Feberkrönika (fredagen den 13)

13.i.17

Vilket märkvärdigt monster den är. Febern. Ena morgonen når kvicksilvret 39,7°, nästa 40,1°. Efter en tillfällig svacka på 38,9°, klättrar den flytande metallen över 40,5° på fjärde morgonen. Markörerna i protokollet liknar eldtungor, den ena taggigare än den andra. Däremellan breder nätter av frossa och självömkan ut sig. Invirad i täcke och dubbla filtar, med kofta och raggsockor, skakar författaren som ett kokande ägg. Efter några timmars svettig köld slås plötsligt en strömbrytare om i det inre. Nu glöder kroppen istället. Pannan är en spisplatta, bröstkorgen en ässja. Ansiktet täcks av knottrig svett som rinner nedför nacken och sugs upp av lakanet. När morgonen randas är bara kuddens undersida torr. Då stoppas allt tyg i tvättmaskinen och sängen bäddas om. Tolv timmar senare börjar nästa rond mot monstret.

Det finns inga förmildrande aspekter, inget nobelt i vare sig frossan eller torrhostan. Det sista han önskar är att förbli i den kropp som febern tagit över. Som tioåring lades han in med dubbelsidig lunginflammation. På röntgenplåtarna syntes två mandarinstora knytnävar, suddiga och ändå kompakta. Sedan dess kan han inte tänka på frukten utan att tänka på förgängelse. Fast bäst känner han till tillstånd som detta från litteraturen – och då i dess ädlare form, som tuberkulos, eller i dess sjabbiga variant, som avtändning. Trots att han söker ett sätt att göra febern produktiv, om än aldrig så lite, han har ingen lust att leka klen släkting till Edit Södergran eller William S. Burroughs.

När mörkret faller och han gör sig redo för en ny natt bestämmer han sig ändå för att nedteckna de hjärtskärande scener som härjar i hjärnan. Alltid kan de användas till något; förvrängningen har sin egen poetik. Men varje gång en ny attack skakar liv i honom under natten är det första han tänker på: Luft! När hostan äntligen lagt sig är han alltför utmattad för att treva efter papper och penna.

Sju dygn förgår utan ett ord, sedan inrättar sig temperaturen kring 38°. Hostan avtar, han känner sig oväntat bräcklig men även ny. Kraftlösheten har sin egen charm. Efter varje ansträngning måste han vila någon halv minut; i gengäld ger upplevelsen ett nytt perspektiv på tillvaron. I inbillningen framstår allt han gör med ens som om det kunde bli för sista gången. Han börjar fantisera om ett nytt mästerverk som skall skrivas i ett kallt, koncentrerat svep, innan lungorna får alltför svårt att andas och kroppen övergår till en annan dimension av tillvaron. Han minns också sin gamla dröm om en novell om hundra andetag, fördelade på en handfull personer. Osäker på vilken av texterna han skall påbörja – det kan ju bli hans sista – får han inget gjort.

Till slut lämnar febern kroppen. På botten av medvetandet ligger dess stelnade lavaformationer, främmande konturer i väntan på tolkning. Han funderar på om febern kanske ändå kan grävas ut arkeologiskt, likt ett överhettat Pompeji. Sedan ger han upp även den tanken. »Fri, fri«, tänker han och mumlar tacksamt några ord ur Stina Aronsons Feberboken: »o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.«