Nuet som kvarlåtenskap

3. ix. 25

Mitt under arbetet på den nya romanen (om en synsk afghanska) blir jag osäker på om den handlar om det förflutnas anspråk på nuet eller snarare om klavertramp i framtiden. När första versionen äntligen föreligger fyra månader senare, inser jag att frågan hänger kvar. Istället för att låta texten besvara den, har all kraft gått till att gestalta frågan. Som om nuet vore både det förgångnas och det kommandes kvarlåtenskap. Ett sällsamt arrangemang, öppet för fortlöpande rekonfiguration.