Menetekel

1.iii.22

Jag intresserar mig för en novell i vilken telefonen hos ett äldre par ringer tre gånger efter midnatt. De första bägge tillfällena ber en ung kvinna att få tala med en viss Charlie. Hon måste ha slagit fel nummer, så andra gången säger frun som svarar att hon nog slår ett O istället för en nolla. Men så ringer det en tredje gång … Läsaren får aldrig veta om det är den unga kvinnan som gör om misstaget – novellen slutar med ringningarna – fast sannolikheten är stor. Vem skulle annars ringa vid denna tid på dygnet, till ett bedrövat judisk-ukrainskt par i amerikansk exil? Förutom en släkting och personalen som vårdar deras son på mentalsjukhuset de besökt tidigare samma dag tycks de inte känna någon i det nya landet.

En forskare som ägnat novellen en del möda har påpekat att bokstaven O brukar samsas med M och N ovanför sexan på gamla telefoners nummerskiva. Det saknas alltså bara ett E för att bokstäverna skall bilda ett ödesdigert anagram. Han reflekterar emellertid inte över att det upprepade »felet«, om det nu är samma person som ringer sista gången, i så fall skulle bilda det olycksbådande 6-6-6.

Personligen tycker jag att osäkerheten om vem som ringer tredje gången räddar novellen. Om Djävulen, vars konst det är att vända allt till sin motsats och göra av det rätta det felaktiga, har ett finger med i spelet, är det ju följdriktigt om han tvingar novellens kvinna liksom dess läsare till en tolkningsakt i vilken det är omöjligt att avgöra om en läser in för lite eller för mycket i signalerna. Så verkar tecknen – oroväckande nog – bortom det givna.

Jag känner igen sådana illavarslande omen från det egna arbetet. På sista sidorna i den roman som just lämnats in far huvudpersonen genom norra Grekland, mot gränsen till vad som vid denna tidpunkt fortfarande kallas fyrom. Han är i dåligt skick. Kroppen darrar av ansträngning, huvudet snurrar. Några timmar tidigare plockade han spontant upp tre minderåriga flyktingar, sannolikt afghaner, som vill till »Germany«. Jag har visserligen rest i dessa trakter, men när de sista sidorna skrevs var det så länge sedan att jag inte kunde förlita mig på minnet. Istället for jag de sista kilometrarna före gränsen med hjälp av Google Earth. Jag höll utkik efter ett passande ställe där olyckan som måste ske kunde äga rum – och fann det i en underfart någon minuts körväg från gränsövergången. Vägarbeten hindrar sällskapet från att ta motorvägen ända fram till passkontrollen, så när de kommer in i den tjugo trettio meter långa tunneln till vilken trafiken letts om färdas de egentligen mot enkelriktad väg. Där tappar huvudpersonen kontrollen över hyrbilen, med fatala följder.

Vad jag inte räknat med när jag hittade undergången på nätet var dock graffitin som sprejats på ena cementväggen. Inte bara stod där namnet på ett grekiskt fotbollslag med rötter i de forna enklaverna i Mindreasien. Eller den förkortade formen av landets liberalkonservativa parti, vars två initialer kämpar om utrymmet med socialdemokraternas tre bokstäver längre kortform lite varstans i landet. Utan sprejat i svart skrift över de röda respektive blå skrivtecknen stod även mitt namn följt av Super-3. Högre makter vet om angivelsen utgjorde ett menetekel. Men med tanke på att romanen berättas i »jag«-form och att bilen innehåller tre resenärer vid sidan om huvudpersonen, var det svårt att inte tolka skriften på väggen som tecken lika ominösa som någonsin tre sexor.