»Var det värt det?«

18.vi.18

En vän i ett annat land är sjuk. I ett kvarts sekel stod vi varandra nära, trots geografin. Gick igenom skilsmässor på varsitt håll, stöttade i motgång, firade när det fanns skäl – och tillbringade Gud vet hur många hundra timmar diskuterande på telefon, ofta skrattande, alltid engagerat. Till vänskapens finaste sidor hörde diskretionen. Gränser respekterades. Ändå eller kanske just därför var de vänliga gliringarna sällan långt borta.

Sedan inträffade något om vilket jag än idag inte vet vad jag skall tänka. Jag fick ett ovanligt nedslående besked samtidigt som min vän hyllades utanför bekantskapskretsen. En viss självupptagenhet blev oundviklig. Han tolkade sitt agerande på ett sätt, jag det på ett annat. Med tiden blev det allt mindre utrymme att tala om vad som betydde något i våra liv (äsch, för våra själar). Vännen betraktade förmodligen mitt sätt att dra mig undan som avoghet, möjligen avund. Medan jag kände mig råd- och slutligen maktlös över vad som framstod som bristande nyfikenhet, oro, engagemang. Alltmer besvärades jag av hans självupptagenhet, kanske rentav självupphöjelse. (I en orättvist svart stund undrade jag rentav: »Så det är alltså så den ser ut, la déformation professionnelle?«) Följden blev lika beklämmande som konventionell: kontakten avtynade. Under de senaste åren har vi ringts vid någon gång om året, fast sällan utbytt mer än till intresse förklädda artigheter. Trots de många tecknen på motsatsen var vänskapen tydligen inte stark nog att komma tillrätta med ambivalenser.

Det förvånar mig fortfarande.

Nu är vännen så pass non compos mentis att det har blivit försent att tala ut. För ett tag sedan, när jag besökte hans land, träffades vi för vad jag fruktar kan ha varit sista gången. Strax innan vi skildes frågade han: »Var det värt det?« Sedan dess undrar jag hur utsagan skall förstås. Riktades den till mig eller talade den Alzheimerförströdda person som han blivit till sig själv? Innehöll utsagan förebråelse? Var den uppriktigt förundrad? Avsågs med »det« vår förlorade förtrolighet? Eller livet i allmänhet? Min skygghet? Hade frågan ens med oss att göra? Jag vill anta det senare, eftersom något annat vore väl sorgligt att överväga. Likväl märker jag hur svårt det är att särskilja de olika energierna som jag varseblir i frågan – som handlade det om en koan! Så fortlever det ofärdiga i vår vänskap, svarslöst, bortom en punkt vid vilken jag ännu inte lärt mig att acceptera att den kan ha upphört.