Nyårssvada

31.xii.15/1.i.16

Jag har sagt det tidigare: Den som ser sig om i samtiden upptäcker snart att romanerna som bygger på främmande existenser åker snålskjuts. Visserligen förekommer undantag, men de flesta som arbetar med biografiskt stoff hoppar obekymrat på ett fordon av märket historiskt öde. Å ena sidan besparar de sig därmed mödan att uppfinna fiktiva existenser, å den andra adlar den främmande personens bedrifter det egna förehavandet. I bästa fall inspireras böckerna av sjuttiotalets dokufiktiva romaner. Men de har trots allt fyrtio år på nacken, och så märkvärdiga var deras formella framsteg inte.

Såvitt jag kan se tenderar såväl den biografiska som den historiska romanen – gränsen är flytande – således till behagsjuka. Livsöden säljer. Varför bekymra sig om framställningen när så få läsare uppskattar mödan? Bättre att nöja sig med att gjuta nytt blod i gamla läglar. Så förkommer litteraturen till en finkulturell version av Hänt i veckan. Eller för att säga det med Siegfried Kracauer: detta är romaner som »i egenskap av gränserfarenhet förblir hitom gränsen«.

Det bästa skälet att ta upp biografiskt eller historiskt material borde tvärtom vara tron på litteraturen som en självständig kunskapsform. Och alltså på en »gränserfarenhet« som det inte räcker att om- eller påtala, utan som måste finna sin egen, outbytbara form. Den konventionella biografiska romanen föredrar däremot en hållning gentemot livet som påminner om vad fransmännen kallar on dit. Detta »det sägs« är ett språk bestående av klyschor och vanetänkande – det vill säga dammiga berättargrepp. Genom att estetisera livet gör en sådan litteratur motsatsen till vad den inbillar sig: den anestetiserar eller bedövar livet. Texterna är inte bara »nyborgerliga«, som Kracauer (eller för den delen Leo Löwenthal) brukade säga, utan konsumistiska. Livet förvandlas till en konsumtionsartikel, ett massfabrikat i lämpliga utföranden för olika inkomstklasser. I värsta fall köper läsaren en själ i plastpåse.

Till detta paketerande hör den oreflekterade föreställningen att det i den litterära biografins fall handlar om vad som i antik tid kallades poeisis. Livet betraktas som något som kan »göras« eller »framställas«.  Det är så det blir till en fråga om produktion. Men inget liv är en produkt; det är något den biografiska romanen gör det till. Skarpare formulerat: biografen förvandlar inte bara livet till något gjort, utan förnekar därmed (medvetet eller omedvetet) det ogörliga däri. Övergreppet bottnar i föreställningen att det vore möjligt utgå ifrån ett »lyckat« eller »misslyckat« liv, när varje begrepp om ›lyckadhet‹ i ett liv är missvisande. Borde detta inte vara nog för att eftersträva större allvar? Varje liv är det som hittills inte funnits till på just detta sätt.

Bara därför att den traditionella biografin arrangerar sig med varulogiken följer emellertid inte att det biografiska skulle utgöra en no go area. Frågan är dock hur författaren försätter sig i ett läge där »förvirringen«, så kännetecknande för livet, »själv kan ta episk form«, som Kracauer skriver. Han talar om förlusten av orientering i en komplex, ja, möjligen överkomplex värld (vilket i sig vore en språklig gränserfarenhet). Här fyra tyska alternativ: Alexander Kluges dokufiktiva anekdoter, Herta Müllers skadade sagor, i synnerhet boken med och om vännen Oskar Pastior, W.G. Sebalds essäistiska porträtt av vinddrivna existenser och all »plankton« som virvlar genom Walter Kempowskis monomana verk över tyskt vardagsliv mellan krigen. Samtliga försöker genom mer eller mindre radikala montageformer – det vill säga: genom brott och mångfald och alltså hybridiserat berättande – att göra Kracauers »förvirring« rättvisa.

Om detta virrvarr, som i den icke-digitala förtiden ännu bar beteckningen »den nya oöverskådligheten«, måste en inte berätta på ett förvirrande sätt. Texter som nöjer sig med att återspegla aspekter av stoffet i formellt avseende är fångade i en tämligen banal mimetisk modell. Böcker om exempelvis den blå färgen behöver ju inte själva vara blå. Men utan att reflektera över den egna framställningen, om än aldrig så lite, lär det inte gå. Det är uppenbart att detta inte är någon roande uppgift för de flesta som skriver biografiska romaner – ja, inte ens för dem som medvetna om svårigheterna ändå vill undvika de experimentella olaterna hos ett ålderstiget avantgarde.

Ta Felicitas Hoppes senaste roman, biografin Hoppe. Möjligen tillhör den inte hennes mest lyckade. Men boken försöker skildra ett såväl fantastiskt som kontrafaktiskt liv, vilket betyder att den behandlar den imaginära existensen som lika verklig som någonsin den reala. Eller ta Orhan Pamuks omsättning av fiktiva existenser i ett verkligt museum. Visserligen blir besökarens främsta uppgift att jämföra utsagor i romanen med objekten i vitrinerna, men dessa rester av liv (fimpar, ölunderlägg, glasögon) framstår åtminstone som själsarkeologiska fakta.

Bägge böcker har fördelar, tycker jag, fast i bägge saknar jag även något. Möjligen har det att göra med vad Kracauer skulle ha betraktat som alienering, en inte oviktig aspekt av hans »gränserfarenhet«. I Hoppe blir de infallsrika digressionerna med tiden väl dominanta för min smak, vilket får till följd att de framstår som godtyckliga. I Oskuldens museum knyts protagonisternas ting eller handlingar tvärtom så hårt till berättarens besatthet att de förkommer till fetischer, ointressanta för alla utom den som råkar dela affekten. Hoppes för mycket finner sin motsvarighet i Pamuks för lite. Där den ena svävar ut i avvikelser som gradvis förlorar nödvändighet, inskränker sig den andre till ett så 1:1-konstruerat förfarande att besökaren av museet reduceras till att bocka av överensstämmelser.

Likväl utgör framställningen i bägge romaner ämne för fortlöpande reflektion. Som kollega sympatiserar jag med denna hållning. Så utforskas inte bara villkoren för det biografiska, utan konstruktionen förvandlas även till en del av handlingen. Vilket antyder just en »gränserfarenhet« – av sårbarhet och förlösning, förbannelse och flykt. Eller för att formulera det med den diktande specialisten på hud- och könssjukdomar, Gottfried Benn, som i trettiotalets Berlin sammanfattade det psykiska aggregationstillstånd som han betecknade som »jag« i den oroväckande formeln: »Ecce kadaver och ecce apokalys«.

(Efter samtal med W.H.)