Fönster mot världen

21.iii.20

I rummet där mitt skrivbord står är gardinerna fördragna. Väven är grovmaskig nog för att fasaderna på andra sidan gatan skall skymta genom tyget. De siennaröda och stockholmsgula fastigheterna intresserar mig uppriktigt sagt mindre. Fast om jag höjer blicken över taken skimrar himlen.

Sedan månader tillbaka har detta begränsade stycke oändlighet varit modstulet grått. Samtidigt som stadens stora sjukhus går över till militär styrning, är himlen dock hög och blå. Med ett ord: oemotståndlig.

När jag begrundar den är det svårt att tro Pascal. Förskansad hos cistercienserna i Port-Royal utanför Paris noterade den franske tänkaren mot slutet av sitt liv: »Mänsklighetens alla problem grundar sig i människans oförmåga att sitta lugnt och stilla i ett rum.« Men dagar som dessa stämmer orden med eländig skärpa. Det som borde vara människans räddning, det fria umgänget med andra under bar himmel, har blivit hennes största hot. Utan samarbete, utan gemensamma och genomtänkta insatser försvinner faran emellertid inte. Hur komma tillrätta med denna motsägelse?

Vid det här laget vet vi att viruset inte gör skillnad på folk och fä. Det respekterar inga territoriala gränser och angriper oss där vi mest avgörande står i utbyte med omgivningen: genom ögon, näsa och mun. Med undantag för den yngsta delen av befolkningen, som hittills inte tycks elakt berörd, undviker det vad vi själva har så svårt att låta bli: att diskriminera. Ändå lyder påbudet just nu: åtskillnad.

Den enda förmildrande omständigheten som jag kan se i denna sociala distansering är dess närhet till litteraturen. När pianisten Igor Levit ger huskonserter live på Twitter varje kväll, ena gången i strumplästen, andra gången iklädd hoodie, skapar han gemenskap i isolering. Denna ensamhetens solidaritet har alltid varit det skrivna ordets styrka. En bok låter sin läsare vara ifred utan att lämna henne ensam. Den ger henne returbiljett till en värld som hon upplever på egen hand utan att förlora kontakten med andra varelser, som möjligen är fiktiva men inte mindre omvälvande för det.

När jag sänker blicken från himmel till skrivbord tänker jag att avskildheten som fordras måste förbli social. Då dörrarna nu stängs bör ingen tvingas i »splendid isolation«, som den av Levit uppskattade Gustav Mahler kallade veckorna då han drog sig tillbaka för att komponera. Tvärtom. Levit visar att det går att kollektivt inte bara hålla distansen utan vårda den. Denna gemensamma men fördelade karantän innebär avbrott – inte minst ekonomiskt. Och säkert är den lättare att uthärda för dem av oss som har tak över huvudet, kylskåp och internet. Men den betyder även: delad omsorg.

Tyskarna förbinder känslan gärna med vad de kallar Heimat, fransmännen tänker på la patrie. Kanske kommer svenskarna närmare tillståndets kärna. Vi säger »fosterland« Det är varken en regional myshörna i världen eller något symboliskt rike som vilar på patriakala värden. Utan grunden på vilken en människa fostras och bildas.

Visserligen är jag född av föräldrar från olika kulturer i ett tredje land som under det senaste trekvarts seklet levt högt på föreställningen om ett »folkhem«. Ändå inbillar jag mig att mitt verkliga fosterland är skrivbordet. Ingenstans har jag tillbringat mer tid, ingenstans har jag ägnat mig åt så underliga intressen eller oftare tagits ur mina villfarelser.

Under årens lopp har bordet ändrat skepnad många gånger. I begynnelsen fanns en ranglig historia med spetsduk i en sydgrekisk hamnstad. Varje morgon under en lång sommar måste mitt tonåriga jag, som ville revolutionera världslitteraturen, avlägsna den förnedrande duken under reseskrivmaskinen. Ändå räckte ett toalettbesök för att min faster skulle passa på att lägga tillbaka den. För att rädda hedern undrade jag stilla: tänk om duken är en flygande matta modell mindre?

Därefter bestod mitt fosterland länge av en dörr lagd på ett par bockar. Men där har även funnits kontorsbord med klisterlappar i lådorna som visade vilken medicinsk klink de tillhört. Och flickvänners sirliga arvegods på gyllene ben.

Gemensamt för samtliga bord är att jag ända sedan sommaren hos min faster har betraktat dem som flygande mattor med fyra ben. Till deras finaste egenskaper hör att de kunde ta mig överallt, även till Gehenna eller Shangri-La, utan att kroppen behövde flytta sig. Sedan tjugo-plus år utgörs mattan med flyglicens av en konstruktion av trä och stålrör. Ingen har jag delat lika många hemligheter med. Om jag ägde muskler nog vore den det första jag skulle rädda vid en eldsvåda.

Borden har alltid stått framför ett fönster. Det tog lång tid innan jag tänkte på det. Kanske beror det på släktskapet mellan bordsyta och fönster. Bägge har fyra kanter, bägge erbjuder tankeflykt och skydd i lika mått.

Om jag fick önska dem med vilka jag under dessa dagar av pandemi och panik delar distansen något, vore det en sådan flygande matta. För den som lyckas »sitta lugnt och stilla i ett rum«, som Pascal menade, erbjuder ytan grund nog att vidareutbilda sig socialt. Ibland erinrar den till och med om himlen, också om den händelsevis är blå.

(För Frankfurter Allgemeine Zeitung)