Termiter

17.vi.14

Under många år misstrodde jag mina drömmar. Det tycktes alltför lätt att tolka dem som önskningar befriade från överjaget. Genast bänkade sig delegationen från Wien vid sängkanten. När jag vaknade räckte det att skaka på huvudet för att lusten att tolka drömmen skulle försvinna. Och aldrig drabbade mig några påminnelser senare under dagen – en försenad insikt eller känslan av att oväntat ha skådat något förborgat. Men sedan en tid drömmer jag vilt och lustfyllt. När jag numera vaknar är det som om hjärnan gått femton ronder. Jag  känner mig utmattad på det där lyckliga sättet som man annars bara är när man ansträngt kroppen. Känslan av att drömmen »var värd det« är överväldigande, utan att jag har den blekaste aning om vad »det« skulle vara.

Lita på »det«. Mer kräver ingen dröm.

Hemligheten med god älskog: girighet och givmildhet gör gemensam sak.

Ord ur drömmen (om en person som dog denna natt för 26 år sedan): »Du är så hejdlös, fortfarande.«

Det har hänt några gånger för ofta för att jag skall kunna betrakta det som en slump. Jag samtalar med en annan person. Men istället för att formulera en genomtänkt uppfattning om något jag råkar ha gjort tillskriver jag betraktelsen en tredje part. Plötsligt är personen med vilken jag talar med på noterna. Så länge jag själv gjorde anspråk på tankegången måste jag räkna med tvivel, kvalfyllt nickande eller ofördärvat mothugg. När jag nu påstår att synpunkterna kommer från en tredje part är det fritt fram att instämma.

Det gör underligt gott att veta att ens egen person kan stå i vägen för samförstånd.

En kollega som hittills haft rykte om sig att vara »svår« och »seriös« eller åtminstone skrivit böcker som endast ett fåtal läsare skulle betrakta som underhållande, vill äntligen röna framgång. Nyligen utkom första delen av vad som skall bli en episk roman på historiskt tema på tusentals sidor. Varför inte? Kollegan har all rätt i världen att önska sig mer i livet än upplagor på 2 eller om det kan vara 5 000 exemplar, varav en tredjedel säljs innan resten går på rea. Vem vill inte kunna leva på sitt skrivande? Inte heller finns det något som säger att en text vore förkastlig bara därför att författaren månar om att läsaren skall vända blad.

Ändå är det inte svårt att se att kollegan växlat sida – från tron på litterär prosa som en självständig kunskapsform till genrelitteratur. I intervjuer görs kategoriska utspel, oftast mot dem som inte föredrar genrelitteraturen, som alla syftar till en sak: att rättfärdiga valet. Om detta inte räcker som bevis på hur dåligt samvete adlas till övertygelse, visar behovet av att profilera sig på andras bekostnad det. Eller för den delen uppsjön av adjektiv och historiska detaljer i själva texten. Allt skall med, och antalet substantiv som klarar sig utan bestämning är sällsynta. Så blir det när spackel ersätter bärande väggar. Resten är det gamla vanliga: lagom okonventionellt sexualliv spetsat med så kallat politiskt stoff. Ett verk som detta står i samma förhållande till litteraturen som ett coverband till sin musik.

Hur var det James Fenimor Cooper sade? Much book, little know.

Det är sen eftermiddag och jag känner mig håglös. Inget går som det skall. Föresatserna smulas sönder innan jag hunnit förvandla dem till något handfast. Plötsligt kommer ett ord för mig: »gudspulver«. Vad i hela friden kan det betyda? Gudspulver?

Jag läser en samling aforismer och slås av den skrivandes behov av klarhet. Ena gången handlar det om att knyta upp fördomarnas trassel, andra gången om att skapa rum åt en aning så att tankegången kan ljuda också efter det att boken slagits ihop. Denna författarens förmåga att återuppfinna klarheten sida efter sida är beundransvärd. Lika beundransvärd som hans egen förklaring till varför han beundrar en fransk kollega som en gång komponerade en skrift om sig själv i vilken häpnaden blev en konstform: »Att ha åstadkommit en litteratur utanför litteraturen.« Åt en sådan begeistring hänger sig bara den som någon gång satt litteraturen före livet.

Hindrar behovet av klarhet en från att skriva dikt, en roman, dramatik? Måhända. Också här krävs dock klarhet, men den ser annorlunda ut. När ett stycke litteratur tillkommer innanför litteraturen men samtidigt utvidgar dess gränser, står vi inför något som inte genomlyser, utan som får omständigheterna att framträda i all deras omskakande ogenomtränglighet. Det är som om röntgenplåten plötsligt visade ett okänt organ av bly.

Om jag skulle skriva dagbok? Igen, höll jag på att säga – som om jag någonsin gjort det … Notisböckerna som jag av och till använt mig av under årens lopp har alltid bara tjänat som en själens soptunna. Här har tankarna hamnat som förkastats halvvägs genom en formulering, dessa synapsernas knapphändiga telegram om ingenting särskilt och rapporter om skrivbordets pyrrhussegrar. Men en omsorgsfull dissekering av egna bevekelser, hopp och affekter? Eller en uppmärksam sondering av samtiden, av tidsandans fluktuationer eller åtminstone det allmänna kulturlivets flora och fauna? Nada. Idag skulle jag gärna läsa vad jag tyckte och tänkte – till exempel – under de första årens umgänge med tyska litterater. Eller vad jag tio år tidigare ansåg om äldre svenska kollegers självstilisering. Men lika mycket skulle forna vänskaper intressera mig, inklusive de blinda fläckarna som först framträder i efterhand och lidelser som senare versioner av mig drivit ut med vitlök och speglar.

Istället tummar jag på dessa missmodets brasklappar. Var har min förbehållslöshet tagit vägen? Var är jublet och dityramberna? Framför allt: vad blev det av de tidiga årens oskyddade förundran? I närminnet framstår senare tiders övervägda åsikter som så wishy-washy. Är den priset för att man skall tro på förkovran, denna fasansfulla oläsbarhet?

Hur mycket lättare är det inte att slipa svartsynen till pärlor än att forma glädjen till en fingerborg.

Ingen onödig cynism, och aldrig enkom galghumor. Det gäller väl att komma åt den tappra förtvivlan, också hettan i ledsnaden?

Vissa saker kan bara tillkännages när man är död. Litteraturen är sättet att kringgå denna regel utan att synda.

Heiner Müller erbjuder klen tröst, men förmodligen den enda tillgängliga i tider av bestsellerism: framgång är inte detsamma som verkan. Annars skulle Goethes tal om »världslitteratur« låta som den räddes visslande i skogen.

Som genre är den biografiska romanen en styggelse. Man åker ju snålskjuts på en annan människas existens! Som om det inte räckte med att den utvalda personen aldrig tillfrågas, berättas hennes liv dessutom med facit i hand. Höjderna och djupen skildras retrospektivt, när motgångarna uthärdats och striderna vunnits – det vill säga från den förhöjning i landskapet som tillåter en överblick över livsödet. Berättartekniskt innebär detta att existensen behandlas som en framgångssaga, vilket svär mot den mest grundläggande känsla en människa kan ha – den av att befinna sig »mitt i«.

Den biografiska romanens raison d’être borde inte vara den maskerade likbesiktningen, utan chocken över att vara levande. Om man som författare ändå envisas med att använda historiskt material, är det minsta den utvalda personen kan begära att de berättarknep som en till åren kommen genre ställer till förfogande inte låser livet i en dramaturgi som gör det förvillande likt andras. Ingen av oss lever illustrativt; varje människa är ett exempel bara på sig själv. Föreställningen att otillfrågad bli föremål för en biografisk roman, där den som spetsar öronen kan höra det historiska fickuret självbelåtet ticka i bakgrunden, är nog för att vilja leva så bottenlöst tråkigt, så enastående enahanda att ingen skulle komma på tanken att göra litteratur av ens liv.

Av och till besöker jag en man som handlar med grafiska blad. Denna gång är jag egentligen på jakt efter trollsländor, men han visar mig ett handkolorerat kopparstick av termiter som jag inte förmår motstå. Det är från »~1820«, som någon noterat med blyerts på baksidan. Under teckningarna av insekter i olika utvecklingsstadier syns vad som skulle kunna vara ett sagoberg av Arnold Böcklin i bruna, grå och gröna nyanser. Med sina höga smala tinnar påminner det hela om ett sparrishuvud. På bilden intill syns samma formation, men nu i genomskärning. Termiterna tycks ha uträttat sitt förstörelsearbete. Innanmätet är urholkat; två tredjedelar består av vitt pulver, en av tomrum.

Först när jag vänder på bladet förstår jag vad jag ser. »Det märkvärdigaste hos dessa insekter«, framhålls det i texten på baksidan, »är de stora och konstfulla konstruktioner i vilka de bor. Dessa är ofta tio till tolv fot höga kullar av lera och sand som pryds av många torn och spiror, men inuti är tomma och försedda med mängder av gångar, celler och utrymmen. Dessa kullar är så stadiga att flera människor skulle kunna stå på dem utan att de faller ihop. Från fjärran ser de ut som hyddor.«

Min drömtext är en sådan hydda. Med ett skal av gångar och krypin som ändå tål vikten av jättar, samt ett innanmäte fyllt till två tredjedelar med gudspulver och en tredjedel med tomrum så att läsaren får plats.

Litteraturen – eller beviset på hur man uppnår frihet genom ordning.

Thomas Mann höll Herrmann Hesse under noga uppsikt. På ett ställe i dagböckerna noterar han att han läst Glaspärlespelet. Domen? »Lugnad.« Mer behöver ingen veta om rivalitetens betydelse för skrivande varelser.

Gammal boktitel: På en abortklinik i Betlehem.

Titel som länge användes som arbetstitel: Sju kapitel om smärta.

Bok som jag önskar att jag finge skriva: Atlas över avlägsna instinkter.

Ytterligare en: I termithyddan.

Och en tredje: Hetta.

Titel på biografi: Mitt andra självmord.

Kortroman: Dagen då ingenting hände.

Verk på utländska: Instructions pour un crépuscule.

Novellsamling som jag aldrig skulle vilja skriva: Kärleken och andra katastrofer.

Aforismurval: Bruksanvisning för häpnad. (Eller möjligen: Termiterna.)

Pamflett: Själar i plastpåse.

Drömseminarium, alternativt religiös traktat: »Det«.

Diktsamling: Rekviem för en mygga.