Walter Serner:
Handbok för svindlare

Information · Omslag · Efterord · Recensioner

Information

Översättning prosa · Originaltitel: Letzte Lockerung · Från tyska · Stockholm: Ersatz, 2010, 224 sidor, flera bilder · Med efterord · Omslag: Ola Wallin · Bild: Walter Serner, 1920-tal · ISBN: 978-91-86437-21-3

Omslag

”591. Världen vill förvisso bli bedragen. Men den blir rentav riktigt ond om du inte gör det.”

– Walter Serner

Detta är en bok för smokingfickan – sarkastisk, stilsäker, briljant – som bör läsas under sorgfälligt iakttagande av läsanvisningarna och föreskrivna menyer. Dadaisten Walter Serner avslöjar hur man blir den perfekte bedragaren genom att ständigt ligga steget före sina motståndare.

Det gäller att befria sig från förutfattade meningar, ställa vanetänkandet på huvudet och luckra upp alla normer. Tillvaron avnjuts bäst i osäkrad form. Och kom ihåg: en präktig bula trycker du lättast in med en stor kökskniv. Lyckligtvis berättar Serner även hur man bäst rymmer fältet och tar tåget till nästa stad innan portieren ens hunnit blinka.

Bonne nuit et bonne chance, camarade!

*

Walter Serner (1889–1942), tysk-judisk författare och essäist. Vid första världskrigets utbrott flydde han till Schweiz, där han anslöt sig till dadaisterna i Zürich och försörjde sig bland annat som författare till erotiska kriminalnoveller.

Översättning & efterord av Aris Fioretos.

Efterord

Walter Eduard Seligmann föddes den 15 januari 1889 i Karlsbad. Det var en tisdag, för den som undrar. Fadern Berthold Seligmann drev länge en restaurang vid den centrala marknadsplatsen på den böhmiska kurorten. Fram till 1886 verkade han dessutom som redaktör för lokaltidningen Karlsbader Nachrichten, därefter utgav han veckobladet Karlsbader Zeitung med brodern Julius. Sannolikt saknade fadern inte social talang och bör även ha varit en viktig person i stadens liv, väl underrättad om vad som pågick i såväl salonger som på handelsfirmor, pensionat och kaserner. Men sonen upplevde framförallt en patriark av den gamla sorten: svårt auktoritär, mån om ordning och respekt, samt utrustad med den där irriterande egenheten att unna sig själv just de friheter som han inte ville tillerkänna andra. Den unge Walter rebellerade tidigt mot Seligmann senior, som visserligen bara befann sig en generation från den icke-assimilerade judendomen, men samtidigt krävde lojalitet med ett arv han inte kunde levandegöra. Gymnasieexamen klarades av vid andra försöket, liksom senare juristexamen i Berlin. Disputationen i Greifswald blev en nöd och näppe-affär. Så snart det gick lämnade ynglingen hemmet. Likväl använde han livet igenom föräldrarnas hemadress i officiella handlingar. Efter att ha konverterat till katolicismen vid tjugofyra års ålder bytte han efternamn. Därefter kunde ingen längre identifiera honom som sin fars son. Eller jude. Hädanefter var han bara känd som Walter Serner, dr juris.

Artiklar publicerade i tidningar – däribland en hyllning av Karl Kraus – antyder tidiga litterära ambitioner. I samband med första världskrigets utbrott blev Serner pacifist, vilket inte saknade konsekvenser. Som krigsmotståndare klassades han som oppositionell och tvingades fly till Schweiz. Där levde han ur hand i mun, gjorde sig hemmastadd i bohemkretsarna och grundade ett par litterära tidskrifter med politisk slagsida. Den stora förebilden hette fortfarande Kraus – wienaren av judisk härkomst som talade som stubintrådar sprakade eller piskor snärtade, och vars tidskrift Die Fackel gick stick i stäv med dubbelmonarkins uppblåsta retorik och förljugna ideal. Det konstnärliga klimatet i den schweiziska exilen erbjöd beundraren en efterlängtad offentlighet. På kaféerna kunde Serner arbeta på sitt uppträdande. Slagfärdigheten lär ha varit medfödd, dito förmågan att svara undanglidande på alla frågor rörande hans person, men känslan för häpnad, överrumpling och munter bestörtning – kort sagt: för tajming – måste testas inför publik. Den 19 april 1919 deltog han i DADA-soiréen ”Non plus ultra” i Zürich. Föreställningen kom att leva upp till sitt namn. Serner läste första delen av ”Sista uppluckringen”, ett manifest som förelåg sedan något år tillbaka och snart skulle utkomma i separattryck. Uppståndelsen kunde inte ha blivit större. Han slets ned från scenen, möbler och personer flög genom rummet och kvällen slutade i den storslagna kalabalik som väl var dadaisternas våta dröm.

Huruvida Serners programförklaring var dadaistisk i någon enkel eller klichéartad bemärkelse kan diskuteras. Den hindrade inte Tristan Tzara från att låna tämligen ogenerat ur texten, lansera en egen bearbetad version och göra karriär i Paris som det kontinentala avantgardets svar på den ryske anarkisten, alternativt Messias. För Serners del var pamfletten dock mer än ett försök att skandalisera ett hycklande borgerskap. Trumvirvlarna och fanfarerna var bara soundtracket till en uppgörelse med alla upptänkliga normer och förtryckande traditioner (läs: Fadern). Efter ett antal år tillbringade på sjabbiga pensionat i Lugano, Neapel och andra reservat för dandys med god smak men tunna plånböcker, försåg Serner texten med en andra del, mindre principiell och mera praktiskt orienterad, som utom 1927 på Paul Steegemanns förlag i Hannover. Det skulle bli hans sista bok.

Vid det här laget hade han hunnit bli känd som ”den beryktade internationelle svindlaren dr Serner”, men även som ”kriminalistikens Maupassant”. Den förra etiketten var ett försök från förläggarens sida att slå mynt av kritikernas benägenhet att läsa in författarens person i hans verk, det senare ett rättvist men bristfälligt signalement på en skrivande desperado som gärna uppträdde med perfekt knuten slips, outgrundlig blick bakom stålbågade glasögon och en cigarett hängande i mungipan om man skall tro de få foton som cirkulerade. Under de första åren av 1920-talet utgav Serner fyra band med erotiskt färgade kriminalhistorier som delvis publicerats som följetong i tidningarna, den korta kultromanen Die Tigerin – alla rödhåriga kvinnors litterära apoteos – och ett ”skojarstycke i tre akter”, kallat Posada oder Der große Coup im Hotel Ritz, som togs ned från repertoaren kort efter den mindre lyckosamma premiären i Berlin 1927. Texterna uppvisar tydliga stilmarkörer. Här skriver någon med utpräglad känsla för hantverk och perfekt gehör för genrens krav. Men även en flyktig blick räcker för att inse att den svårfångade upphovsmannen är en stilist av den ovanligare sorten, lika mycket själslig frände med den jesuitiske munken Gracián y Morales eller dagböckernas Kafka som någonsin Erich Kästner eller Egon Erwin Kisch. Leken med genrer är ett sätt att framstå som tydlig och slagkraftig på den litterära marknaden, men också ett uttryck för behovet av att skydda en ömtålig sensibilitet bakom ett oantastligt yttre.

Letzte Lockerung – eller ”Sista uppluckringen”, som boken skulle kunna heta om det inte lät som en massagemanual för apokalyptiker – handlar om att finna en balans mellan ett sårbart inre och en oberäknelig, i bästa fall ointresserad, i värsta fall fientlig omgivning. Ärligt uppsåt är en barnsjukdom, tillit något för dårar. Detta är en bok för smokingfickan – sarkastisk, stilsäker, briljant. En läsare kan få intrycket av att den som skriver hellre vill imponera eller förskräcka än övertyga. Men då har han inte lärt sig att läsa mellan raderna. Tonen är visserligen ömsom kolerisk, ömsom gäckande, värdeomdömena helst kategoriska. Men den som talar är först och främst någon som kränkts tidigt i (och kanske av) livet. Varför annars detta behov av illusionslöshet, varför dessa förklädnadskonster? Textjaget rekryteras ur den enda del av mänskligheten som väl aldrig riskerar att dö ut i litteraturen: de brända barnen som inte skyr elden. Och han skriver för likar, det vill säga själar som egentligen inte behöver någon vägledning men måste ta del av hans handbok för att inse det. Funderingarna kring sociala levnadsregler och konstnärliga etikettsfrågor, rapporterna från halvvärldens krogar och hotell, mötena med fallna änglar, skojare och spioner, samt inte minst menyerna för middagar à seul: Serners aforistiska visdomar vänder sig till kännaren (den manlige, förstår sig). Läsarens taktfulla leende har förprogrammerats av texten. Vilket betyder att den diskreta njutningen tas för given, och att själva lektyren blir en del av svaret på frågorna som väcks. Men betydligt viktigare är ändå konsten att inte låta sig överraskas. Medbrottsling – gärna. Svarslös? Aldrig. Serners idealtyp befinner sig någonstans mellan Beau Brummell och Loranga, med ett par stänk av Becketts lodartyper. Hans manual är ett vademecum för evigt opålitliga.

Själv kallar han sitt ideal för ”överdängaren”. Tyskans Wupptich eller Wuppdich var dåtida berlinsk slang för ”schvung”, ”tempo” eller ”elegans”, men kunde på preussisk dialekt även betyda ”brännvin”. Bakom termen döljer sig den möjligen något juvenila, men inte desto mindre begripliga önskan att ställa allt på huvudet. Överdängaren gör ”botten upp med schvung”. Flinkt och elegant vänder han upp och ned på förutfattade meningar. Förvissningarna måste vackla, vanetänkandet fås att rämna. Tillvaron avnjuts bäst i osäkrad form. Endast uppluckringen av normer kan infria löftet om en existens utan kvävande moral och estetiska eller ideologiska hämningar. Att läsa boken blir en sista smörjelse för solitärer. Till skillnad från andra mansideal före och efter sekelskiftet – ”den ende” hos Max Stirner, ”geniet” hos Otto Weininger, ”anarken” hos Ernst Jünger, som gärna uppvisade soldatens hållning även då de hängt av sig uniformen – handlade det för Serner inte om att stålsätta sig, utan om att slappna av. Möjligen erbjuder hans handbok ett kallt evangelium, men det grundas på nerver och sårbarhet. I motsats till samtida manualer för ett ståndaktigt liv, eller för den delen futuristernas bullrande ingenjörstraktater, lät han sin huvudperson omges av ett lättsamhetens skimmer – eller som kulturhistorikern Helmut Lethen påpekat: ”Han lär det bepansrade jaget danssteg som inte kan utföras med soldatstövlar.”

Trots den tidstypiska misogyni som präglar vissa sidor har Serner gått i skola hos kvinnorna. Överdängaren blir sig själv inte genom att härska över andra, utan genom att undslippa deras diktat. Varje metod är bra så länge den värnar den relativa autonomin. Så gör det artistiska egensinnet gemensam sak med den överlevnadstekniska opportunismen. Ur ett existentiellt perspektiv kan detta likna en korsning mellan stoikern Epiktetos och den engelske clownen Footit, som gjorde internationell succé på cirkusar och kabaréer kring sekelskiftet. Förmågan att skratta åt tillvaron, men i första hand åt sig själv, förenar livskonstnären som vårdar sitt jag med pajasen som sätter det på spel. Även om Serners svindlare vet att man är sentimental så länge man fortfarande misstror sig själv, är han alltid också lite grand av sitt eget offer. Ty motsättningen mellan äkthet och förställning visar sig falsk i samma ögonblick som han upptäcker att det finns en förställning så genomgripande att den blir till en andra natur. Tricket är att inte låta självmedvetenheten få sista ordet. ”Lusten är den enda svindel jag önskar varaktighet.”

Handbok för svindlare handlar inte bara om behovet av att en gång för alla göra upp med rådande förhållanden, utan förmedlar även det ogörliga däri. En omkastning av alla värden skulle möjligen ändra på villkoren, men inte förändra den grundläggande strukturen. När Serners skrift utkom i föreliggande form bar den en gördel på vilken förläggaren låtit trycka: ”Haeckels försök att lösa universums gåta grundade sig på falska premisser och var således dömda att misslyckas. Här är den enda möjliga LÖSNINGEN PÅ VÄRLDSGÅTAN.” Ernst Haeckel var en av sekelskiftets ledande evolutionsbiologer, socialdarwinist och naturalistisk konstnär. Visserligen ville Serner göra rent hus med dennes och andras samhälleliga evolutionsteorier genom att visa att de utgick från tvivelaktiga premisser. Men samtidigt misstänkte han att allt teoribygge egentligen grundade sig på sin egen orimlighet. Eller som det heter: ”Den fullkomliga motsägelsen: en sats innehåll vederläggs av satsen själv. Därmed är varje sats falsk, eftersom en sats inte kan vara sann som förnekar möjligheten av att något kunde vara sant … Här börjar det allt snyggt flimra för ögonen.”

För Serner gällde det att finna sig (och kanske rentav behag) i det där flimret. I en aforism lyfter han på hatten åt Descartes och Swift. Dessa föregångare i illusionslöshetens vådliga konst hade nämligen en särskild svaghet för vindögdhet. Anspelningen kan verka gåtfull, på gränsen till kryptisk, om man inte betänker det franska uttrycket för ”att skela” – un œil dit merde à l’autre – som återkommer på ett par ställen i boken. ”Ett öga förbannar ett annat”: Serner visste att det för den genuine svindlaren alltid också gällde att hålla ett (satans) öga på sig själv. Bara genom att iaktta det egna jaget, inte kokett eller självförälskat, utan för att undgå att duperas, höll man ryggen fri från obehagliga överraskningar. Men det betydde förstås samtidigt att svindlaren aldrig helt var herre över sig själv. Tvärtom kunde han tillbringa sina vilostunder ”gapskrattande framför sin lilla handspegel” … På så vis blir misslyckandet en nödvändig del av den konstnärliga strategin. Hittills har de dadaistiska fyrverkerierna och retoriska sprängskotten skymt sikten för denna bokens djupare insikt, vilket förmodligen bidragit till att den aldrig upptagits i kanon, utan förblivit ett förstulet tips utbytt mellan ett fåtal lyckliga läsare – aficionados av lyfta-sig-själv-i-håret-strategier och andra metafysiska trick. Men är den brutna, rentav vrånga blicken inte Serners särskilda bidrag till den tyska 1900-talslitteraturens repertoar av paradoxer? Och var förresten skelande kvinnor inte besynnerligt attraktiva?

Handbok för svindlare visar att det går att göra sig osårbar genom att uppträda, ja, agera ut sig själv. Det är uppenbart att en sådan strategi kan ge upphov till äckel. Och därmed vrede. För Serner kunde den senare stillas genom mat, dambesök, dolce f. n. – de klassiska knepen för att stärka livsandarna. Men hur stod det till med det förra? Det enda vi vet är att han slutade publicera sig efter Letzte Lockerung. Med ens syntes inte längre hans namn i tidskrifterna eller förlagens höstprogram. Mycket lite är känt om hur han tillbringade livet efter det att han försvann ur offentligheten. Inte ens hans nära vän, konstnären Christian Schad, som redogjort för de gemensamma vistelserna i Lugano, Neapel och Berlin, vet vad kumpanen livnärde sig på eller sysslade med från senare hälften av 1920-talet och framåt. Den tyske litteraturhistorikern Thomas Milch, som utgav Serners samlade verk på 1980-talet, har lyckats samla en del indicier – däribland en hotellräkning från Barcelona, ett intyg om giftermål i Prag och uppgifter om ströjobb som lärare i den tjeckoslovakiska huvudstaden. Efter tyskarnas inmarsch hårdnade klimatet för personer av judisk härkomst. Serner och hans hustru försökte emigrera till Shanghai, men misslyckades. Efter deportationen till Theresienstadt 1942 upphör spåren. Sannolikt mördades paret utanför Minsk en kort tid senare.

Under sina publicistiskt aktiva år var Serner ”baronen bland DADA-soldaterna”, med Hans Richters träffande beskrivning. Han författade elegant prosa, retoriska kupper till dramatik och även poesi som kan påminna om såväl Morgensterns galgdikter som Brechts läsebok för stadsinvånare. Men det är Handbok för svindlare, som faktiskt blev hans både första och sista bok, som visar honom i sitt rätta medium. Under den yviga gestiken och de träffsäkra iakttagelserna finns en lära om affektkontroll och skamhantering. Skriften är en sentida och urban släkting till Gracián y Morales orakelbok från 1600-talet. Visserligen tillkom första delen innan författaren ens hunnit fylla trettio, men som bruksanvisning förutsätter den en vuxen människas umgänge med världen. (Trots dragningen till lyx vore Serner nog lost bland barnen på Stureplan.) Här gör samvetslösheten gemensam sak med diskretionen. Det förekommer aforismer lika slipade som ficktjuvar, men även plötsliga rop ustötta som om det gällde att sticka hål på himlen – alltså av inget annat skäl än för att lätta på trycket. Detta är en manual för dem som helst avstår från andras anvisningar, på en gång nödvändig och överflödig, hemma i gråzonen mellan programförklaring och kontraband. Läsaren gör säkert klokt i ta författarens föresats på fullaste allvar: det lönar sig bara att skriva på det att litteraturen aldrig må bli sig lik igen …

De bästa böckerna i världslitteraturen skrevs i avsikt att skriva alla tiders bästa bok: förr i tiden var detta den psykologiskt sett enda uthärdliga förutsättningen för att skriva böcker. Idag kan det bara vara att omöjliggöra att en bok någonsin åter skrivs i denna avsikt.

*

Handbok för svindlare sätter sin översättare på vissa prov. I texten förekommer en hel del främmande ord och uttryck lånade ur såväl rotvälskan som från tidens bohemkretsar och kriminella miljöer, ur berlinsk och brittisk eller amerikansk slang, fransk argot, jiddisch … Ta en sådan sak som originaltiteln. Inte bara är alliterationen i Letzte Lockerung omöjlig att överföra för den som vill respektera ordens betydelser, utan huvudordet saknar dessutom passande motvarighet på svenska. ”Uppluckring”, ”uppmjukning”, ”avspänning”, ”avslappning” … Visst, låt gå, men på något sätt har alternativen inte den rätta blandningen av mjukhet och obetvinglighet. Att vara locker handlar för Serner om att vara cool eller relaxed, men också om att osäkra eller luckra upp förljugna konventioner – detta den brackiga världens kvävande regelverk. Dessutom är det blott ett fjät från Lockerung till ”lockelse” … Ställd inför valet mellan tungfotad semantisk trohet och frivol retorisk slagfärdighet var det inte svårt att bestämma sig: undertiteln fick bli ny huvudtitel.

Vissa termer och uttryck har åldrats och skulle verka pilsnerfilmsaktiga om de översattes direkt, medan andra är felstavade i original och åter andra inte ens finns förtecknade i speciallexika (som exempelvis hirzen och säen). I de flesta fall ger den lokala kontexten dock stöd för tolkning. Främmande ord och uttryck, samt namn och begrepp som inte längre torde vara allmänt bekanta utreds i kommentardelen – dock bara första gången de förekommer. Övriga anspelningar kan lätt googlas. Större delen av anmärkningarna har lånats ur dels ”Das fette Fluchen – ein Gaunerwörterbuch” som avslutar sista delen av Serners Gesammelte Werke i tio band, redigerade av Thomas Milch (München: Klaus G. Renner Verlag, 1984), 263–294, dels Andreas Puff-Trojans utgåva av Letzte Lockerung (Zürich: Manesse Verlag, 2007), 249–267. Hänvisningar i typsnittet Minion sker till sida, hänvisningar i Unit till nummer. Om hänvisning saknas gäller den senast gjorda. Till skillnad från direkta inlån i löpande text (”luftici”, ”dieu merci” etc.), kursiveras inte försvenskningar (såsom ”débaucherar”, ”raptiska” etc.).

Handbok för svindlare är dedicerad till den holländske musikvetaren Anthony von Hoboken, 1887–1983, bäst känd som mannen bakom den tematisk-bibliografiska katalogen över Joseph Haydns samtliga kompositioner (”Hobokenförteckningen”). Enligt Christian Schads Relative Realitäten. Erinnerungen um Walter Serner (Augsburg: MaroVerlag, 1999) var Hoboken Serners mecenat, vilket i så fall bör ha gällt tiden före 1920. Holländaren hade nära kontakt med tidens konstnärskretsar. Som förmögen dandy och väl förtrogen med metropolernas bohem- och halvvärldar lär han ganska väl ha motsvarat Serners föreställning om den moderne lebemannen.

Sidorna 195–207.

Recensioner

”Sanslös är han, Serner. Galen. Respektlös är bara förnamnet, hädare för blekt. En blixtrande och originell formuleringskonst som tar andan ur en. Man skrattar så man gråter, flämtar och måste ta en paus i läsningen för att inte helt förlora fotfästet. En oförskämdhetens och smädandets polemiska begåvning man önskar man ägde blott hälften av. Han får en att känna sig som en publicistisk blekfis som genast borde omskola sig till rörmokare. . . . En manual för att vända upp och ned på allt, utan att det därefter kommer ned på fötterna igen. Rena Bröderna Marx – men i formen av numrerade, aforismspetsade fragment. Kryddade med neologismer, språkliga nybildningar. Bättre än sprit, trots att varje läsning är ett rus. Men du slipper baksmälla.” – Lasse Ekstrand, Gefle Dagblad

”Walter Serner – som fram till dess han var tjugofyra år och 1913 konverterade till katolicismen, som hans mor var född till, från sin uppväxts judendom hette han Seligmann – har skrivit in sig i litteraturhistorien, inte minst med den märkliga och ohejdbart misantropiska boken Handbok för svindlare. Och sådan som vill bli det. Bokens första del, ’Den principiella handboken’, skriver han klar redan år 1918 i Lugano, men dess andra, mer aforistiska del, kallad ’Den praktiska handboken’, sätter han på pränt först efter ett antal kringflackande år på kontinenten så att boken – som blev hans sista - till slut kunde ges ut i Hannover år 1927. Det är ett verk som är hart när omöjligt att översätta, men i den nyutkomna volymen har Aris Fioretos genomfört en anmärkningsvärt förträfflig insats och förfaret förmått fånga Walter Serners språk och halsbrytande turneranden.” – Crister Enander, Tidningen Kulturen

”Den är inte lätt att bli klok på, Walter Serners Handbok för svindlare. Språket i Aris Fioretos glada tolkning är konstifikt manierat, tankegodset luftkomprimerat, hänsyftningarna sedan länge förlorade i tidens töcken. Ändå skrattar jag fåraktigt åt de märkliga livsvisdomar som sammanfattas i 591 paragrafer, utan att just begripa så mycket av det ’rastaquouèreska’ här i världen. Kanske består min dumhet ytterst i att jag inte unnade mig lyxen att följa läsanvisningarna. Före lektyren föreslås ett varmt bad och en tupplur, varefter man iförd smoking intar en tolvrätters middag på närmsta lyxkrog. ’Därefter tänder man sitt rökverk och påbörjar läsningen. Efter varje fragment gör man ett uppehåll på tre minuter, dricker och röker. Efter vart och ett av de sex avsnitten lägger man ifrån sig boken under fem minuter och blickar upp i taket.’ Dyrt? Spelar ingen roll. Efter avslutad läsning vet man allt om att smita från notan.” – Fabian Kastner, Svenska Dagbladet