okända. Det man tycks önska sig av konsten, då den upplevs, är detsamma som krävs för att skapa den – en självförglömmande, helt nyttolös koncentration.
Shapcott – som en gång ville doktorera på Bishops poesi – citerar denna passage i ett samtal om relationen mellan poesi och vetenskap. Hennes amerikanska kollega hade rätt då hon hävdade nödvändigheten av ”en självförglömmande, helt nyttolös koncentration” för såväl vetenskaperna som poesin. Fast hon är inte lika säker på att observationens väsen är detsamma för personer som hanterar mikroskop och preparat som för dem som handskas med ord och tangentbord. Visserligen kännetecknas dikter av sin egen stränghet, men denna är inte identisk med den som härskar i laboratorier. För att hitta en djupare likhet vill hon sjunka ned, till den levande kärnan i allt iakttagande, nyfikenheten: ”Alla som är nyfikna, och jag hoppas att de flesta poeterna är det, har denna hungriga attityd: den som säger att det inte finns något som inte är intressant, och nästan inget som inte är värt att fira.”
Skev blick och självförglömmande, omsorg, vardagssurrealism, känslodjup och detaljrikedom, nyfikenhet, önskan att hylla en omtumlande värld, samt hunger, hunger … Det finns sämre förutsättningar för poesi. Född 1953, ett rågat decennium innan Bishop skickade sitt brev, tillhör Shapcott trots sina klartänkt bejakande dikter den sparsmakade sorten. Sedan debuten Electroplating the Baby 1988 har hon endast givit ut tre samlingar: nämnda Phrase Book, My Life Asleep(1998) och Of Mutability (2010). Till bibliografin hör även ett par tunna broschyrer (tryckta 1996), ett urval (Her Book, 2000) och en samling ”svar, argument, ja rentav dramatiseringar” tillkomna i dialog med Rilkes franska poesi (Tender Taxes, 2001). Därtill har hon redigerat en volym med uppsatser (Elizabeth Bishop: Poet of the Periphery, 2002), givit ut föreläsningar (The Transformers, 2007), samt stått bakom fyra antologier tillsammans med vännerna och poetkollegerna Matthew Sweeney och Don Paterson bland andra.
Titeln på den första av dessa samlingsvolymer – Emergency Kit (1996) – säger något väsentligt om hennes syn på dikten. För Shapcott är poesin akut. Den reagerar på en nödsituation, men erbjuder även en själslig sorts första hjälpen. På så vis utgör den, som hon framhåller i samtalet om Bishop, ”del av vår vackra mänskliga sårbarhet”. Ingenstans blir denna undersökning av sårbarhet lika tydlig som i Of Mutability, som medfört flera priser, däribland drottningens medalj i poesi.
Med utgångspunkt i såväl exilens och förvandlingarnas Ovidius, nämnd i en av dikterna, som den bröstcancer som Shapcott drabbades av 2003, utforskar boken föränderlighetens natur. Även om människans kropp skulle utgöra den enda konstanten i en skiftande värld genomgår den mutationer. Utan självömkan eller sentimentalitet fångar hennes dikter sjukdomens inverkan på livssyn och världsuppfattning. Cancern nämns aldrig vid namn, men ordet ”cell” förekommer i många och skapar ett sammanhang som ter sig lika utspritt som prekärt. Från den inledande titeldikten (”Alltför många av de bästa cellerna i min kropp / kliar, känns råa och naggade / i vårkylan”) till ”Komposition”, som utgör en av samlingens sista texter (och som skärskådar ”de förändrade cellerna” samlade ”någonstans i min kropp”), tillhandahåller boken en studie i introspektion som lyckas med konststycket att vända blicken lika mycket inåt som utåt. Medvetandet skiljs aldrig från världen; tvärtom visar den sortens hyperfokus som Shapcott har på försvinnande små detaljer – stoft, damm och partiklar; ”så otroligt / liten materia” – på ett föränderligt jag bestående av relationer. Eller som hon skriver i den tidigare dikten ”I badet”:
Hon föreställde sig
hur kroppens celler spreds likt en hinna över jorden,
täckte vart ormbunksblad i den tropiska regnskogen,
vart grässtrå på pampas. Hon själv,
tunt fördelad, fick världens yta att gnistra.
En häpnadsväckande framtidsvision.
Efter uppläsningen i Köln häromåret undrade jag vad som kunde tänkas komma efter On Mutability. Jo berättade att hon höll på att färdigställa en ny bok, men medgav att det var osäkert om ”bok” var rätta beteckningen. Helst skulle hon trycka dikterna separat och ge ut dem i en ask – på en gång enskilda och samlade, men framför allt: möjliga att sortera efter eget huvud och sprida över en yta större än sedvanliga trycksaker.
Poesin som utvidgad geografi: kanske är det så texten som avslutar hennes senaste bok, och som givit denna tolkningsvolym dess titel, bör läsas. Jag föreställer mig i alla fall gärna det osnutna, sårbara jag som talar i hennes dikter tio meter upp i luften, trotsande tyngdkraften tack vare ett trycksvall av gyllene bubblor, svävande
på den gracila stjälken till en pratbubbla
under några få sekunder
högt däruppe i stadsluften.
*
Denna volym följer det urval som gjordes av Jan Wagner då han översatte Shapcott till tyska häromåret (Mein Leben im Schlaf, 2020). Tack till Eva Runefelt som läst tidiga versioner av de svenska tolkningarna.
Sidorna 77–83.
Recensioner
»I ett rikt efterord tecknar Fioretos bilden av en poet som trivs med förbindelser och det relationella, någon som gärna överbryggar avstånd. Han betonar också det som kunde kallas uppmärksamhetens konst. Att hon i dikterna ibland utgår från Marina Tsvetajeva och Rainer Maria Rilke säger något om hennes poetik – hon har dessutom gett ut en samling versioner av Rilkes senare dikter – då hon visar maximal uppmärksamhet inför den yttre världen. Men också den inre. På sätt och vis är poesin alltid queer; den är gränsöverträdande, udda, skev, kantig, klantig, skeptisk, plastisk – helt enkelt stadd i det föränderliga förunderliga.« – Björn Kohlström, howsoftthisprisonis.blogspot.com
»Det är stor variation på dikternas form, motiv och grundton. Här samsas strofdikter med mer prosapoetiskt präglade texter, manligt och kvinnligt, det vardagliga och det upphöjda, allt i Fioretos samstämmiga tolkningar. Många av de infallsrika dikterna rör sig kring vetenskapliga och kroppsliga ledmotiv, som inte sällan behandlas med både ett djärvt bildspråk, genuin begrundan, upplivande trotsighet och komisk precision. . . . Helhetsbetyg: 5.« – Martin Lagerholm, Bibliotekstjänst
»Om kroppsligheten, den taktila känslan av att vara vid liv, är en central utgångspunkt i Jo Shapcotts lyrik är lekfullheten och förvandlingen hennes tillvägagångssätt. Hos henne möter allvaret det lättjefulla, den brinnande nyfikenheten ställs mot förfallets kval, och ofta sammanfaller dessa två linjer på surrealistiska vis. Nu finns i Aris Fioretos översättning ett första urval av Shapcotts dikter på svenska. . . . Tolkningarna är väntat gedigna, utförda med tillräckligt stor respekt för att låta vissa engelska uttryck stå kvar som de är medan andra på ett djärvt vis kan få en ibland oväntad svensk innebörd. . . . I hela Shapcotts författarskap finns ett kliande, ett klibbande, en hunger. Huden är hennes främsta undersökningsfält, det är ofta där den första omvandlingen sker innan den sprider sig utåt och inåt, mot omgivningarna och mot den egna själen. Där jaget antar nya former eller lånar sin röst åt främmande perspektiv öppnar hon rum för en kritik som är både humoristisk och mer levande än den raka protestdikten.« – Henrik Sahl, Örnen och kråkan