Rapport från en stilla hamn
30. iv. 26
»En hamn ser vi öppnas«, låter Vergilius Aeneas lättat utbrista då hans flotta når Apuliens kust: »snart helt nära, ser högt därovan ett tempel åt Pallas.«
Jag behöver inte reva segel eller svänga »förstäven inåt«, havets skummande salt kastar sig inte »mot inloppets klippor«. Men jag har dragit mig tillbaka med korrekturet till den nya romanen till ett kloster några långa stenkast från Castro, den fästning som Aeneas och hans besättning fick syn på för omkring 3 200 år sedan. De hälsades av Minerva, vi välkomnas av Lady Athena, förvaltare av klostret som en gång byggdes av franciskanermunkar som en fristad i det pestdrabbade Europa. Fyra århundraden senare plundrades det och omvandlades till en tobaksfabrik, men räddades från förfall av Athena och hennes man när förra årtusendet övergick i det nya, och förvandlades med tiden till en ark av honungsfärgad sten – fylld, såvitt jag förmår bedöma, med alla artefakter som skulle behövas för att rädda människors kulturer om världen drabbades av en ny syndaflod, inklusive fjorton ton trycksaker.
I gryningen stapplar jag längs korridorer med bokhyllor från golv till tak, vars nätgaller förvandlar vertikala titlar till gåtor i moiré, nedför trappor bevakade av afrikanska figurer och kantade av textilier från Centralasien, över den stadiga innergården, genom en bakre grind och slutligen ut i olivlunden, där jorden, ännu fuktig av nattens duggregn, väcker sinnena. Den salta brisen får bladen att darra av vad som förefaller vara dämpade skratt på min bekostnad. Efter en förmiddag i arbetsrummet, övervakad av The Duke, husets rörliga snödriva till hund, och Pedro, hans halvblinda, kaffefärgade kumpan, blir det lunch, därefter följer ett besök hos kaktusarna på takterrassen. Å, kaktusarna! Vrånga och griniga, knöliga och högdragna, liknar de inget så mycket som orden jag söker famna en trappa ner. På sena eftermiddagen avbryts arbetet. Espresso och tidningar följer i ett hörn eller drinkar vid poolen. Eller utflykter till grannbyn, till barer, till havet. När natten faller bjuder middagen på efterlängtat sällskap, liksom stjärnor strödda över en himmel av tjära.
Efter vad som känns som en evighet men inte ens är en vecka, stärkt av klostrets avskilda stiltje, sänder jag iväg de kaktusliknande orden med en önskan om många och skadefria möten på resan annanstans. Eller som Dryden uttrycker det (med några smärre justeringar) i sin översättning av Aeneiden från 1697, som jag upptäckte en morgon i en alkov bevakad av en träkardinal i scharlakansröd mantel, vars tomma hällar till händer sträcktes ut som för att ta farväl – likt de »tornhöga« klippor som Vergilius kallade »två armar« och som en gång gjorde det motsatta då de lockade Aeneas i säker hamn:
Breathe on their swelling sails a prosp’rous wind,
And smooth their passage to the ports assign’d!
*
I Ingvar Björkesons översättning av Aeneiden från 1988, som citeras inledningsvis, lyder de avslutande raderna: »Gudar, ni som har makt över hav och fastland och stormar, / underlätta vår färd och blås en vind som är gynnsam!«