Slagen av Apollon
3.xi.20
Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem.
Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. »Till parcerna« skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen.
Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet:
O unna än en sommar, ni väldiga,
Och bara en höst till mig för mogen sång,
Så att mitt hjärta villigare
Brister, så mättat av ljuva toner!
Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,
Och inte heller Orkus ger någon ro;
Dock det som ligger mig om hjärtat,
Dikten, den heliga, fann gehör förr.
Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!
Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel
Ej leder ned; en gång var livet
Gudarnas likt, mer behövs nu inte.
Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen – riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. »O […] ni väldiga!« »O fridfulla skuggors värld!« I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden.
Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten – »Hälften av livet« – publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843.
Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: »Vem vet?«
I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som »privatlärare och predikant« i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man.
»Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris«, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. »Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare.« Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han:
Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen.
Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen »nyfödd«.
Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas »atletiska kroppar« och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl?
Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han »blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag.
I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike:
Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig.
Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud.
Den andra dikten, »Hälften av livet«, skildrar denna den utbrändes värld:
Av gula päron dignar
Och fullt av vilda rosor
Landet i sjön,
Ni vackra svanar,
Och druckna av kyssar
Doppar ni ert huvud
I helignyktert vatten.Ve mig, var finner jag, då
Det blivit vinter, blommor,
Var solens sken
Och jordens skugga?
Murarna står
Språklöst kalla, i vinden
Gnisslar flöjlarna.
Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: »Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga?« Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden – som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst.
Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter.
Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga.
Eller som det heter i ett sent fragment:
Men när det blå
Utsläckts, detta egenartade, skiner
Det matta som liknar marmorn, likt malm,
Tecken på rikedom.
(Sveriges Radio P1, Obs Essä)