The gentleman revisted

30.xi.17

För vissa företeelser råder uppenbarligen större betydelsespridning än för andra. Ta »gentlemannen«, som just åberopas i diskussionen av Metoo. Under en era då Oscar Wilde sardoniskt kunde hävda att en gentleman var »någon som aldrig sårar en annans känslor utan avsikt« antog britterna att det krävdes tre generationer innan en man lyckades förkroppsliga begreppet. Den enklaste definitionen jag kan komma på för våra dagar skulle förkorta denna tid avsevärt och dessutom ha fördelen att inte begränsas till ett kön. Eller har någon något emot att betrakta a gentle person som någon som tänker på andra före sig själv? De besvärande bildningsluckor som skulle uppstå på grund av kvicka vändningar – tre generationer förtätade till en tankepaus – måste fyllas i av andra. Ty vad vore »gentlepersonen« utan gott sällskap? (Otänkbar.)