En andra morgon

Inträdestal till Akademie der Künste, Berlin, den 2 december 2022 · Dagens Nyheter den 26 december 2022

Jag har bara hittat en skatt en gång i livet. I Berlin.

Det krävdes tre vistelser i staden, den ena längre än den andra, innan det skedde. Första gången befann jag mig i tonåren. Som nattsvärmare ville jag binda onda blommor till buketter, om än dekorerade med valhänthetens ogräs. En dag mot slutet av vad historiker kallar »blyets tid« steg jag av snälltåget från norr. Resan hade varit sömnlös; efter en upprörd Östersjö och kupégrannar som inte slutat dricka förrän kort före Rügens klippor vidtog pass- och tullkontroller. De båda timmarna från färjeläget till den preussiska metropolen följdes av dubbelt så många för sträckan mellan en förortsstation i östra delen, höljd i dimma likt en socialistisk madonna, och Bahnhof Zoo som visserligen låg bara några kilometer men en halv värld bort.

Sedan ett par veckor bodde en vän i en hyreskasern i norr. Hans rum var så litet att jag endast kunnat sova stående, så jag flyttade in hos en grekisk bekant som arbetade i Botaniska trädgården. Laboratoriet i vilket jag fick bo var fyllt med växter som ständigt sprejades. Efter ett par dygn på den fuktiga soffan, invirad i filtar som till balsamering, vaknade jag med frossa. Det enda jag lyckades anteckna under vistelsen var namnen på växterna. (Varken illsinta eller blå blommor bland dem.) Samt att himlen över Berlin bar en slöja av brunkol.

Andra besöket ägde rum tio år senare, strax efter murens fall. Denna gång kom jag bättre rustad. Jag hade slutat skriva hymner till natten, men i bagaget fanns allt som behövdes för att överleva som uttydare av tysk dikt: värmeflaska, långkalsonger, Heinrich Lausbergs handbok i litterär retorik. Dessutom hade jag en flickvän som utredde det kommunistiska partiets förhistoria. Medan hon tillbringade dagarna i de uppvärmda lokalerna på partiets centralarkiv, låg jag under dubbla filtar med fingervantar på vilka topparna klippts av, angenämt överraskad över att arbetet på avhandlingen faktiskt framskred. Ledningarna i lägenheten var dock så dåliga att elementet vi skaffat på den så kallade Polenmarkt börjat ryka efter en timmes spröd värme. Varje dag räknade jag med liknande rökutveckling vid datorn, så jag skrev förmodligen snabbare än vad Lausberg hade ansett bra för tankarna.

Strax före jul for min flickvän till familjen i Skottland. Arkivet var stängt, lägenheten för kall. Julafton tillbringade jag framför spisen. Ugnsluckan var mindre än ett A4-blad, fast hettan infernalisk – som om solen spärrats in i en cell av gjutjärn. De kroppsdelar som jag lyckades placera framför öppningen fick en minut i hettan. Skiftade jag ställning tillräckligt vigt brände jag mig inte. Ett dygn senare lämnade även jag staden. Berlin gjorde fortfarande sitt bästa för att frysa ut mig.

I Botaniska trädgården hade jag känt mig som en mumie, utan sinne för flora och självutveckling. Framför ugnsluckan blev det klart att den »heliga, osägbara, hemlighetsfulla natt« om vilken Novalis diktat möjligen skulle förbli outsäglig, men för mig tedde den sig inte vare sig helig eller hemlighetsfull. Vid tredje vistelsen några år senare återstod endast en dröm: att skriva romaner.

På grund av en ny kärlek tillbringade jag en vecka i månaden på motsatta sidan av Atlanten. För det mesta låg jag jetlaggad i lägenheten som jag hittat vid en huvudåder i öst, i ett gårdshus som uppgraderats till gatu-dito eftersom den egentliga fastigheten bombats och aldrig återuppbyggts. Snart insåg jag fördelarna. Nej, »fördelar« är alltför klent. Jag upplevde ett stort, starkt behag, en väldig men tillbakadragen glädje i att vakna när andra inte gjorde det. Jag tillhör dem vars hjärna endast förmår arbeta timmarna efter sömn. Nu skedde det först vid halv fem på morgonen, då genomfartsleden som vid denna tid ännu hette Wilhelm-Pieck-Straße låg så tyst och idyllisk att den tycktes löpa genom en sagoskog. Och sedan efter den snurriga tuppluren kring lunch – åter vid halv fem, denna gång på eftermiddagen. Så lärde jag mig att Berlin trots allt erbjöd hjärnor av min sort en andra morgon.

Vid denna tredje vistelse var jag beredd på kylan. Männen som levererade briketterna som jag för säkerhets skull beställde redan i början av september förklarade att de inte tänkte bära upp lasten till lägenheten. Jag hade väl en kolkällare? Osäkert ryckte jag på axlarna.

Den minst berusade mannen identifierade en dörr på gården; tillsammans gick vi ned. Vartenda källarutrymme hade försetts med hänglås, men en smal, uppenbart hälsovådlig gång förde vidare. »Ingen fara«, menade utbäraren som snubblande fortsatte, runt den ena kröken efter den andra. I en vinkel så fjärran att jag var säker på att vi lämnat tomten på vilken huset stod, korsat farleden och kommit in på tvärgatan på andra sidan, hittade vi slutligen ett öppet förråd. Mannen ryckte upp dörren. Och där, i ljuset från glödlampan i gången, glänste skatten. Dovt och – måste medges – unket. De fem, kanske tio ton briketter som någon glömt anno dazumal var av det gamla slaget. Inte koläggen som låg så bra i handen, som gjorda för ömhet, vilka användes i väst, utan av märket Rekord – det närmaste det socialistiska Tyskland kommit guldtackor, tror jag. »Vad var det jag sade?« Utbärarens leende var flera watt starkare än glödlampan. Jag såg till och med plomberna.

Den vintern steg jag med jämna mellanrum ned i underjorden. För första gången kände mig på ögonhöjd med Berlin. Eftersom jag aldrig begrep hur jag borde handskas med briketterna täcktes snart möbler och kläder och papper av sot. Men det besannade bara en insikt jag stött på hos det ena av Weimarrepublikens båda vaknaste huvuden: »Det låter sig inte längre drömmas om den blå blomman. Den som idag vaknar som Heinrich von Ofterdingen har försovit sig.« För Walter Benjamin gällde detsamma före kriget som för drömmare som önskade skriva efter det: »Drömmen öppnar inte längre mot ett blått fjärran; den har blivit grå. Det grå dammskiktet över tingen är dess bästa del.«

Det dröjde ännu en tid, och låter ofrivlligt blommigt, men i ett gårdshus i Östberlin gick min dröm i uppfyllelse. Jag förfogade över en brunsvart skatt och dubbelt så många morgnar som övriga invånare. Sedan dess kan jag inte tänka på värmen som är det enda en hjärna verkligen behöver utan att minnas den välkomna jetlagen, inte på en kaputt dygnsrytm utan att känna den löftesrika doften av brunkol.

Huset jag bodde i på den tiden låg för övrigt i förlängningen av en tvärgata som uppkallats efter det andra av Weimarrepublikens två vaknaste huvuden, mannen som flydde 1929 och ändade sitt liv bara sex år senare i min födelsestad. För hundra år sedan påpekade Kurt Tucholsky som avled i Göteborg: »Ge folk mera sömn – och de kommer att vara vaknare när de är vakna.« Jag kan inte försäkra att jag lyckas leva upp till detta ideal. Men jag lovar att inte somna. Inte här, inte i ert vaknare sällskap.

Tack för upptagandet i er krets.