Verk Böcker

»Grå kvartett« liknar föga annat i samtidslitteraturen. Genom att undersöka förlusten samt fantomers sätt att existera, genom att fira det vagas sinnlighet och avskedets skiftande former avlockar Fioretos förgängligheten fortlöpande betydelse. I dessa tidiga böcker finns rikligt med frön till vad som utmärker hans senare hyllade och priskrönta verk. Sorg, ömhet, förundran, finurlighet … Fioretos skriver en prosa både klar och överraskande, och pregnant som poesi
. . .

Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: »en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet«
. . .

Ache Middler – rockmusiker i exil, dålig hälsa – får post från kvinnan han tillbringade en natt med för tolv år sedan. Det är andra gången hon skriver. Nu som då om barnet hon fick. Kvinnan ber honom att rannsaka sig »inifrån och ut«. De stolta drömmarna. Åren av hunger. Sin vårdslöshet. Vad händer om allt i livet kan bli konst? Är ensamhet priset för oberoende? Hur leva med ett förflutet som inte går över?
. . .

»Vi har velat göra denna festskrift som Aris författarskap: både komplex och lätt, både akademisk och poetisk, med en samtidig känsla för absurditet och allvar. Vi har också velat göra boken som ett träd, med olika förgreningar, som sträcker sig åt olika håll: forskar- och lärarkolleger från Stockholm, författarvänner från den internationella scenen, konstnärer, röster som samlats genom åren från olika projekt.«
. . .

Vem är en människa när hon är ensam? Utan spegel kan ögonen inte se sig själva. Uppfattar hon sig alltså bara delvis, i brottstycken – här en fot, där en armbåge?
. . .

Allt började med en dödsannons i tidningen. En dag upptäckte Aris Fioretos att en arkivarie gått bort i hög ålder och utan anhöriga. Han skulle inte ha lagt Iris Frosts namn på minnet om det inte liknat ett han givit en bifigur i sin första roman. Nyfiken kontaktade han tidningen och fick numret till personen som satt in annonsen. När de möttes visade sig livet överträffa dikten
. . .

I de flesta författarskap äger ett brott rum, en för det fortsatta skrivandet avgörande förändring. Vanligen sker det efter några böcker. Det är svårt att säga varför. Skälen är förmodligen olika från fall till fall. Men på några års avstånd kan konstateras: författaren skriver inte som förr
. . .

Sedan tidernas början söker poesin närheten till ruset. Förr »bevingades« orden, idag betraktas vederkvickelsen snarare som en »high«. För den som önskar uppnå högre medvetandetillstånd förefaller varje medel rätt. Till den förtrollning som musernas kyss en gång skänkte har numera opiumets tankegirlanger, kokainets kickar och ecstasyns happy face sällat sig. Men var befinner sig poesin när den är »utom sig«? Hur ser kontrollförlustens språk ut? Och finns de verkligen: den artificiella paradisen?
. . .

Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn. Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, blir »dyig, utan framåtrörelse«. Men på automobilmässan samma höst träffar hon Irma, smal och självtillräcklig som ett stearinljus. En oväntad rörelse ger hennes liv en annan riktning. Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas
. . .

Vi var fem pojkar i klass HII som brukade samlas runt schackbrädet. Argumenten stöttes och blöttes mellan dragen. När det slutligen blev dags att rösta visade sig två vara för, två mot självmordet som lösning. Den femte i gruppen vägrade att ta ställning. Det var J
. . .

Vård, värn, linjer, maneter, ögon, stötar, handflator, förgänglighet … Utifrån ett radband av desiderata – »begärliga ting« – undrar Aris Fioretos vad prosakonsten kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Kan en text erbjuda respit? Hur skapas rörelse i ord? Vad har utelämnande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtans? Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?
. . .

Mary P. är 23 år gammal och studerar arkitektur i ett land regerat av militären. Hon har en pojkvän som är politiskt aktiv och planerar en revolt. En novembernatt 1973 grips hon för statsfientlig verksamhet. Under tretton dygn hålls hon på säkerhetstjänstens beryktade högkvarter, stället med Himlen och Minus Två. Därefter återstår bara frågan: vem bestämmer över ett liv?
. . .

Under snart tjugo års tid har Aris Fioretos och Durs Grünbein stämt träff med varandra – ena gången i tevetornet på Alexanderplatz, andra gången bland sanddynerna i Mojaveöknen. Nu har de bärgat spillrorna av sina möten. I fem slingrande samtal funderar de över hundars lek med benknotor och värdet av pengar, men de dricker sig också berusade i ett helgtomt New York och drömmer om flygfiskar på färjan till Drottningholm. Av och till bekänner de till och med färg och utbyter minnen från det första umgänget med bokstäver – begynnelsen på det stora litterära äventyret
. . .

Det händer hela tiden. En förälder dör. Ett barn sörjer. Men hur ofta dör just denna människa? Och hur gör man för att ge henne något tillbaka?Aris Fioretos nya bok är både sorgesång och baklängeskväde. I lika sakliga som lyriska prosastycken berättar Halva solen om en utlandsgreks öden och äventyr – från döden på ett svenskt äldreboende, över åren i folkhemmet, tillbaka till tiden före det första barnet. Nu är fadern inte längre far. Men har livet framför sig
. . .

Paul Celan (1920-1970) är och förblir väl det tyska språkets viktigaste poet efter andra världskriget, efter Shoah. Till skillnad från Ausgewählte Gedichte, som publicerades för fyrtio år sedan, samma år som Celan dog, kan detta nya urval av Aris Fioretos gripa tillbaka på det rika material som föreligger i de båda stora verkutgåvorna på Suhrkamp Verlag
. . .

I maj 1940 flydde den fyrtionioåriga Nelly Sachs med ett av de sista passagerarflygplanen från Berlin. Bakom henne låg ett liv som hotades efter nazisternas maktövertagande 1933. Framför henne låg trettio år i exil, samt den viktiga delen av ett litterärt verk som skulle belönas med nobelpriset i litteratur 1966.Nu presenteras hennes liv och verk med en bildbiografi som innehåller en stor mängd tidigare opublicerade bilder och dokument. En CD-skiva med ljudinspelningar medföljer
. . .

I maj 1940 flydde Nelly Sachs till Stockholm med ett av de sista passagerarflygplanen från krigets Berlin. I en köksvrå på Bergsundsstrand inleddes en ny fas i hennes liv och diktning, tjugosex år senare tilldelades hon nobelpriset i litteratur.Den store anonyme, ett urval tidigare okända, delvis självbiografiska texter tillkomna mellan ankomsten till det främmande landet och utmärkelsen 1966, kastar nytt ljus över författaren och hennes verk. Med åren kom Sachs psykiska hälsa att vackla, ändå var det i exilens Sverige hon fann sin poetiska röst. Sedan dess har hennes ord inte upphört att tala aus dem Schweigen, ur tystnaden
. . .

Denna utgåva av Nelly Sachs samlade verk innehåller vid sidan om hennes samlade lyriska produktion även sällsynta prosaarbeten och många sceniska dikter, däribland de opublicerade dramerna från 1960-talet. Därmed placeras exilförfattaren Sachs verk även till det yttre där det till sin rang alltid hört hemma: i den tyskspråkiga 1900-talslitteraturens centrum
. . .

Möt Jannis Georgiadis – leende, muskulös och med Robert Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han spelar krocket som en (halv) gud och vet det mesta om vatten i dess olika former
. . .

Sedan över trettio år ägnar sig Werner Hamacher åt tänkandets former och möjligheter i och mellan litteraturen, estetiken och filosofin. Hans uppmärksamhet gäller såväl upplysningstiden som den moderna epoken. I banbrytande essäer om Hegel, Schlegel och Heidegger, om Hölderlin, Kleist och Celan, i studier över pengar, generalstrejken och färgen blå visar han, alltid överraskande och annorlunda, att även förståelse måste förstås
. . .