Vladimir Nabokov:
Bragden

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning roman · Originaltitel: Glory (Podvig) · Stockholm: Modernista, 2020, 222 sidor · ISBN: 978-91-7893-362-4 

Omslag

Efter ryska revolutionen har tjugotvåårige Martin Edelweiss, via Krim och Grekland, kommit till Cambridge. Han hänger sig åt studier och sällskapsliv, och njuter av de möjligheter som miljön erbjuder. Men hans kärlek till den unga Sonia blir olycklig, och när hon inte vill gifta sig med honom börjar han smida en storslagen plan: han ska ta sig tillbaka in i Sovjetunionen, och den bragden ska vinna henne åt honom.

Bragden (1932) var den femte roman som Vladimir Nabokov skrev på ryska, och den sista att översättas till engelska, 1971. Den har ibland betraktats som ett slags förstudie till den självbiografiska Tala, minne; Martin Edelweiss har många gemensamma drag och erfarenheter med Nabokov själv – men Bragden är framför allt en egenartad och vemodigt ironisk skildring av ungdom, idealism och förvillelser.

Här för första gången på svenska, i översättning och med ett nyskrivet förord av Aris Fioretos.

Utdrag

Denna månens gnistrande vaka lockade på samma sätt som skogsstigen på tavlan i barnkammaren, och Jaltas ljusklase mitt i den vida svärtan av okänd sort och struktur påminde honom även det om ett barndomsintryck: nio år gammal låg han på knä, med endast nattskjorta och kalla hälar, framför ett sovvagnsfönster; Sud Express rusade fram genom det franska landskapet. Efter att ha nattat sonen hade Sofia återvänt till maken i restaurangvagnen; tjänsteflickan sov som bäst i den övre bädden. Det var mörkt i den trånga kupén; bara det blå tyget på nattlampans veckade huva släppte igenom lite ljus; dess tofsar svängde och panelen knarrade stilla. Efter att ha krånglat sig ur lakanen kravlade han över filten till fönstret och sköt upp lädergardinen – för att det skulle ske fordrades att en knapp lossades, varefter gardinen mjukt gled upp. Han darrade av kylan, och knäna gjorde ont, men han kunde inte slita sig från fönstret, bortom vilket de nattliga bergens skeva väggar rusade förbi. Då såg han plötsligt något som han nu mindes på platån på Krim – en handfull ljus i fjärran, i det mörka vecket mellan två svarta berg: ljusen gömde sig och dök åter upp, därefter kom de tindrande ur en helt annan vinkel, och sedan försvann de abrupt, som om någon täckt över dem med en svart näsduk. Snart bromsade tåget och stannade i mörkret. Underligt kroppslösa ljud hördes i vagnen; entonigt prat, hostande; sedan gick moderns röst förbi i korridoren; och då han förstod att föräldrarna just återvände från restaurangvagnen och kunde titta in på väg till den intilliggande kupén, gled Martin snabbt ned i sängen igen. Efter en stund började tåget åter röra på sig, men stannade därefter med en lång, väsande suck av lättnad för gott, och samtidigt vandrade bleka ljusstråk långsamt genom den mörka kupén. Åter kravlade Martin fram till fönstret: han såg en upplyst perrong; en man rullade förbi en bagagekärra av järn med ett dämpat slammer och på kärran stod en kista med den hemlighetsfulla påskriften ”ömtåligt”. Flera små myggor och en stor mal fladdrade runt gaslanternan; skugglika människor släntrade över perrongen, försjunkna i samtal om okända ting; därefter rasslade stötdämpare och tåget gled i väg. Lampor for förbi och försvann; en låg byggnad, starkt upplyst inifrån och i vilken en rad spakar syntes, dök upp och försvann. Tåget gungade lätt då det bytte spår, det blev alldeles mörkt framför fönstret, och åter for bara natten förbi utanför. Och åter blommade de bekanta ljusen upp ur intet, inte längre mellan två berg utan på något sätt mycket närmare och gripbart, och lokomotivet utstötte en lång, klagande vissling, som om även det beklagade att behöva lämna dem bakom sig. Sedan hördes en skarp smäll och ett tåg rusade förbi i motsatt riktning – och försvann som om det aldrig existerat. Den böljande svarta natten återtog sin räta kurs och de flyktiga ljusen löstes gradvis upp i intet.

Då de slutligen försvunnit fäste Martin förhänget och lade sig ned. Han vaknade mycket tidigt. Tågets rörelser föreföll jämnare och mer avslappnade, som om det vant sig vid den snabba hastigheten. Då han lösgjorde förhänget blev han kort yr, för marken rusade förbi i motsatt riktning, och även den klara himlens tidiga, askbleka ljus var oväntat, och helt nya var de terrasserade sluttningarna med olivträd.

Från stationen for de med hyrd landå till Biarritz längs en dammig väg kantad av dammiga björnbärsbuskar, och eftersom Martin såg björnbär för första gången i livet, och eftersom stationen av någon anledning kallades ”Negressen”, hade han mycket att fråga. I dag, fyllda sexton, jämförde han havet vid Krim med oceanen i Biarritz; ja, i Biscaya var vågorna högre, och slog våldsammare, och den fete baskiske baigneurmed sin ständigt våta baddräkt (”Ett mördande yrke”, brukade fadern säga) tog Martin i handen och ledde honom in i det grunda vattnet; därefter vände de båda ryggen mot bränningen och en stor, rytande våg som rusade upp bakifrån dränkte dem och vände upp och ned på hela världen. På den första, spegellika randen av strand tog en mörkhyad kvinna med grå tufsar av hår på hakan emot dem efter badet och kastade en fluffig strandhandduk över hans axlar. Senare hjälpte en tjänare i en tjärluktande stuga honom att dra av den fuktiga, klängande baddräkten och hämtade ett kar med nästan kokhett vatten, i vilket man måste doppa fötterna. När Martin och hans föräldrar klätt på sig satt de på stranden – modern med sin stora vita hatt under ett vitt, ryschigt paraply; fadern även han under ett paraply, men ett som var manligt krämfärgat; och Martin i randig tröja och solblekt stråhatt på vars band det stod ”H.M.S. Indomitable”. Med upprullade byxor byggde han ett sandslott omgärdat av en vallgrav. En våffelförsäljare med basker kom förbi vevande med det gnälliga handtaget på den röda plåtlådan som innehöll hans varor, och dessa stora, böjda våfflor, blandade med flygsand och havssalt, tillhörde Martins livligaste minnen från denna period. Bakom stranden, på stenpromenaden som stormiga dagar översköljdes av vågor, brukade en munter, starkt sminkad, inte längre alldeles ung blomsterkvinna sticka en nejlika i knapphålet på faderns vita kavaj medan han såg på med komisk välvilja, med utskjuten underläpp och hakvecken pressade mot slaget.

Det var jämmerligt att mot slutet av september behöva lämna den trevliga kusten och vita villan med dess knotiga fikonträd som vägrade att ge ifrån sig en enda mogen frukt. På hemvägen stannade de i Berlin, där pojkar på rullskridskor slamrade förbi längs asfalterade gator och även en och annan vuxen med portfölj under armen. Och sedan fanns där underbara leksaksaffärer (lokomotiv, tunnlar, viadukter) och tennisbanor vid Kurfürstendamm i utkanten av staden och stjärnnatten i taket på Wintergarten och en tur med vit elektrisk taxi till granskogen i Charlottenburg en kall och klar dag.Vid gränsen där man måste byta tåg upptäckte Martin att han glömt sitt pennfodral i kupén, det med den lilla glaslinsen i vilken, då den hölls till ögat, ett blått och pärlemorfärgat landskap blixtrade upp; men under middagen på stationen (hasselhöna med lingonsås) kom sovvagnskonduktören med det, och fadern gav honom en rubel. På den ryska sidan av gränsen möttes de av snö och frost, ett helt berg av timmerstockar tornade upp sig på tendern, det skära ryska lokomotivet var försett med en solfjäderformad snöplog och ymniga vita ångmoln steg krusiga ur dess mäktiga skorsten. Nord-Express som fortsatte i rysk regi från Verzjbolovo behöll vagnarna med brun träpanel, men blev nu värdigare, bredare och rejält upphettad, och efter ett uppehåll gick tåget inte omedelbart för fullt, utan tog lång tid på sig att få upp farten. Det var behagligt att sitta på ett av klappsätena i korridoren med blå matta, och den tjocke konduktören med bred haka och chokladbrun uniform klappade Martin på huvudet då han gick förbi. Utanför bredde vita fält ut sig; här och där stack bladlös sälg upp ur snön. Vid en övergång stod en kvinna i filtstövlar med en grön flagga i handen; en bonde som hoppat ned från sin släde lade vantarna över ögonen på sin trilska häst. Och på natten såg Martin något underbart: tusentals gnistor flög över det svarta, speglande fönstret – pillika streck gjorda av en i eld doppad penna.

Sidorna 33–36.

Recensioner

»[Det är] en roman som handlar om en kille som vill imponera på en tjej. Det är hela intrigen. Ur detta enkla stoff väver Nabokov en elegant bagatell, där pendlingen mellan idyll och katastrof hela tiden gör sig påmind. Överhuvudtaget arbetar han ofta så: fogar samman kontraster, och återger med suverän känsla den svindlande känslan där varje andetag innehåller både eufori och ångest. Tingen levandegörs och kommunicerar med människorna, i en ständig batalj mellan abstraktion och konkretion. Det sker med hjälp av finurliga och oväntade adjektiv, där ensamheten är yppig, där brevlådan är knubbig, och där en pepparkvarn har en flintskalle av stål. Eller den här beskrivningen av en småstökig interiör: ›Där inne svävade ett litet moln av puder, likt röken efter ett skott; en strumpa som omgående dött låg under en stol; och garderobens brokiga inälvor hade hällts ut på mattan.‹ Beskrivningar förlitar sig på detaljer, och då lyckas Nabokov uttrycka en besjälad värld. . . . Det är, liksom Nabokovs bästa romaner, en berättelse om minnet, och den bitterljuva nostalgin. Det blir en roman som visar hur minnet kompenserar saknaden, och kanske därför – som det heter i sången – ljuger så bra. För inte ens i fiktionen är minnet pålitligt, och därför finns det alltid ett drag av elegi i den harmoniska värld som karaktärerna landar i. För smärta och vällust blandas alltid i hans värld.« – Björn Kohlström, howsoftthisprisonis.blogspot.com