Delandets bok

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Prosapoesi · Stockholm: Norstedts, 1991, 105 sidor · Omslag: Håkan Rehnberg · ISBN: 91-1-911342-0

Omslag

Delandets bok handlar om tiden efter en olycka. Den består av anteckningar som vill närma sig det gråas uttal. De kan bestämmas som ett mellanting mellan prosa och poesi, berättelse och fragment eller eftertanke och dröm. Frågan som långsamt formuleras lyder: Hur går det att hålla den försvunna i åminnelse?

Om någon för ordet i dessa brottstycken är det en skräpkammarorfeus. Han vill visserligen vrida tillbaka tiden genom senfärdig sång, men vet också att det är omöjligt att åter göra sin ödesvän närvarande genom att åkalla henne. Därför blir hans emblem snarast nejet, men även nejet gör att något händer. Man kunde också säga: i bästa fall kan denne avskrädeselegiker återskapa upplevelsen av försvinnandets ögonblick.

Delandets bok innehåller rapporten om denna erfarenhet.

*

Aris Fioretos, född 1960, är litteraturvetare. Han är också verksam som kritiker och översättare och medlem av redaktionen för tidskriften Kris.

Utdrag

. . . . . . . . . .

FJORTON DAGAR och fjorton nätter har gått sedan olyckan. Dagarnas nätter har blivit nätternas dagar. Olyckan är redan två veckor gammal. Klockan är sex på morgonen nu. Han upplever varje sekund, och sekund, och sekund, som om han inhysts i ett hypermedvetande, en molande skalle där varje tickande ekar ofantligt högt, likt grus som man kastar ned i en tom silo, och lämnar ringande ringar efter sig. Ljud av röster och mineraler studsar mot ämbarets väggar, en metallisk efterklang. Den växande olyckan snurrar ut tiden i ständigt större cirklar av tomhet och sönderfall, tömmer tankarna på så gott som allt utom frånvaron av henne. Metodiskt slungas de darrande sekunderna mot livets tickande insidor utan att adderas till minne. Tiden gröper ur honom. Och han blir den snurriga mitten där bara avståndet växer.

Strax är det fredagsmorgon på nytt. Då, den andra fredagen, fredagen för fjorton dagar sedan, ringde han från Sverige. Det var sista gången som de skulle tala med varandra. Två dagar senare: återförening. Han lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare och bad henne att ringa senare under dagen – som för henne var natt. ”Detta”, ”Händelsen”, ”Katastrofen”... Vad kan han kalla den dag som för henne var natt? Varifrån kommer den till sin benämning? Han talar sig till henne. Nu: ögonblick med luft att andas. Men varje andetag är ett andetag bort från henne, ett andetag mer än hon. Natt efter natt går de till sängs, han vänd inåt frånvaron. Sömnen lindrar och förvärrar. Och tiden styvnar obönhörligt. De ligger i ett svart dike. Tätt intill varandra. Omslingrade skils de alltmera. Hon är stel som då han såg henne på bårhuset. Han omfamnar henne, ansiktet invid hennes skuldra och nacke. Fuktigt hår. En slinga klibbar mot det bakre kindpartiet. Han för undan den, lägger håret bakom örat. Tätt intill. Kylan och orubbligheten. Hennes käkar är så åtskruvade. Ansiktet har redan börjat sjunka in. Huden förlorar färg, gulnar blekt. Bara läpparna ger fortfarande efter, är askgråa med rött i. Kommer också de att stelna? Och orden, finns deras avtryck ännu kvar på tungans rygg? Han tänker: ”ingenting sker, ingenting sker, bara en öppning, en mun”. Han andas över hennes ansikte. Han drömmer hennes sömn. Han uttalar hennes namn.

. . . . . . . . . .

HAN FÖRVÅNADES över lättheten med vilken ett liv – hennes liv – kunde avvecklas. Det tog två, tre dagar att packa ned hennes tillhörigheter, kontakta olika institutioner, ordna med posten, stänga av telefonen... Nu söker han efter en detalj som förbisetts, ett ärende som måste uträttas, något som kan förlänga den materiella närvaron.

. . . . . . . . . .

EN TIMMES VILA på sängen. Åter sent på dygnet. Sommarnatten är sötaktigt varm: mörk och fuktig. Ibland står den blickstilla, kväljer, som om den väntade på att något skulle ske, en sorts öppning i tiden. En padda i midsommarnatten, ensam och orörlig bland osaligt svärmande insekter. Fläkten arbetar oregelbundet fram och tillbaka, roterar runt den fullmogna luften. Mörkret kluckar; han känner sig förlorad. I passagen där drömmarna suddar in dimma i vakenlivet tror han med ens att en ängel rört vid honom. Snabbt blir det svårare att se den tydligt. Man eller kvinna? Nu bara ryggen och de långa vingfenorna längs den smala kroppen, överdragna med olja och sot. Skugga – sedan ingenting. Det var som om varelsen (om det var en varelse) tog ett snabbt steg in i ett berg av rök och glömska.

Tidigare på kvällen började han läsa i Sonetterna till Orfeus. Han har hennes exemplar av Herter Nortons tysk-engelska utgåva, som han lade undan när han med familjen flyttade ut hennes saker ur lägenheten för några dagar sedan. Här och var har hon strukit under eller lagt till kommentarer i marginalen av texten. På några ställen har kulspetspennan lämnat klumpar av blått bläck kvar, och när hon skrivit hastigt har bläcket inte räckt till, utan istället har pennspetsen trängt ned en vit skåra i pappret. Den vaga lämningen inger honom en känsla av närvaro, av att någon har varit där, här, ensam och läsande. På ett ställe: ”diese / fühlbare Ferne”.

Sidorna 12–15.

Recensioner

”Sällan har jag . . . upplevt en konkretare problematisering av fiktionen. Fioretos har mycket att leva upp till, och jag tycker att han gör det . . . Han visar framför allt hur själva språket kan göras till det ospråkligas främsta instrument; språket som ett kretsande kring ett undflyende centrum, ett kretsande som i själva sitt kretsande utpekar denna obefintliga kärna tydligare än något som helst utsägande av den. När frånvaron är närvarande är den varken frånvaro eller närvaro, utan något tredje. Outsägbart.”– Jan Arnald, Idag

”Aris Fioretos befinner sig . . . i något slags metaforiskt tillstånd. Hans tema i Delandets bok är det mest handfasta och mest grymma som en människa kan råka ut för. Att döden rycker bort någon som man håller kär. I Delandets bok är det saknaden efter en förolyckad flickvän som han försöker förmedla till läsaren. Bokens strukturerade förvirring, dagboksliknande anteckningar som för handlingen framåt, är Fioretos sätt att visa känslan hos den som blir lämnad kvar. Att Fioretos skriver ner en självupplevd händelse överskuggar inte det faktum att han har skrivit kanske årets mest begåvade debut. Som att läsa en nära väns självutlämnande dagbok.”– Ulf Bergström, Bonniers Litterära Magasin

”[Delandets bok är] mycket öppen, sökande, klamrar sig inte fast vid slående upplevelser så att de trivialiseras utan flyr vidare i lucker associativitet. Fascinationen och kanske fasan inför språkets ifrågasatta korrespondens med yttre verklighet är mycket tidstypisk och fångar ideligen skrivandet i reflektioner över vad språket självt åstadkommer med sorgen, till synes oavsiktligt. Detta är en text om en mycket intellektuell människas sorgearbete. Den når ofta stor skönhet och förtätning.” – Tomas Löthman, Norrbottenskuriren

”Frånvaron, som förutsätter en tidigare närvaro, och hur man förhåller sig till den, bildar tema i Aris Fioretos text. Fastän jag vet att den tillkommit ur livet i sorgen, så tar det nästan halva boken, innan jag inser att Delandets bok inte enbart avser ’delandet’ i bemärkelsen att dela, utan också det som händer sedan; att de som delat blir delade, särade. . . . Aris Fioretos bok får genast en speciell plats i mitt hjärta, och ett nytt slags delande uppstår.” – Åsa Strandberg, Helsingborgs Dagblad

”En språkmedvetenhetens stränga skönhet lyser upp många av dessa anteckningar av en Orfeus som sitter och petar i askan efter elden. . . . [Om] det onämnbara har Fioretos med Delandets bok skrivit djärvt och ’opassande’. Han vet att det som varit eld blir aska och dröjer kvar i minnets saknad. Minnet till trots blir den han skriver och beskriver allt mindre och allt svårare att skilja ut från det svarta. Sådan är endagsvarelsernas lott.” – Thomas Forser, Göteborgs–Posten

”Minnesboken blir . . . en bok om glömska. Den fasthåller inte den älskade men förtvivlan över hennes förlust och därigenom indirekt henne själv. Hon finns med den intensitet som hon saknas. Sakta övergår hon i författaren som en förblivande erfarenhet, i ’delandets’ process. I det negativ av ett porträtt som Aris Fioretos ger oss framstår hon som allt annat än död.” – Karl-Erik Lagerlöf, Dagens Nyheter

”Det är en vacker bok, och svår att uthärda.” – Gunnar Nirstedt, Östgöta–Correspondenten

”Det är just en sådan suverän text, en text som undandrar sig nästan all normativ bedömning och som det därför är meningslöst att klassificera i termer som ’bra’ eller ’dålig’. En text som lever innesluten i sitt egen rum.” – Anders Paulrud, Aftonbladet