Alaska

15.iv.23

… men vi vill till Alaska.

– Gottfried Benn

TAKFLÄKTEN ROTERAR slött men metodiskt, en propeller på tomgång. Lakanet har snott sig, du vaknar med möda. Det är april, dagarna har redan sommarens hetta. Svetten tränger ur porerna utan att du gör annat än andas. Om du håller luften kvar i lungorna känner du hur det kittlas vid hårfästet. Silver rinner över ena tinningen, utmed kinden. När tre fyra droppar samlats formar de en ny som glider fyllig över hakan och ned mellan nyckelbenen. Du tänker på bilden du såg i tidningen. Pojken satt på en stol, tårarna grävde fåror i det sotiga ansiktet. Kinderna liknade ett flodlandskap. I famnen höll han en klump. När du läste texten förstod du vad du såg: »Moise, 6 år, med nallebjörn. Överlevde branden som tog hela familjen.«

Du grät som ett barn.

Senare studerade du dig i rakspegeln. Snart tjugoett. Otvättat hår, förvildad blick. Du kände knappt igen dig. Om ditt barndomshem stått i lågor skulle du utan vidare ha kastat dig in i elden för att rädda far, mor, syster. Ändå har du gjort vad du kunnat för att bli ensam. Lämnad, övergiven, den sista människan på jorden. Så ville du ha det. Tanken är parodisk. Du visste ju att olycka väntade utan anhöriga. Om ingen stod dig nära. Om du aldrig saknades. Likväl föreställde du dig hur du övergav dig själv. Inte för att förvandlas till någon annan, utan för att bli den bara du var. En människa utan historia. Vilken namnlös motsägelse. Det hände att du följde tankegången så långt att du knappt fann tillbaka. Då anade du hur det skulle bli. Omgiven av torr, vit kyla. Denna öken av hunger och klarhet.

Nu orkar du bara tänka: Du vilda clown. Du barskrapade paradis.

Frukta dina önskningar.

SÅ INLEDDES en roman jag började skriva på för tolv fjorton år sedan. Vid det laget hade önskan att skildra behovet av radikal oavhängighet funnits i mina tankar under ett par decennier, sedan tidigt 90-tal, då jag läst en artikel i The New Yorker om en tjugoettåring som övergivit allt som band honom till människor, till förväntningar och förpliktelser, till en historia. Kort sagt: civilisationen.

Jag såg mig själv i denne Christopher McCandless. Efter att ha gått ut college donerade han sina resterande banktillgångar till Oxfam och bytte namn till Alex Supertramp. En månad senare gick hans begagnade Datsun sönder i Arizona. Han brände de sista kontanterna och levde ur hand i mun under ett och ett halvt års tid. Sov på gatan i Las Vegas, färdades med godsvagnarna som korsar kontinenten i ändlösa rader, arbetade i köket på MacDonald’s i Bullhead City, Arizona. Tisdagen den 28 april 1992 bröt han upp för sista gången i livet. Han ville ta sig till landmassans nordnordvästra rand, där han förr eller senare inte skulle komma vidare med mindre än att han lärde sig konsten att gå på vatten. Alaska.

Isen lossnade sent detta år. När vattnen började porla i maj hade Alex genomkorsat nationalparken Denali. Efter en rad missöden tvingades han återvända till en rostig buss i vilken han sökt skydd under de sista vinterveckorna. Sommaren kom, han livnärde sig på svamp, bär och vatten. Läste Doktor Zjivago och skrev den 5 augusti – utmattad men exalterad – i sin anteckningsbok: »Dag 100!« Tretton dygn senare var han död. Sedan körkortet förnyats åtta månader tidigare hade han gått ned nästan fyrtio kilo; nu vägde han lite över trettio. På dörren till bussen satt den utrivna baksidan av en Gogol-roman. Där hade han krafsat ett sista meddelande till civilisationen – ett SOS – och undertecknat med sitt riktiga namn.

Det är inte för mycket sagt att artikeln i The New Yorker väckte min lust att skriva romaner. Till dess hade jag endast publicerat poetisk prosa och essäer. Jag prövade åtskilliga infallsvinklar men fann aldrig den rätta, så när en reportagebok om McCandless öde utkom 1997 ställde jag in arbetet. Fastän jag beställde boken från Amazon bröt jag aldrig förseglingen, antagligen av vidskepelse. Tio år senare filmatiserades den av Sean Penn. Inte heller filmen såg jag när den gick upp på biograferna, men några år senare köpte jag dvd:n – till och med i två exemplar. Även dem lät jag ligga orörda i sina höljen. Jag var mer än dubbelt så gammal som tjugoettåringen och hade fjärmat mig så långt från hans besatthet att jag inte längre kände igen mig i hans öde. Minnena av den havererade romanen fick mig ändå att vilja beskydda honom. Som om min ursprungliga dröm endast förblev intakt om jag lät bli att riva av cellofanen.

Då jag i samband med en flytt hittade de obrutna förpackningarna väcktes dock fantasin om oavhängighet åter. Vid det här laget funderade jag på vad som skulle bli min fjärde roman. Jag erinrade mig inte längre några detaljer ur McCandless liv, fast det gjorde mindre. Det enda jag behövde var vad som föranlett den ursprungliga identifikationen: denna vilja att lösgöra sig från allt och alla, kosta vad det kosta måste. Jag förband den med det trettioförsta strecket på kompassen, det vill säga nordnordväst, samt ett namn: Alaska.

ÄN IDAG har jag svårt att läsa eller skriva »Alaska« utan att uppleva den bångstyriga lust som jag citerade inledningsvis – det vill säga begäret att bli »en människa utan historia«. Visserligen bearbetade jag passagen och flyttade den även längre in i boken. Sexåringen med den toviga nallen i händerna förlorade sitt namn och personen som talar bytte dessutom kön. Men den största förändringen hade inte att göra med vare sig stilen eller strukturen i Mary, som romanen kom att heta då den utgavs 2015, utan med väderstrecket. Alaska var inte längre namnet på en självvald exil i nordnordvästra USA, utan på en ofrivillig isolering i sydsydöstliga Europa.

Marys äldre bror Theo, som är homosexuell, lämnar familjen och deras namnlösa hemland som styrs av överstar. Han tar sig över Atlanten och möjligen ända till den nordamerikanska landmassans bortersta hörn. Systern delar önskan att undslippa de skadliga bindningar som präglat deras uppväxt i ett konservativt hem. »Vad som helst« är bättre, erkänner hon, än att »kvävas i denna privata version av kyrkan, familjen och vår heliga nation, som militären kallar det.« Men när Mary grips utanför Tekniska högskolan en novemberkväll 1973 har hon just fått veta att hon är gravid. Hon måste skydda såväl sin pojkvän, som är en av ledarna bakom studenternas uppror, som fostret hon bär på, vilket hon inser endast kommer att lyckas om hon tiger. Tiden arbetar emellertid mot henne. Ju längre hon hålls häktad – först på säkerhetspolisens ökända högkvarter, senare på en obebodd ö, där hon och fem andra kvinnor tvingas städa fängelset som åter skall tas i bruk – ju längre denna tid varar, desto tydligare kommer det att bli att hon är gravid. Vilket innebär att hon kan utpressas om pojkvännens roll i studentupproret och, om hon inte visar sig samarbetsvillig, att babyn adopteras bort till ett barnlöst men regimtroget par.

Marys tysta motstånd provocerar militären, som efter allt grövre våld slutligen isolerar henne från de övriga kvinnorna. Straffet är hårt, men åtminstone blir det möjligt för henne att hemligghålla graviditeten bortom både tredje och fjärde månaden – och för författaren att skildra en existens löst från umgänge men ändå bestående av bindningar. Hemligen döper Mary cementskjulet där hon tillbringar dagarna, beläget vid öns soptipp och kyrkogård, för Alaska.

UNDER DECENNIERNA som hann gå mellan mitt ursprungliga försök att skildra drömmen om en existens bortom allt och alla och utanförskapets mardrömlika villkor på en fängelseö liknande Jaros i Kykladerna, under dessa år hade synen på Alaska förändrats. Namnet stod fortfarande för en ort präglad av splendid isolation. Men snön hade bytts ut mot vitmenad cement, huvudpersonen var inte längre en hungrande yngling utan en havande kvinna, och det bottenlösa pappersark som nog föresvävat mig på ett allegoriskt plan hade förvandlats till den ravin med stinkande sopor som skiljer Mary från kyrkogården.

Allt var förtroget och likväl främmande. Äntligen skrev jag som jag ursprungligen velat men inte förmått därför att jag stått mig själv i vägen. Det kändes sällsamt befriande att väderstrecket numera låg i motsatt riktning. Och att pojken med den toviga nallen som jag fantiserat om, denne »Moise« med vilken jag velat signalera en ny tideräkning, inte längre bar något namn. Barnet är inte ens fött när Mary lägger sig på der vita golvet i sitt skjul och känner världen öppna sig inte utåt utan inåt:

Cementen är inte mjukare, men underligt nog sker något som aldrig inträffar när jag vilar på sängen. Medan jag sträcker på mig önskar jag mig så intensivt att kroppen skall anta underlagets skepnad, bli lika stark och omedgörlig, att det under några minuter är som om jag själv försvann. Det låter inte klokt, jag vet, och jag har ingen aning om hur det går till, men jag sjunker genom cementen, berghällen och grundvattnet, och ändå lyfts jag samtidigt upp genom taket, svävar ut i vinden och natthimlen.

Jag kan inte säga var jag befinner mig under dessa minuter. Jag kan inte ens säga vem jag är. Jag vet bara att jag inte skulle ta slut om jag upphörde.

Tjugo-plus år efter att ha läst om Chris McCandless för första gången lärde jag mig att det går att försvinna i en text utan att gå under. Och att de starkaste bindningarna finns där, i det osagda som endast nybörjare betraktar som snö.

Inför ett samtal med Fiston Mwansa Mujila och Lothar Müller inom ramen för »Windrose. Literatur und ihre Himmelsrichtungen« på Literaturhaus Stuttgart den 22 juni 2023. · Windrose den 20.6.23