Jacques Derrida:
Schibboleth

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning essä · Originaltitel: Schibboleth pour Paul Celan · Från franska · Med Hans Ruin · Stehag: Symposion, 1990, 152 sidor · Med för- och efterord · Omslag: Symposion · ISBN: 91-7868-139-1

Omslag

Vad är det som sker i mötet mellan filosofen och poesin? För filosofen kan det vara ett besvärande möte, eftersom han i diktarens ord kommer att sakna den klarhet och systematik han själv eftersträvar, samtidigt som han finner ett språk som äger förmågan att tala till den läsande människan på ett sätt som inte är filosofin förunnat.

Filosofin delar sin historia och sin tradition med litteraturen men den har som regel varit mån om att särskilja sin egen genre. Dessa gränsdragningar och genreindelningar och allt vad de implicerar har tilldragit sig Jacques Derridas intresse alltifrån den första skriften och står också i centrum för denna långa personliga essä om diktaren Paul Celan, i vilken Derrida utvecklar sin syn på språket, tiden och rummet.

Utdrag

Ett schibboleth, ordet schibboleth – om det är ett sådant – betecknar, i sin mest allmänna form och användning, varje betydelselöst och godtyckligt tecken, exempelvis den fonetiska skillnaden mellan schi och si, när denna blir diskriminerande, avgörande och särskiljande. Denna skillnad har ingen mening i sig själv, men den blir till det som man måste lära sig att känna igen och framför allt markera, för att ta steget, för att passera gränsen till en plats, tröskeln till en dikt, för att beviljas tillflykt eller legitim hemvist i ett språk. För att inte längre befinna sig utanför lagen. Och för att vistas i ett språk är det nödvändigt att redan besitta ett schibboleth: inte bara förstå ordets mening, inte bara veta vad dess mening är eller veta hur det borde uttalas (skillnaden mellan h och ch, mellan shi och si, den kände efraimiterna till), utan också kunna uttala ordet som det måste uttalas, som man måste kunna uttala det. Det är inte nog att känna till skillnaden, man måste kunna den, man måste kunna göra den, eller veta att göra den – och göra innebär här att markera. Detta särskiljande märke, som det inte är nog att känna till som teorem; däri ligger hemligheten. En hemlighet utan hemlighet. Rätten till förbundet innebär ingen dold hemlighet, ingen mening gömd i en krypta.

I ordet saknar skillnaden mellan shi och si mening. Men den är den chiffrerade markering som man måste kunna dela med den andre, och denna särskiljande förmåga måste vara inskriven i en själv, det vill säga såväl i ens egen kropp som i det egna språkets kropp, det ena i mån av det andra. Denna skillnadens inskrift i kroppen (till exempel det fonologiska anlaget att kunna uttala det ena eller det andra) är emellertid inte naturlig, den har inte att göra med någon medfödd organisk förmåga. Dess ursprung förutsätter självt en delaktighet i en kulturell och lingvistisk gemenskap, i en läromiljö, kort sagt: i ett förbund.

Schibboleth chiffrerar inget, det är inte bara ett chiffer och diktens chiffer; det är nu, utifrån en icke-mening i vilken det håller sig redo, chiffrets chiffer, framträdandet av chiffrets chiffer som sådant. Och när ett chiffer framträder som vad det är, alltså genom att kryptera sig, är det inte för att säga oss: »Jag är ett chiffer«. Det kan, utan minsta dolda avsikt, ännu för oss dölja den hemlighet som det bär på i sin läsbarhet. Det rör, fascinerar och förför oss så mycket mer. Diskretionens ellips finns där, liksom cesuren, och chiffret rår inte för det. Detta låt-gå är en passion innan det blir till en riskkalkyl, före varje strategi och poetisk chiffrering ägnad, som hos Joyce, åt att sätta generationer av akademiker i arbete. Även om man skulle anta att detta uttömmer den uppriktiga eller främsta avsikten hos Joyce, vilket jag inte tror, tycks mig inget vara mera främmande för Celan.

Sidorna 65–67.

Recensioner

”I sin långa essä om Celans poesi, Schibboleth, på svenska i dag, intresserar sig Derrida inte så mycket för förståelse som för ett närmast rituellt möte med texten, och han vrider obehindrat perspektivet mellan skrivandets och läsandets ögonblick. Hur kan vi alls uppmärksamma och möta någonting som skrivits under för oss okända betingelser? Ställs frågan på det sättet, kan snart sagt varje text klassas som chiffrerad, kryptisk. Det märkliga med Celans poesi är att den ideligen kretsar kring – eller skriftligen förkroppsligar – den här sortens problem. Celan blir hermeneuten eller snarare skriftkommentatorn Derridas stora prövosten. . . . Schibboleth är en sällsamt medryckande läsning, bubblande av uppslag – också bortom proberstenen Celan.” – Anders Cullhed, Dagens Nyheter

”Jacques Derridas uppsats Schibboleth innehåller både en briljant analys av Paul Celans poesi och poetik och ett text- och språkfilosofiskt resonemang. Dikten ger läsaren en öppning, ett schibboleth, till gåtan, ett ord som hjälper denne att passera språket.” – Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

”Datumet är hos Celan det tidsmärke som, synligt eller ej, alltid finns inskuret i det skrivna ’som ett snitt som dikten bär i sin kropp’. Det är skrivögonblickets datum men också de datum som dikten håller i åminnelse. . . . Innebörden av detta är att en poetisk text alltid är öppen för nya läsningar. Och den som läser kröker tiden. Det är en slutsats som . . . Celan skulle kunna dra mot bakgrund av 200 års modernistisk tidsreflektion. Modernisten avsäger sig inte längre det förflutna, utan öppnar det för framtiden.” – Mikael van Reis, Göteborgs-Posten