Själen runt på sextio minuter

Prosa · Dagens Nyheter · 7 oktober 2006 · Omtryck: Vidden av en fot, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 176–180 · Foto: Freuds divan

Rör det sig om en världsomseglares enmansfarkost, strandad i en våning i Wiens nionde Bezirk? Elle en ubåt kamouflerad av några till åren komna persiska mattor? Kanske det ornamenterade skinnet av en urtidsödla som hängts på tork? Eller en dyrgrip stulen ur ett harem – själva den klenod i vilken de förbjudna tankarna ännu sitter, likt cigarrrök i kläder?

Flaubert ska ha kallat soffan dit han retirerade i väntan på att berättelsen åter skulle ta fart för ”marinaden”. En lugnande stund i saltlaget bringade ordning bland de bångstyriga element som blockerade arbetet. Omaka tankar mjuknade, fraser sög åt sig kraft. När han reste sig upp igen innehöll hjärnan inte längre disparata infall med olika kryddning, utan en väv av förbindelser, präglad av samma undergörande sälta. Gåtan med en berättelse var alltid också gåtan om tankarnas förbindlighet.

För Freud innebar divanen ögonskenligen det motsatta. ”En sak till innan ni börjar”, uppmanar han patienten i en text om behandlingsteknik från 1890: ”Medan ni i vanliga fall med rätta försöker att hålla samman trådarna i er framställning och avvisar alla störande infall eller bitankar för att inte förlora er i detaljer, måste ni här gå annorlunda tillväga.” Hur? Under timmen på divanen fick inget sållas bort som ovidkommande eller trivialt, inget bannlysas som känsligt eller obehagligt. Här hade kritiska invändningar lika lite att söka som överdriven diskretion. ”Säg alltså allt som faller er in.”

Flauberts soffa var en ort där funderingarna stöttes och blöttes i avskild ro. Bara så lät sig tidens förstörelsearbete motstås. Marinaden konserverade tankarna inför textens långa seglats från författare till läsare. Freud såg divanen snarare som den plats där själens härvor löstes upp. Här drogs den vardagliga konversationens roder upp. Det fanns ingen kompass som angav samtalets riktning, ingen röd tråd som förband hemmahamn med slutdestination. Patienten skulle associera fritt, och varken han eller analytikern kunde på förhand säga på vilken breddgrad som farkosten skulle siktas vid seansens slut. Likväl bildade divanens syrabad själva utgångspunkten för både Freud och Flaubert. Eller snarare sagt: ursprunget. Endast här fanns det flöde som sprang ur en källa äldre än föresatsernas förgyllda kranar.

Det var ingen slump att Freud täckte sin schäslong med mattor. Patienten skulle känna sig välkommen och omhändertagen, ja, inbäddad. Textilierna återskapade barnets känsla av att vila tryggt i moderns famn, fredat och förstått. Divanen måste ju föra över bottenlösa vatten. Lugnt vilande i dess buk kunde analysanden yppa allt. För Freud finns ingen last så tung att moderskeppet inte skulle kunna bära den.

Som varje förälder vet låter sig ett barn som värjer sig mot en fråga inte tvingas till svar. Det enda som duger för att lösa tungans band är muttranden och avledningsmanövrar. Analytikerns ”hm”, synbarligen så harmlöst, är inget annat än den smekande hand som lossar på själens åtdragna ventil. Likt andarna som steg ur Alladins lampa bildar patientens uppdämda tankar moln som nu svävar fria i luften. Där syns plötsligt dragen av en urscen, där konturen av ett trauma. Divanen är den bår på vilken själen ostört kan ägna sig åt en stunds vivisektion, assisterad av en analytiker som är oändligt förekommande men aldrig lägger sig i.

Som typ har psykoanalytikern haft många förebilder. Under en tid var det hypnotisören som förtrollade patienten och frikopplade talet från viljan. Under en annan var det kirurgen som dissekerade hans nerver och blottade de sjuka vävnaderna. Och någon gång blev det biktfadern som lyssnade på bekännelserna och förordnade en kur. När allt hokuspokus vädrats ur rekvisitan återstår möjligen endast ett föredöme: kyparen på det wienska kaféhuset. Han är stewarden på själens däck. När analytikern gör anteckningar i sitt block mottar han ju föga mer än beställningar. Önskedrömmar, tvångstankar, vagt definierade hot: patienten pekar ut vad han känner för. Ännu vet han inte hur anrättningarna ska smaka. Så småningom kommer det att bli analytikerns uppgift att presentera dessa så att innebörden går att svälja. Och i likhet med kyparen får han inte smussla med vad besöket kostar. Tvärtom bör han från första början vara besluten ”att behandla finansiella relationer inför patienten med samma självklara uppriktighet som han söker uppfostra honom vad gäller sexuallivet”. Skillnaden mellan en stund hos analytikern och ett besök på krogen är dock uppenbar: möjligen finns det ett prix fixe, men ingen fast meny.

Den första mattan som Freud lade över sin schäslong var en gåva från Moritz, en avlägsen släkting som senare skulle gifta sig med hans syster Mitzi. Moritz var affärsman i Thessaloniki, den kosmopolitiska hamnstaden i Makedonien som vid sekelskiftet ännu var en turkisk provins. Han ska ha köpt mattan vid ett besök i Izmir. Under de följande åren försåg han sin släkting på Berggasse med hela dennes matt- och kuddsamling. Bonaderna och bolstrarna var en fläkt från Främre Orienten. Vävnaderna vittnade om tusen och en berättelser, och de saknade knappast sexuell laddning. På divanen erbjöds alltid också bäddsagor.

Det är svårt att föreställa sig en lyckad seans på en naken soffa. Visserligen kritiserade Freud de pryda kolleger som skrämdes av en psykoanalytisk teknik som de uppfattade som ett alltför direkt intrång i patienternas sexualliv. (”Befinner vi oss då i Turkiet”, undrade han i en uppsats 1898, ”där den sjuka kvinnan bara får visa läkaren armen genom ett hål i muren?”) Men en blottlagd soffa vore alltför obscen, alltför mycket av operationsbord. Textiliernas mättade färger och sinnrika arabesker störde inte tankarnas arbete, utan framhävde det. Kanske utgör de psykoanalysens dolda mönster? Patientens tankar ska röra sig lika fritt som flygande mattor.

Också kring ordet diwân svävar en doft av exotiska örter, ljumma vindar, mörka gränder. Under persisk tid stod det för ett praktfullt rum fyllt med böcker, bokrullar och sittmöbler. Det betydde ”låg soffa”, men även ”skriftsamling”, ja, rentav ”statsråd”. Är analytikern alltså en själens bokhållare, som tålamodigt tyder psykets pergamentrullar, tolkar tankespårens ligaturer och lakuner, översätter drömmar och drifter till insikt? Varför inte? I likhet med de orientaliska mattornas konstfärdiga arabesker bildar associationernas ornament ramen kring ett fönster mot en värld som inte kan avbildas direkt. Är detta inte det fönster mot en annan dimension som patientens seende oseende blick riktar sig mot? Tänk på det tomma innertaket, kantat av stuckaturens girlanger och putti, som han ser upp mot under seansen, liggande på schäslongen. Vad kunde bättre svara mot den vita duk på vilken själen projicerar sin teater?

”Bete er exempelvis som en resenär”, föreslår Freud, ”som sitter vid fönstret i en tågkupé och beskriver för någon som sitter i det inre allt det som förändras inför hans blick.” I psykoanalysen är patienten den seende vid fönstret, analytikern den blinde i det inre. Men endast den blinde kan säga vad de förbipasserande vyerna betyder och vilken film den seende verkligen ser uppe i taket.

Freud ville att patienten skulle associera fritt medan analytikern satt vid huvudändan, utom syn- men inom hörhåll. Även om allt principiellt kunde sägas när man låg på soffan, var inte allt möjligt att göra. Divanen är till exempel inget ställe där man river av ett solo på sin luftgitarr. Och den som anländer iklädd pyjamas har ingenting förstått. Rör det sig alltså om business as usual då patienten under en timmes tid glömmer sin kroppsliga belägenhet och utreder sitt nervliv? Knappast. Den som stiger upp ur divanen som samma person har aldrig vilat på den. Själen runt på sextio minuter: utan att farkosten flyttat sig en millimeter har patienten hunnit färdas kring sin egen axel.