Jacques Derrida:
Schibboleth
Information · Omslag · Utdrag · Länkar
Information
Essä · Översättning med Hans Ruin · Reviderad utgåva (ou 1991) · Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022, 174 sidor · ISBN: 978-91-89113-99-2
Omslag
»Utan skrift, oskrivet, växlar icke-skriften över till den fråga om läsning på en tavla som du kanske är. Du är en tavla eller port: långt senare skall vi se hur ett yttrande kan rikta sig mot, ja, anförtro sig åt en port, förlita sig på en port som är öppen för den andre.«
Schibboleth är Jacques Derridas berömda studie av Paul Celans poesi. Den utkom ursprungligen 1986 och den svenska översättningen fyra år senare. Här föreligger den i en nyutgåva, i reviderad översättning av Aris Fioretos och Hans Ruin. Den senare har också skrivit ett efterord.
Utdrag
En enda gång: omskärelsen äger bara rum en enda gång.
Så har åtminstone företeelsen förmedlats till oss, liksom dess tradition, och då talar vi inte om en skenbildens tradition.
Kring denna företeelse skall vi röra oss. Inte så mycket för att kringskära eller omfatta någon omskärelsens sanning – det måste vi av vägande skäl avstå ifrån. Utan snarare för att komma i beröring med det tankemotstånd som en gång kan ge, för det är en gåva det handlar om och det som ett sådant motstånd ger att tänka på. Vad motståndet beträffar, vilket också skall bli vårt tema, visar det hän mot det senaste världskriget, alla krig, mot underjordisk verksamhet, demarkationslinjer, diskriminering, mot passen och lösenorden.
Innan vi frågar oss vad en gång vill säga, om det vill säga någonting, liksom ordet gång i en enda gång, innan vi som filosofer, språkfilosofer, hermeneutiker eller kritiker tolkar meningen hos det som på vårt språk sägs en gång, borde vi göra ett långt och eftertänksamt uppehåll längs de språkliga gränserna, där det som ni vet är nödvändigt att korrekt uttala schibboleth för att få rätten att passera, i själva verket rätten att leva.
En gång, man kunde tro att inget vore enklare att översätta: »einmal«, »once«, »one time«, »una volta«. Vad gäller latinitetens skiftande öden – spanskans »vez«, hela räckan vicem, vice, vices, vicibus, vicissim, in vicem, vice versa, till och med vicarius, vändningar och återvändanden, substitut och vikariat, omkastningar och omvälvningar – får vi anledning att återvända dit mer än en gång. En enda anmärkning för ögonblicket: alla dessa idioms semantiska register låter sig inte omedelbart översättas sinsemellan. De förefaller olikartade. Engelskans »one time« benämner tiden, vilket varken »once« eller »einmal«, och inte heller franskan, italienskan eller spanskan gör. De latinska idiomen går snarare tillbaka på omloppet, vändningen och omkastningen. Och trots denna gräns passerar ändå den gångbara översättningen dagligen utan minsta tvetydighet, var gång som vardagssemantiken gör sina konventioner gällande, var gång som den utraderar idiomet.
Om en omskärelse bara äger rum en gång, är denna gång följaktligen på samma gång, »à la fois«, »at the same time«, samtidigt första och sista gången. Sådan är den företeelse – den arkeologi och den eskatologi – som vi borde kretsa kring, liksom runt den ring som avtecknar sig där, avskär eller avskiljer sig. Denna ring håller samman såväl förbundet och årsdagen som det förnyade året.
Jag kommer alltså samtidigt att tala om omskärelsen och den unika gången, med andra ord om det som återkommer för att göra sig bemärkt som den unika gången: det som ibland kallas ett datum.
Jag vill inte i första hand tala om datumet i allmänhet, utan snarare lyssna till vad Paul Celan säger om det. Eller rättare sagt se honom ägna sig åt en inskrift av osynliga, möjligen oläsliga datum: årsdagar, ringar, kretslopp, konstellationer och upprepningar av enskilda, unika, oupprepbara händelser: »unwiederholbar« är hans ord.Hur datera det som inte upprepar sig, om dateringen samtidigt åberopar någon form av återkomst, om den återkallar genom att upprepningen blir läsbar? Men hur datera något annat än just det som aldrig upprepas?
Sidorna 9–11.