Skallarna

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Två essäer · Med Katarina Frostenson · Stockholm: Bonniers, 2001, 45 + 47 sidor · Omslag: Bo Berling · ISBN 91-0-057690-5

Omslag

Mot slutet av förra årtusendet berättade KF att hon ofta tänkte på halshuggningar. Från andra sidan Atlanten skickade AF henne ett exemplar av Vladimir Nabokovs roman Invitation to a Beheading. Därefter utspann sig ett samtal mellan en gammal och en ny kontinent som med ojämna mellanrum återupptogs under de följande åren, alltid lite mera förläget, alltid lite mindre självklart, tills AF flyttade hem och samtalet kom av sig. Båda betraktade avbrottet som en lättnad, även om ämnet knappast hade hunnit lämna deras tankar. Så kom det sig att de repade mod då tillfället gavs att skriva varsin sista replik. Det gällde att göra gemensam sak om pinan en gång för alla skulle ur världen. De har kallat sitt samarbete för Skallarna.

* 

”Som författare tillbringar man ett liv ensam vid ett skrivbord. Enda sällskapet är minnen, infall och fadäser, dunkla fantasier och förkomna hopp… Kort sagt: en skalle. Är det så konstigt att man drömmer om att dela sitt trångmål? Det gjorde åtminstone jag efter en längre tids förlägenhet. Till slut var jag tvungen att vända mig till Katarina. Så kom det sig att vi började utbyta tankar om den container av ben där författare förvarar sina erfarenheter. Skilda skallar, samma bekymmer.” – Aris Fioretos

”Idén till texten kom i midvintern: Aris föreslog en delad bok, var sin essä om utgångspunkterna för skrivandet. Skallarna – ordet gav eko, under några långa månader steg bilderna upp ur sin underjord. Rummet där dikten började, rytmens gestalt, den gåtfulle ’talaren’, och den eviga drömmen om glänsande eggar och öde fält… Det var ett äventyr att följa sin egen, slingrande linje, för att till slut korsa en annans; att lyssna till skallarnas efterklang –” – Katarina Frostenson

Utdrag

Efter att ha åstadkommit en spegel av pappersarken framför mig skyggar jag inför det ögonblick då jag måste kasta första blicken i den. Tänk om orden inte återger den förryckta glans som jag menade mig uppfatta då jag första gången blev varse ”mitt” ämne, ”mina” motiv, ”min” besatthet? Vad om jag får se apkonster och krumbukter i stället för tankens lediga grace, känslans sköra rörelse? Vem skall jag då lasta för debaclet: min oroliga själ eller vrångbilden framför mig?

”Ju mer man tittar efter, desto mindre / Framstår människan som människa”, påpekar Brecht i ”Fatzer”-fragmentet. Är det spegelns sanning?

I mötet med en överväldigande verklighet kan man som författare antingen bli hänryckt och avancera eller börja tvivla och retirera. Den som väljer den förra vägen breder passionerat ut armarna och utnämner sig förr eller senare till bejakare, den som förordar den senare strategin lägger dem i kors och får finna sig i att med tiden kallas skeptiker. Lust eller list, hudlöshet eller rustning, patientsal eller kaserngård… Motsatserna låter sig mångfaldigas, men tendensen är klar. Författare är antingen varm- eller kallblodiga. 

En omhuldad teori om varför vissa människor ägnar sig åt att skriva går ut på att de en gång skall ha upplevt en smärta eller förvirring så ensam i sitt slag att de tillbringar resten av sina liv med att komma dess upphov på spåren. Detta vore definitionen på ett varmblodigt författarskap: på ständig jakt efter den ursprungliga men obegripliga energin har man ögon endast för ställen där det hettar till. Men med detta synsätt är det egentligen förvånande att inte flera sargade själar tar till orda. Kanske börjar vissa skriva snarare av motsatt anledning? Därför att de inser att de kunde ha varit var och varannan människa, faktiskt alla och envar som möter dem i livet? Den senildemente mannen darrande i sin våta sjukhussäng; hålldamen i hissen, lika iögonfallande som blaserad, på väg upp till varuhusets terasservering; barnet skrattande bland de färggranna spadarna och hinkarna i sandlådan? Övertygad om det genuint utbytbara i sina upplevelser kommer den som drabbats av denna misstanke att ägna sitt liv åt att formulera smärtan över att inte vara unik. Så blir man på sitt sätt, dag för dag, alltmer annorlunda.

En annan teori går ut på att tvivlet är det enda författaren kan lita på. Med åren ägnar han mer och mer tid åt att ge akt på sig själv, eftersom det är där vantron har sin upprinnelse. Själv är han ingenting, tänker han, men om han lyckas bevara fattningen kommer han en dag att fånga den rätta nyansen i ett minne, den exakta skälvningen i en aning tillräckligt väl i ord – och då skall han utröna sin sanna kontur. Detta vore beskrivningen av ett kallblodigt författarskap. Ändå vill tvivlet inte släppa taget. Tvärtom hårdnar dess grepp – och av goda skäl. Ty som den hopplöse spelare han är har författaren givit sig ikast med det omöjliga: att syna den egna hjärnan i korten. Hädanefter skall hans arbete aldrig ta slut bara för att skrivbordslampan släcks eller pappren skjuts åt sidan. Till sist kommer inte ens de stunder av stillhet och glömska vars svalka tidigare överraskat honom att förljuva hans liv. Missmodet som brett ut sig djupnar nu till en vallgrav. Om han inte lägger ned pennan tvingas han till sist titulera sig legitimerad paralytiker.

”(Är min hjärna en trollspegel?)”, undrar Baudelaire i en av sina intima journaler. Jag stöter på parentesen av en händelse, då jag ögnar igenom texten på jakt efter ett ställe som jag bara vagt minns – och blir ställd. Häpen, förlägen, förbryllad försöker jag återvinna fattningen. Frågan rymmer allt patos, och all paranoia, som författare är mäktiga till i obevakade ögonblick. Ty är den inte en desperat version av den uppfordran till självkännedom som ledsagat litteraturen sedan antiken? På en gång varm och kall, bejakande och förtärande, orfisk och menadisk bygger den med ena handen upp vad den med den andra raserar. Medan jag skriver av parentesen föreställer jag mig att den framifrån betraktad innehåller en önskan: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem min hjärna är!” Räckvidden hos en sådan uppmaning kan vidgas i det oändliga, ty den rymmer en längtan lika ostillad som den sång som en gång ljöd ur Orfeus’ drivande huvud. Men jag inser att den även har en baksida. Skeptisk undrar den också: ”Bländar jag mig inte själv? Är min hjärna möjligen det verkliga hindret för insikt?” Om Perseus hade hållit upp sin spegel som sköld i stället för att använda den för att se med hade detta varit den häpnad som Medusa upplevt strax innan hon skulle ha förstenats av sin egen blick. Den som fastnar för parentestecknen kring Baudelaires fråga bör kanske inte förvånas om han till slut tror sig skåda såväl de båda hemisfärerna av ett ljust, ljudande klot, som de bägge handtagen på ett kärl fyllt med mörker – eller för att nu vara riktigt ärlig: öronen på en skalle.

Är det så underligt om man som författare börjar söka en medelväg utan vidhängande lukt av kompromiss? Kan inte temperaturen någon gång under ett liv tillbringat med papper och penna få uppvisa mänskliga 37°? Visst; varför inte? Frågan är bara vem denna uppenbarelse vore. En gravallvarlig hysteriker, kanske? Eller en skevt leende pessimist? Svårt att säga.

Mig påminner figuren om den enda varelse jag känner som med hedern i behåll skulle kunna kasta sig mot den vind som blåser ur spegelns ingenmansland: Buster Keaton. Kärvt skjuter han upp axlarna och slår händerna för ögonen – allt för att minska kroppens yta och mildra exponeringen. Helst vore han inte större till omfånget än den tillplattade hatt som möter honom då han med bister men beslutsam min kikar mellan fingrarna. Varmt hjärta och kalla nerver – mer behöver ingen som bestämt sig för att gå till botten med sig själv. Som bildtext under detta snapshot kunde skrivas ”I Become a Social Issue” (en kapitelrubrik i Keatons självbiografi). Ty är det inte så man hävdar sin relevans? Mot bättre vetande? Naturligtvis förblir det ovisst om strategin röner någon framgång. Säkert är bara att endast den som inser det komiska i situationen skall komma någon vart.

Mot slutet av sin skrift om droger påpekar Baudelaire att opieätaren har ”en mörk tolk” vid sin sida som blandar in ”främmande element i sin återspeglingsnatur”. Kanske är det denne dunkle ciceron som öppnar dörren då man höjer blicken, knackar sig för pannan och undrar om man verkligen är vid sunda vätskor? Introspektion? Nu igen? Som den förekommande figur han är bugar han sig, ler lagom mångtydigt och gör en sirlig gest med handen. Lite hokuspokus hör till. Sedan rätar han på ryggen och läser med ena fingret lyft inskriften över portalen till det benhus som man plötsligt upptäckt att det går att träda in i: Välkommen till din hjärna!

Någon annan väg finns inte. I den grå substansen må fönstren vetta utåt (panoramafönster för en del; källargluggar för andra), men samtliga dörrar öppnar inåt. En människa existerar endast så länge hon är skild från sin omgivning. Stanna i ditt kranium eller gå under! Visserligen bjuds inget större utrymme i detta ossuarium, ett par kubikdecimetrar på sin höjd, men mörkret äger för den skull ingen omkrets. För den som vill utforska dess innehåll finns endast en regel: att se på sig själv inte med sympati eller misstro, utan med nyfikenhet. Frågan gäller inte längre vem utan vad man är. Trots allt får uppmaningen ”Gräv där du står” en annan klang om man som Lichtenberg vill betrakta jordklotet som en dödsskalle.

Sidorna 5–10.

Recensioner

”Katarina Frostenson och Aris Fioretos tar bladet från munnen och ägnar ett fyrtiotal sidor var åt förutsättningarna för det egna skrivandet. . . . Det är två ganska olika texter som serveras. Poetens och prosaistens, för att uttrycka det schematiskt. Fioretos text spretar i alla tänkbara riktningar – ändå finns en mycket klart rödlysande tråd. Det handlar om hjärnan. Om hjärnans oändliga vindlingar. Han tar avstamp i barndomen, med drömmen om en speciell prosa med förmågan att kvarhålla och utvidga ögonblick. En prosa för vilken hjärnans arealer är lika okända som en gång de mongoliska öknarna: ’Trots allt gällde det ingenting mindre än att visa att skallens insida var vidare än en himmel.’ Det är en lätt text, faktiskt också i förståelsebemärkelse, men framför allt i densitetsbemärkelse. Den tassar fram på lätta fötter, svävar emellanåt, hela tiden med ett lätt leende spelande i mungipan. Den vänliga ironin, skulle jag säga – till och med den välvilliga ironin. Men det vore ett misstag att tro att det på något vis skulle innebära att kravet på läsaren har minskat. Tvärtom. Den som upptäckt sin skalles invärtes utvidgning har svårt att nöja sig med mindre.” – Jan Arnald, Göteborgs-Posten

”Man skriver ensam, fast utlämnad åt sitt kritiska jag, en tröghetsfaktor som byter gestalt närhelst man tror sig behärska den. Ibland vill författare byta ut sitt andra jag mot ett annat, hövligare, och resultat blir en kollegial brevställning där ’bäste bror’ docerar för ’broder’ om världspolitiken och döden, spetsforskning och Kant och mina hälsningar till ditt kära viv med tack för en utsökt kummel. Frostenson & Fioretos undviker bestämt denna herr-kommunikativa latmansessäistik, de byter inte ord, de skriver varandra till mötes från var sin ände av boken, i var sin avslutad reflektion om – att skriva.” – Sigrid Combüchen, Expressen

”J’est un autre, ’jag’ är en annan, skrev Rimbaud. Det skulle kunna var motto för den tudelade essäbok som Aris Fioretos och Katarina Frostenson i dag ger ut, och som under titeln Skallarna reflekterar över utgångspunkten för skrivandet. Känslan av främlingsskap – av att det är någon annan som skriver, av att tanken och ordet inte är en del av den egna kroppen – genomsyrar bådas texter. På så vis kan man säga att de konsekvent fortsätter på den linje som de språkfokuserade åttiotalisterna drog upp, och som de båda har sin litterära hemvist i. Fokus ligger på ordet och texten. Det handlar om att lyssna och att finna sin röst, och att genom den formulera en inre, nästan mystisk, erfarenhet. Kroppen, den mänskliga erfarenheten och det sociala är underställda språkets universum, och när man läser dem för sig nickar man igenkännande på huvudet och tänker att Frostenson är Frostenson, och Fioretos är Fioretos. Det kvinnliga språkets apostel möter skönskrivandets oöverträffade mästare.” – Gabriella Håkansson, Dagens Nyheter

”Aris Fioretos essä utgör ett slags pendang till debutromanen Stockholm noir från förra året i det att han inte nöjer sig med mindre än att trepanera sin egen skalle för att syna hjärnan i sömmarna (’trots allt får uppmaningen ”gräv där du står” en annan klang om man som Lichtenberg vill betrakta jordklotet som en skalle’). Med ett eko av Ernst Jüngers psykonaut, ikläder han sig rollen som ”kranionaut”, en mental resenär i hjärnbarkens obskyra vindlingar på jakt efter berättandets röst, den ”spröda ton” som håller verket samman, och ett svar på Baudelaires parantetiska men uppfordrande fråga: ’(Är min hjärna en trollspegel?)’. . . . I ’de finaste blad’ som naturen, enligt Herder, någonsin skrivit; hjärntavlorna själva, viker Fioretos hundöron vid Frihetsgudinnan, spanska sjukan, den dubbelhövdade indiern Pasqual Pinon och ett barndomsminne av Dalton Trumbos film Johnny Got His Gun. Alla på sitt sätt emblematiska bilder för den ’glödande kyla’ Fioretos håller upp som litterärt ideal. Någon väl avgränsad poetik utmynnar denna tankeväckande resa inte i, mer än en vagt hållen plädering för en fiktion som bejakar sin egen fiktionalitet, det vill säga postmodernismens och den sene Nietzsches estetik (och, indirekt, för Fioretos egen roman). Och det är gott så; programmatiska ambitioner blir allt för ofta luftiga korthus. Snarare är det en essä i ordets ursprungliga, montaigneska mening, ett friskt vågat försök där de många överraskande och berikande infall vägen ger upphov till är viktigare än själva slutdestinationen. Det är en stimulerande, välformulerad och riktigt underhållande resa, vilket även kan sägas om Katarina Frostensons essä.” – Fabian Kastner, Östgöta-Correspondenten

”Skallarna är titeln på den dubbelessä om det egna skrivandets inre kammare som Aris Fioretos och Katarina Frostenson ger ut i dag. Egentligen hade inte ’Själarna’ varit en helt otänkbar titel – det subjektiva språngets befriande möjligheter har på inget vis raderats ut av ren fysiologi – men samtidigt kräver kanske senmodern poetik andra resonanslådor än vad antikverade begrepp som ’själ’ kan erbjuda. Idén till deras gemensamma projekt kom från Fioretos: en delad bok med varsin essä utifrån ’Skilda skallar, samma bekymmer’. Och trots att det rör sig om två ganska olika författare – och då tänker jag inte på automatiserade identifieringsmekanismer som man/kvinna, prosaist/ poet, utan vad det gäller skrivsätt – finns en samklang mellan deras två texter. Inte minst i just klangen, eller för att använda deras egen terminologi: i tilltron till en ’ton’ och en ’röst’. . . . Även om det finns likheter mellan de två författarnas essäer är skillnaderna också påtagliga. Fioretos odlar en mer artificiell och barock stilkonst och uppsöker oftare historiens arkiv i sin text, som för övrigt är interfolierad med bilder. Inte minst det senare gör att den får en annan konkretion och kraft: skallen blir mer framträdande; de fysiska och historiska gränslinjer som litteraturen har att brottas med blir tydligare. Skallarna iscensätter denna brottning på ett fascinerande och bitvis egensinnigt sätt. Dessutom ger boken förstås ett perspektiv på det poetiska arbetet i två av samtidens mer intressanta författarskap.” – Jesper Olsson, Svenska Dagbladet