Mina rödskinn
Tacktal vid mottagandet av Samfundet De Nios Stora pris · 26 september 2013 · Kortversion i Dagens Nyheter den 30 september 2013
Om det stämmer att demonen är den ständige följeslagaren i en människas liv, är min personliga eskort smal, gul och sexkantig. Dessutom har den ett huvud av röd kautschuk. Så länge jag kan minnas har jag haft sällskap av en blyertspenna.
Författare tillhör de vidskepliga naturerna. Ändå är frågan smärtsam att begrunda: Kan man fästa sig vid ett skrivdon så till den grad att man förbinder sitt öde med det? Om man betänker att en blyertspenna lämnar spår efter sig, men gradvis även blir mindre tills den helt försvinner, påminner en sådan fatal kärlek till ödet nog mer än en smula om Kafkas önskan att bli indian – ”ständigt beredd och på sin framrusande springare, på snedden i luften, gång på gång snabbt darrande fram över den skälvande marken, tills man släppte sporrarna, ty det fanns inga sporrar, tills man kastade tyglarna, ty det fanns inga tyglar, och knappt såg landet framför sig som en nyslagen slätt, redan utan hästens hals och huvud”. Jag känner i alla fall inte till något ställe i litteraturen som effektivare skildrar den olyckliga önskan att bli del av en rörelse som hastar sitt eget slut till mötes. ”På snedden i luften”, ”darrande över skälvande mark”: är det inte en exakt beskrivning av blyertspennans ritt över det vita arket?
Springaren i mitt liv är vanligen av märket Faber, vilket onekligen ter sig som ett omen för ”skapande varelser”, dessa homines fabri. (Så länge jag kan minnas har hårdhetsgraden varit 2B – eller to be, vilket väl antyder att blyertsen står för livs- eller lustprincipen.) Ibland byter den dock namn till Koh-I-Noor eller Caran d’Ache. Då antar spåren den lämnar något på en gång flyktigt och gnistrande, som om de vore gjorda av diamantrök. Även namn som Venus, Lyra och Bonanza förekommer. Och inte så sällan Staedtler – vilket får skriften att framstå inte som gnistrande röksignaler stigande ur pappret, utan tristare och sakligare, men också pålitligare. Staedtler, det låter som en kamrer från Krefeld eller Prag: kärv, korrekt och utrustad med sådana där skjorthållare som också Kafka bar på kontoret.
Jag inhandlar pennorna i större mängder och förvarar dem i ett gammalt franskt senapskrus. Om suddgummit pekar uppåt vet jag att en penna är ny och ovässad. Annars står den med hättan nedåt. Arrangemanget liknar en bukett, där några blommor knoppats av och bara spetsiga stjälkar återstår. När en demon fullgjort sin värnplikt vid skrivbordet, vilket motsvarar de första fem sex av dess sammanlagt arton centimeter långa existens, vandrar den vidare till morfars gamla läsfåtölj, bättre känd som Der Schlachtfeld eller ”slagfältet”. Där tillbringar den mesta tiden. Passager bockas för i böcker, klamrar sätts kring minnesvärda meningar, enstaka tryckfel rättas. Men främst handlar det om insatser i egen sak. I läsfåtöljen uträttas allt det otacksamma slitet med texter. Här hör ändringarna och frågetecknen i marginalerna hemma. Kort sagt: fåtöljen är min korrektionsanstalt.
När demonen förlorat ytterligare åtta nio centimeter är det dags att migrera till en kavajficka. Där framlever den sin ålderdom, sällan använd men alltid till tjänst – tills den helt förlorat udden och vandrar vidare till de sälla jaktmarkerna. Ännu har jag inte lyckats lista ut var denna mytiska ort ligger. Demonen har den underliga förmågan att en dag helt enkelt försvinna – som Kafkas springare utan hals, huvud, hovar etc. Men jag misstänker att gravplatsen liknar elefanternas kyrkogård. Pennorna vet nog bäst själva vart de skall dra sig tillbaka, tyst och diskret, för att uppgå i kolatomernas stora kretslopp.
För tjugo år sedan skrev jag en bok om min demon. Jag hade upptäckt att den hemsökte andras texter och började samla på ställen där kollegerna sjöng dess lov eller förbannade dess existens. Så småningom blev det en essä med titeln Den grå boken, som handlade om vaghetens betydelse i men också för litteraturen. Hos Rilke, som tillhör Lyra-typen bland författarna, fastnade jag för en scen i början av Malte Laurids Brigge. När läsaren möter romanhjälten står han framför ett skyltfönster. Intill honom kurar en ”grå, liten kvinna” som under en kvarts timme ”visade mig en gammal, lång blyertspenna, som oändligt långsamt sköt upp ur hennes skröpliga, slutna händer”. Vad denna uppenbarelse skall betyda kan jag säga lika lite som Malte. Men scenen har onekligen något av sjabbig apoteos. Och hos Vladimir Nabokov, som bör sorteras in bland Koh-i-Noor-författarna, hittade jag åtminstone ett ställe om blyertspennan i varje roman. Till exempel i början av Inbjudan till halshuggning, där den dödsdömde hjälten gör en upptäckt: ”På bordet blänkte ett rent ark papper och tydligt avtecknad mot denna vithet låg en vackert vässad blyertspenna, lika lång som vilken människas liv som helst utom Cincinnatus, och med ett skimmer av ebenholts spelande över var och en av sina sex sidor. En upplyst avkomma till pekfingret.”
Trots att skrivdonet som Malte ser skjuta upp ur tantens händer ännu är långt, och trots att redskapet som blänker på bordet i Cincinnatus fängelsecell påminner om ett pekfinger, inser båda att blyertspennan inte utgör något uppfordrande utropstecken, utan snarare ett krumt frågetecken. Den markerar ju inte eftertryck utan förundran, inte utrop utan tvivel. Rilkes hjälte sätter fingret på den ömma punkten: ”jag kände att den var ett tecken, ett tecken för invigda, som bara de förkastade kände till”. Lika lite som Cincinnatus vet han alltså vad detta ominösa tecken ska betyda. Det är tydligt men förblir obegripligt. Liksom för Nabokovs hjälte är det en indikation, det vill säga något som likt ett finger pekar utöver sig självt. Båda inser dock att det inte kommer an på storleken. Tvärtom är det just pennans förgänglighet som gör den åtråvärd. Till skillnad från reservoarpennan, vars bläck alltid kan fyllas på, och vars skrift alltid är beständig, blir blyertspennan mindre ju mer man skriver med den. Dessutom kan allt som skrivs suddas ut, även om det sagdas vålnader lever kvar på sidan – vaga och ofta oläsbara, likt spöken ur en tidigare textepok.
Pennan gör alltså inte anspråk på vare sig evighet eller permanens, utan delar egenskaper med sin användare, denne homo faber vars liv är ändligt och föränderligt. Samuel Beckett formulerade förhållandet med sedvanlig saklighet. I Malone dör sjunger huvudpersonen med samma namn ett ode till sin ”lilla Venus” och den vällust det bereder honom att suga på pennan. Till skillnad från andra spetsar Malone dock redskapet i bägge ändar. ”Och när de trubbats av vässar jag dem med mina naglar som är långa, gula, vassa och spröda i brist på kalk eller om det är fosfat. Så bit för bit minskar min lilla penna oundvikligen, och den dag närmar sig snabbt då ingenting längre återstår utom ett fragment som är alltför litet att hålla i.” Ett sådant öde kan tina upp även det mest förhärdade bokhållarhjärta.
Sedan Den grå boken utkom har jag tagit min demon för given. Ändå borde jag ha tänkt på att pennan ersätts när den blivit för liten. Så fort en penna blivit a fragment too tiny to hold byts den ut mot en ny. Den utgör alltså ingen unik om än ogripbar inkarnation av en människas öde på det sätt som antikens daimon förutsätter, åtminstone hos Platon. Möjligen är pennorna sig intill förblandning lika – alltid dessa gula kroppar och röda huvuden – men ena gången heter de Faber, andra gången Lyra. Och för övrigt räcker det att jämföra märkena efter hörntänder lite här och var för att inse att det rör sig om skilda redskap. Om min följeslagare är en demon finns den alltså bara i plural.
Det låter misstänkt bekant. Eller är det bara jag som kommer att tänka på Jesu besök i Gerasa, en timmes bilfärd norr om dagens Amman? När Guds son anländer dit möts han av en figur som sägs vara hemsökt av en ”oren ande”. I Septuaginta översätts beteckningen med ”demon”. Den besatte mannen håller till bland gravarna, där han skriker och talar i tungor, lever på avfall och sargar sig själv med stenar. Då Jesus ser detta praktexempel på en svårintegrerad människa frågar han vad mannen heter. Svaret är lika känt som oroväckande: ”Legion är mitt namn, ty vi är många.”
Här står det rena mot det orena, det unika mot det mångfaldiga, Logos mot Legion. Men det är inte det enda. Den som synar mannens utsaga skall inse att något sker efter påståendet men före slutsatsen. I hjärtat av satsen finns en förvrängning som gör att den som inleder meningen inte är samma person som avslutar den. Mellan första och andra ledet förvandlas den talande från någon som kan säga ”mitt” till någon som måste använda det vidare ”vi”. I hjärtat av utsagan finns en förvrängning som gör att den som inleder inte är samma person som avslutar. Ingen språkpolis kan återställa ordningen i denna grammatik, ingen vän av dialogen som kunskapsform kan hindra den talande från att förvandlas till de talande. Som om pluralformen inte vore oroande nog, visar sig flertalet dessutom vara så stort att bara den högsta taktiska organisationsnivån inom den romerska armén ger en antydan om hur många stridande viljor som ryms i detta kollektiv.
Om denne demon skulle använda något av de täcknamn under vilka min demon uppträder, skulle han sannolikt inte välja vare sig Venus eller Lyra. Eller ens Staedtler. Nej, jag är ganska säker på att pseudonymen måste lyda Bonanza. Även här kommer ju mångfalden till tals – inte genom en och samma mun kanske, men väl genom en och samma pennspets. Eller mynning, om man så vill. I Bonanza råder det så att säga korseld. Precis som i Legion sätter sig rösterna i pennans inre på tvären, är bångstyriga, inlägger veto mot varandra. Hur var det Walt Whitman sammanfattade denna för författare pinsamt bekanta situation? ”Motsäger jag mig själv? Låt gå, då motsäger jag mig själv, jag är stor, jag rymmer mångfalder.”
För skrivande varelser som vill bryta ny mark kan det vara bra att minnas att där det finns en Bonanza är indianerna sällan långt borta. Åtminstone inte om man avser väsen som sätter käppar i diligenshjulen. Till den antika demonens uppgifter hör inte bara att beledsaga en människa, utan också att tillrättavisa henne. På ett känt ställe i Försvarstalet anmärker Sokrates: ”Det är ett slags röst som dyker upp, och när den gör sig hörd avråder den mig alltid från något som jag står i begrepp att göra, men den manar mig aldrig att göra det.” Så ter sig demonen när den uppträder som vår inre röst: den hindrar eller avråder. Med andra ord: den korrigerar oss. Vad demonstrerar detta bättre än toppen på en penna, denna huvudskakande inkarnation av dödsprincipen (om nu själva pulsådern av blyerts står för livs- eller lustprincipen)?
Låt mig avsluta min vilda spekulation genom att därför återvända till rättelsernas skådeplats i min tillvaro, till vad Karl May kallade der Schlachtfeld. För några år sedan lät jag klä om den fåtölj vid vilken mina blyertspennor tillbringar största delen av sin livslängd. Läsfåtöljen har befunnit sig i släktens ägo sedan 1920-talet, då mina morföräldrar köpte den till sitt nya hem i Wiens sjunde Bezirk. På den tiden stod den i herrummet, intill ett gummiträd och ett bokskåp fyllt med verk av Nietzsche, Tagore och Karl May. På 1960-talet transporterades den dock till Sverige. När jag några år senare övergav cowboysen och indianerna blev möbeln min tillflyktsort. Här gjorde jag vad morfar hade gjort varje dag fram till kriget: läste. Visserligen hade vi ännu bara May gemensamt, men även för barnbarnet kom fåtöljen att bli ett reservat – den enda platsen där jag kunde vara ifred utan att behöva känna mig ensam, förskansad bakom en bok i vilken en mångfald talade.
Många år senare ärvde jag fåtöljen. Vid det laget var lädret sprucket och färgen flagnad, ändå var det inte förrän också spiralfjädrarna gav upp som jag insåg att den måste kläs om. Genom en vän fick jag kontakt med en pensionerad restauratör i Kleinmachow utanför Berlin, som en dag hämtade möbeln med sin bil. Sällan har jag känt mig så förlorad som under den sommar som följde. Blyertspennorna vandrade runt i lägenheten som osaliga andar, utan fast punkt i tillvaron. Sent i augusti ringde slutligen telefonen. Signalerna var som trumpetstötarna i westernfilmer som förkunnar att kavalleriet äntligen kommer. När jag provsatt den omklädda fåtöljen nästa dag berättade restauratören att han hittat en del saker under sittdynan. Ur innerfickan drog han fram ett kuvert. Däri låg kaffebruna två- och femöringar, enstaka spelkort och fotbollsbilder. Samt en knäsittande figur utan armar. Det var en indian klädd i blyertspennans traditionella färger: gul dräkt och röd hatt. Jag kände genast igen den. När jag lekt med med cowboys och indianer i fåtöljen hade den haft rörliga armar och suttit böjd över en lägereld. Även om minen var lika stoisk som alltid såg den numera ut som ett offer. Armarna hade huggits av, huvudet lutade fatalt framåt. Krum som ett frågetecken väntade den bara på nådaskottet.
Under alla år som jag korrigerat texter på slagfältet hade denna figur levt i dess underjord. Var den inte enda beviset jag behövde på den smärtsamma kärlek till ödet som Nietzsche talade om i samband med demonen? Jag letade rätt på morfars gamla utgåva som jag också ärvt. Med hjälp av registret hittade jag snabbt de ställen där Nietzsche resonerar kring begreppet amor fati. Till exempel följande passage i en av skrifterna om Wagner. Smärtan gör oss inte till bättre utan djupare människor, påpekar Nietzsche, därför gör vi ”efter indianen, som hur illa han än pinas håller sig skadelös gentemot sin plågoande med hjälp av sin onda tunga”. Där var det till slut, demonens hemliga budskap. Det enda den lär oss är vikten av en elak tunga. Inte för att snacka skit, inte för att såra eller kränka. Utan för att anmäla en avvikande åsikt, för att undergräva den härskande ordningen, för att äntligen finna ord som parerar smärtan.
Åter kom jag att tänka på scenen i Bibeln. Legion bönar om lämnas ifred, men Jesus lyssnar inte. Istället fördriver han andarna till ”pass två tusen svin” som ”störtade sig utför branten och drunknade i sjön”. För att rädda mannen fordrades uppenbarligen en massiv förlust. En legion grisar går förlorad, om vilka inte ett enda ord till sades i Bibeln. Svinen utgör ett rent och skärt svinn, så att säga. Det är faktiskt svårt att inte tänka på avskavet från radergummin, också det rena förlusten. Är demonen alltså varken den gula pennan eller dess röda huvud, utan snarare resterna av kautschuk på pappret – dessa sanna rödskinn? Precis som med Platons demon gör de en i så fall inte bättre eller klokare, utan visar bara på nyttan av en skeptisk attityd till egna förehavanden. Mer än korrigeringar kan ingen begära av sin följeslagare. Eller som Nietzsche säger om indianens misstro: ”ur sådana långa, farliga övningar i herrskapet över sig själv utträder man som en annan människa, med ett antal frågetecken mer –”.