Du vatten, du gåshud
Tal vid mottagandet av Sorescupriset · Rumänska kulturinstitutet, Stockholm · 21 november 2012 · Kortversion i Dagens Nyheter den 2 december 2012
Likviditet
Det sägs att du uppstod mitt i Europa, att du är en uppfinning från den gamla kontinenten på samma sätt som demokratin eller smittkoppsvaccinet, eller för den delen tumskruven och biometrin, att ditt ursprung är den medeltida romansen men att du sedan tidningarna började trycka dig i följetonger uppträtt i de flesta tänkbara skepnader, från släktkrönikor fyllda med vapenskrammel och samovarer till enslingar som stoppar munnen full med stenar vid någon gudsförgäten strand, fast själv drömmer jag om dig som ett vatten, gränslöst men ändå möjligt att samla och kanalisera, lika ofta smutsigt havsskum som afrodisiskt skurvatten, för jag tror att du kan anta de flesta former utan att gå förlorad, det vill säga att du rymmer mångfalder, likt vatten i vatten, och därför besvärjer jag dig, du som är många, som om centrum förekom överallt och det alltså fanns något som gör att du förblir dig lik trots de skiftande dragen, och jag undrar om denna hållbara föränderlighet, som man också kunde kalla likviditet, inte borde betraktas som din största tillgång, kanske är den enda skälet till att fortfarande tro på dig som självständig kunskapsform, det vill säga anta att du har en framtid i det mediala överflödets tidevarv, så låt mig klara strupen och föreslå tio, hrm, budord för framtiden, skrivna som sig bör på vatten, varav det andra efter din likviditet vore
Respit
Ty av allt du är så förefaller mig fristen det självklaraste, den gör att man som läsare får vara ifred utan att behöva känna sig ensam, avskild men förbunden med andra öden, skyddad och likväl gränslös, och jag medger att jag tycker att denna öppna asyl tillhör det bästa med dig, den går rentav att betrakta som ett uppehållstillstånd i bokstävernas statslösa rike, i princip tillgängligt för alla och envar, en töjbar dimension i vilken det förflutna till skillnad från i det verkliga livet aldrig är förbi, framtiden sällan ter sig viss och nuet ingalunda är ett enda, så att de tre tidsformerna tillsammans bildar ett fjärde tempus som jag misstänker är ditt eget, och som det ligger nära tillhands att betrakta som en nådatid av det slag som den gråhåriga mästarinnan av ditt skrå, Scheherazade, utverkade då hon natt efter natt lyckades skjuta upp vad som komma skulle, tills förvecklingarna blev så många, och förtroligheterna så pålitliga, att kungen kapitulerade och förvandlade dödsdomen till ett giftermål, varigenom döden, som du för övrigt inte kan undgå att handla om, visade sig möjlig att betvinga med ord, men jag är inte säker på att man idag längre kan lita på lyckliga slut, inte om du skall betraktas som en kunskapsform i egen rätt, och för övrigt är ju en respit inte bara den tidsrymd under vilken en människa andas ut, utan kan också vara ett långtifrån lika befriande limbo – som det så kallade »Förvaret« till exempel, en anläggning bland cateringfirmorna och logistikföretagen intill Arlanda flygplats utanför Stockholm, där flyktingar sitter i väntan på att »få åka hem«, som myndigheterna uttrycker saken, vilket snarast är en förskönande omskrivning, ty utgången står klar i samma ögonblick som de trätt över tröskeln, varför man måste säga att de egentligen bara väntar på deportationen, eller »återvändandet« som den officiella termen lyder, vilket onekligen får den hemlängtan som sägs vara grundmotivet i den episka tradition som du uppstod ur att framstå som en straffdom, för om det fanns något att återvända till, exempelvis ett hemland, skulle det ju innebära att det uppfyllde minimikravet på ett hem, nämligen förmådde ta hand om sina medborgare.
Kontrast
Men så är det ju inte, och jag tänker mig att denna förvanskning av språket är en perversion som inget tungomål förmår frigöra sig från, aldrig helt, eftersom det ligger i språkets natur att inte bara framställa utan också vanställa vad det talar om, så att förvrängningen måste betraktas som baksidan av den föränderlighet som jag menar är din förnämsta egenskap, för bara genom motsägelser får verkligheten kontrast, varmed jag förresten vore vid det tredje budordet, och därför menar jag att du inte bör behandlas som ett medium med vilket ord tvättas rena från smutsig hantering, även om det vore en nog så nobel uppgift för ett vatten, utan snarare som kontrastvätskan som låter – de politiska eller andra – villkoren för förvanskningen framträda, till exempel grunderna till att personalen på Förvaret talar om »värdiga« återvändanden, med vilket de avser ögonblicket då en flykting omsider »känner att det är okej att åka tillbaka till sitt hemland«, som det också heter, och man äntligen kan betrakta deportationen som ett gemensamt mål, när det i själva verket handlar om att konstruera en rättslig och retorisk situation som bara kan ha en utgång, och det egentligen alltså inte rör sig om ett förvar utan om en fälla, låt vara juridiskt omutlig, där varje handling som inte bekräftar villkoren förr eller senare kriminaliseras, vilket för övrigt är skälet till att myndigheterna så sällan tror på flyktingar som förlorat passet, eftersom en person utan dokument inte kan utvisas, åtminstone inte till sitt så kallade hemland, utan skickas tillbaka till den första EU-staten hon satte fot i – vilket oftast innebär ett yttre medlemsland, exempelvis Grekland eller Spanien, vars exklaver Melilla och Ceuta i norra Afrika är särskilt populära som första mål för »dom«, varmed de så kallade migranterna avses, och vilket i praktiken betyder att EU:s kärnstater skapat en juridisk vallgrav kring sig själva som skyddar dem från intrång, och därmed vore jag vid frågan om
Perspektiv
På en plats som Förvaret utgör detta »dom« den minsta gemensamma nämnaren för de somaliska mödrar och afghanska ungdomar och irakiska fäder och syriska barn och kurdiska far- eller morföräldrar som alla väntar på att »känna att det är okej att åka tillbaka till sitt hemland«, och alltså tvingas öva sig i den elakaste sorts nostalgi, och jag undrar om »dom«, som för övrigt gör att andra kan kalla sig »vi«, inte är en del av »det tysta bagaget« som det enligt Herta Müller är litteraturens uppgift att få att tala, för vad innebär »dom« om inte icke-tillhörighet, och alltså en åtskillnad mellan infödda och främlingar, det begripligt sagda och barbariskt babbel eller hur förhållandet nu har formulerats genom århundraden av plågsamma distinktioner som vi känner alldeles för väl till, och följaktligen måste den som på allvar vill få det tysta bagaget att tala faktiskt ta ansvar för innehållet, om än aldrig så lite, vilket i sin tur innebär att »dom« betraktas som »vi«, om än aldrig så lite, och därför att perspektivismen fortfarande är ett av de bästa medlen för att framställa motsägelsefulla sammanhang.
Legion (take one)
Förresten är perspektivismen också skälet till att en av de enfaldigare idéerna på senare år var försöket att »skänka Europa en själ«, vilket en av unionens så kallade fäder betraktade som dess viktigaste uppgift, åtminstone tills vissa medlemsstater uppenbarade ett något kreativt umgänge med subventioner och skatteregler, »donner une âme à l’Europe« löd nämligen den slogan med vilken Jacques Delors manade till en kulturell konsolidering av kontinenten, en föresats som säkert var uppriktig, i alla fall ansåg han att en gemensam identitet måste odlas bortom Schengenavtal och valutazoner, annars hotade särintressen att spränga unionen, men tillvägagångssättet var med förlov sagt naivt, för inte bara måste man fråga sig om det går att förordna en »själ« som om det rörde sig om sparåtgärder eller penicillin, uppifrån och ned, utan det är nog också tillåtet att undra om Europa bara har en själ eller snarare består av många, och hursomhelst är det kanske på tiden att betrakta vården av mångfald, och därmed av skillnader, som en del av det europeiska arvet, så möjligen vore det helt enkelt lättare att strunta i föreställningar om en själ och istället tala om Legion, vilket vore det femte budordet, och bara för att det sällan betyder en och samma sak får det bli också det sjätte.
Legion (take two)
Som bekant förekommer beteckningen i en scen i Bibeln, en annan av dina urkällor, i vilken Jesus efter att ha stigit i land på en främmande strand möter en man som annars har »sitt tillhåll bland gravarna«, där han »besatt av en oren ande« sargar sig själv med stenar och »icke ens med kedjor« låter sig fasthållas, kort sagt: vi står inför praktexemplet på en svårintegrerad människa, inte bara självdestruktiv utan hemmahörande bland de döda, som då hon tillfrågas om vad hon heter svarar: »Legion är mitt namn, ty vi är många«, och kommen så långt i mitt anförande undrar jag om detta inte kunde utgöra mottot för Europa som litterär kontinent, i alla fall måste jag nu berätta en hemlighet, för jag misstänker att utsagan innehåller en miniversion om inte av kontinenten, så åtminstone av din genetiska kod, ty i yttrandet sker något efter påståendet men före slutsatsen, det är som om det fanns en förvrängning i hjärtat av satsen som gör att personen som börjar tala inte är densamma som slutar, mellan första och andra ledet förvandlas ju den talande från någon som kan säga »mitt« till någon som kallar sig »vi«, och är detta inte just vad du gör, du förvandlar vartenda »jag« till något av ett »vi«, som läsare måste man ju försätta sig i varje enskild person som kommer till tals, om än aldrig så lite, och därmed utvidgas hon till en myckenhet, vilket betyder att förvrängningen inte står i motsats till förändringen, utan snarare samexisterar med den, och att det alltså i den förvandling som jag menar är ditt löfte till läsaren, och som innebär att ingen som söker respit hos dig behöver lämna dig såsom samma person, att det i denna förvandling finns både en skapande och en upplösande kraft, och om du inte skall tjäna enbart till förströelse utan utgöra en kunskapsform i egen rätt, kan du väl inte nöja dig med att erbjuda mer eller mindre välförpackade bearbetningar av angelägna så kallade »ämnen«, utan måste frigöra dig från förväntningar om vad du är eller borde vara och istället överraska med vad du kan bli – inget annat innebär i alla fall det sjunde jag tänker på när jag tänker på dig, nämligen
Det papperslösa
Vilket vore en annan beteckning på »det tysta bagaget« som du packar upp mellan bokpärmar, åtminstone om man med litteratur avser ett sätt att gå lite längre än språket egentligen tillåter, och därmed en kunskapsform som reder sig där minne och förnuft inte räcker till, och visst är jag medveten om att »de papperslösa« i gängse tal är personer som inte kan eller vill eller lyckas styrka sin identitet med hjälp av erforderliga handlingar, vilket i vissa delar av Europa hunnit bli en status som befinner sig bara några andetag från medeltidens »fågelfria«, men det papperslösa tillståndet rör också vid något väsentligt hos dig, du som uppstod när tryckpressen började mångfaldiga bokstäver på cellulosa, för ligger det inte i din natur att söka införliva det ännu obeskrivna, det i någon mening olegitimerade, ja kanske också illegitima, vilket ju inte betyder att dessa mänskliga erfarenheter vore olevda, utan bara att de hittills förblivit oformulerade, och jag vill påstå att denna önskan att ge det papperslösa ord tillhör ditt sätt att vara, ja att du när du tar dig själv på allvar med alla medel strävar efter att uttrycka det som ännu inte finns på papper, strängt taget vet jag inte något bättre skäl för dig att finnas till.
Förgänglighet
Jag tillhör i alla fall inte dem som tror att du vore odödlig, det vill säga en uttrycksform som en gång för alla vore given och känd och omöjlig att tänka bort, trots allt är det bara några hundra år sedan du fick den gestalt som du har idag, och vad säger att du måste fortleva i denna skepnad, tvärtom tror jag på din vattenlika förmåga att anta nya utseenden, din största tillgång förblir din likviditet, och kanske är det bara tilliten till den som gör att du kommer att överleva, som om tron på förgänglighet faktiskt kunde rädda dig, vilket för övrigt vore mitt åttonde budord, nämligen förgänglighet, eftersom jag misstänker att det bara är när du utgår från den som du erbjuder läsaren mer än en berättelse och blir till ett narrativt medvetande, rymligt nog att innehålla en hemlig mänsklighet, och handen på hjärtat är det väl det som allt handlar om, nämligen
Delaktighet
Varmed jag vore vid mitt nionde budord, denna delaktighet som Brecht talade om när han föreställde sig människan inte som »individ« utan som »divid«, med andra ord inte som existentiell utan som social varelse, för visserligen vet till och med personalen på Förvaret att en människas rättigheter är universella, och således att hon måste behandlas som okränkbar och odelbar, alltså som individ, men som socialt väsen består hon av bindningar, är lika mycket atom som molekyl, och det är så jag föreställer mig ett narrativt medvetande, som något som är på en gång större och mindre än egot, och därför alltid klokare än sin upphovsman, det vill säga en skapelse gjord av bindningar, och jag undrar om det inte betyder att du idealt sett borde vara en text där centrum befinner sig överallt, åtminstone medger jag att detta vore min hemligaste dröm, denna text där centrum befinner sig överallt, för bara så är det väl möjligt att göra världen rättvisa i dess förvirrande rikedom och att fånga även lättheten och glädjen i en tillvaro som samtidigt är ett helvete, trots allt är hopp något annat än lyckliga slut, och trots allt handlar det inte om att gjuta liv i personer man tänkt ut, utan om att sätta liv i rörelse, men nu undrar säkert vän av ordning om sådana böcker finns, eller kommer att skrivas, och inte vet jag, kanske är det bara en papperslös önskedröm, men det bästa sättet att förutsäga framtiden är väl ändå att uppfinna den, och jag erkänner att jag som läsare för länge sedan tröttnat på prosa som bevisar vad vi inte känner till men likväl redan vet, alla dessa väluppfostrade berättelser, så lika duktiga skoluppsatser, där ämnen och personer byts ut men konventionerna förblir desamma, som om inget hänt inom epiken på hundra år, och jag undrar verkligen om det behöver vara så, jag förstår inte varför du inte lika gärna skulle kunna vara en katalog över andetag, lika enskilda och förgängliga som kärleksfullt beskrivna, eller sju fall av smärta fördelade på åtta och en halv varelser, för poängen måste väl ändå vara att litteraturen inte är något pyjamasparty, där vår glupande längtan efter bekväm samhörighet får ersätta känslan för komplikation, men nu hör jag vän av ordning stampa otåligt med fötterna, så låt gå, låt mig nämna en handfull titlar på lika många språk, där jag anar att centrum faktiskt befinner sig överallt, låt mig göra vad ingen författare med självbevarelsedrift borde göra och nämna Herta Müllers Andningsgunga, Mircea Cărtărescus Orbitór-trilogi, Nina Bouraouis Mina onda tankar, Aleksandar Hemons Frågan om Bruno och Andrzej Stasiuks Vägen till Babadag, böcker som alla utkommit sedan millennieskiftet och där läsaren möter narrativa medvetanden som skänker henne gåshud, det är som om Legion talade i dessa texter, och då är det uppriktigt sagt strunt samma om de utspelas i ukrainska arbetsläger eller på franska analytikersoffor, i albanska byar eller rumänska hyreskaserner, här talar det tidigare papperslösa om och på sina villkor – och hur vore det, för att äntligen komma till det tionde jag tänker på när jag tänker på dig, om detta betraktades som det tydligaste sättet på vilket litteraturen skapar evidens, denna
Gåshud
Nej, jag menar inte att den berättande prosan skall leda teser i bevis, än mindre att den bör ägna sig åt att fastslå sanningar, hur viktiga dessa än kan vara, men när den verkligen angår oss förmedlar den en känsla av ovedersäglighet, den innehåller något som vi som läsare inte kan värja oss mot, en oro eller upprymdhet, kanske bestörtning, måhända begeistring, i alla händelser något som liknar en löftesrik anomali, som vi upptäcker att vi på något förborgat sätt ändå är djupt förtrogna med, vilket inte precis mildrar gåshuden, utan får oss att inse att vi inte har något annat val än att betrakta den som en del av vårt sätt att finnas till, som om litteraturen faktiskt visste mer om oss än vi själva, och jag tror att om det skall vara något bevänt med prosakonsten framöver så måste den skapa just evidens med alla till buds stående medel, den måste bli gåshudsproducent, för är den knottriga huden inte kroppens motsvarighet till en text där centrum befinner sig överallt, dessa otaliga ställen som vart och ett utgör en mittpunkt i egen rätt, vilket för övrigt är skälet till att det när det gäller meningsproduktion i litteraturen aldrig handlar om tillväxt utan bara om överskott, och jag föreställer mig att du utlovar inget mindre än detta, du roman som jag hela tiden talar om som om det gick att tala om dig som en person, du hårresande överskott av betydelse, och därför tillåter jag mig att tillfoga ett elfte, övertaligt budord, nämligen
Överraskning
För du är ingen trygg »borg« eller »förskansning«, inget »bålverk« eller »citadell«, vilket är några av orden jag finner då jag letar efter synonymer till »fästning«, och minst av allt någon »försvarsanläggning«, det vill säga en konstruktion vars främsta uppgift vore att skydda från intrång, med andra ord att bevara status quo, utan tvärtom är du ett själsligt aggregationstillstånd, kalla det Legion eller narrativt medvetande, så kanske bör du betraktas som en kollektivroman utan kollektiv, ändå vill omständigheterna att jag talar om dig i förbindelse med »fästningen« Europa, men av denna hoppiga litania framgår förmodligen att jag inte kan föreställa mig att du vore permanent eller ointaglig, avgränsad eller exklusiv, och inte heller att du höjer dig över ännu okända, papperslösa områden av mänsklig erfarenhet likt den bevingade Pegasus som en gång uppstod ur havet, denna mytiska häst som avlades av Poseidon och Medusa – det vill säga vattnets gud och en gåshudsproducent – och som traditionen lärt oss att betrakta som en symbol för skaldekonsten, utan jag föredrar att tro att du är något alltigenom mera jordnära och människogjort och redan finns mitt bland oss, som ett löfte och en förbannelse, lik den gåva, mera lappverk än fabelväsen, som en dag rullades in i Troja – en dammig häst som visade sig rymma mer än någon kunde föreställa sig, som var både dröm och trauma, och jag tänker mig att, ja, detta kunde vara ditt totemdjur, du underliga löfte om framgång och förstörelse, du hårresande överraskning, och om man betänker att du redan i sagans begynnelse stod på den mindreasiatiska kusten, blir det uppenbart att ditt centrum inte behöver ligga i Europa, utan kan befinna sig lite överallt, och detta gör dig både hotad och hotfull, och därför oändligt åtråvärd, vilket är är det enda jag egentligen hela tiden tänker när jag tänker på dig.
Not. Vissa uppgifter har hämtats ur Björn Hedlunds debattskrift Fortets murar (Stockholm: Atlas, 2012). Herta Müllers öppningsanförande vid bokmässan i Göteborg 2011 heter »Konsten att få det tysta bagaget att tala« i Karin Löfdahls svenska översättning och trycktes i Dagens Nyheter den 4 oktober 2011. Brecht anmärkningar om människan som »divid« förekommer i »Marxistische Studien«, Gesammelte Werke (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1967), band 20, sidan 60.
Anina Rabe, »Ta litteraturen på allvar«, Svenska Dagbladet, 27 november 2012