Vladimir Nabokov:
Sebastian Knights verkliga liv

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning roman · Originaltitel: The Real Life of Sebastian Knight · Från engelska · Stockholm: Bonniers, 2002, 208 sidor · Med efterord · Omslag: Jan Biberg · ISBN: 91-0-057633-6

Omslag

Sebastian Knights verkliga liv skrevs på engelska i Paris 1938. Den är Nabokovs första ”engelska” roman och en parodi på en författarbiografi. Den bortgångne författaren Sebastian Knights yngre halvbror V. söker rekonstruera sin berömde brors levnad, framför allt intresserar han sig för de båda kvinnorna i Sebastians liv, hustrun och den hemliga älskarinnan. Sebastian Knight förefaller dock att för evigt ha gömt sig i sina böcker – Prismats fasett (1926), Framgång (1927), Förlorad egendom (u.å.), Det komiska berget (1932) och Den tvivelaktiga asfodillen (1935) – som är som gjorda att leka kurragömma i.

Vladimir Nabokov föddes i S:t Petersburg 1899. Sedan han flytt undan den ryska revolutionen 1919 tillbringade han resten av sitt liv i landsflykt i England, Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Han dog i Montreux 1977.

Utdrag

1

Sebastian Knight föddes den 31 december 1899 i den förra huvudstaden i mitt hemland. En gammal rysk dam, som av någon dunkel anledning bett mig att inte avslöja hennes namn, råkade då vi av en tillfällighet möttes i Paris en gång visa mig den dagbok som hon fört förr i tiden. Så händelselösa hade dessa år (uppenbarligen) varit att det dagliga samlandet av detaljer (vilket alltid är en klen metod för självbevarelse) knappt innehöll annat än korta beskrivningar av vädret; och för övrigt är det egendomligt att statsmäns privata anteckningar främst behandlar samma ämne oavsett vilka bekymmer deras riken råkar ansättas av. Eftersom lyckan är som den är då den lämnas ifred fick jag här veta något som jag kanske aldrig hade lyckats ta reda på om jag gått metodiskt tillväga. Sålunda kan jag meddela att Sebastian föddes en fin och vindstilla morgon med tolv grader (Réaumur) under noll… Men det är allt som den goda damen fann värt att notera. Vid närmare eftertanke ser jag ingen verklig anledning att bevara hennes anonymitet. Det verkar osannolikt att hon någonsin kommer att läsa denna bok. Hennes namn var och är Olga Olegovna Orlova – en ägglik alliteration som det vore synd att förtiga.

Hennes torra redogörelse förmår knappast förmedla till den obereste läsaren de dolda glädjeämnen som en vinterdag i S:t Petersburg kan bereda: det rena överdådet i en molnfri himmel som inte värmer kroppen utan endast behagar ögat; glansen från slädmedar på den hårdpackade snön på de breda gatorna, med ett gulbrunt stråk mellan spåren till följd av rikliga mängder hästträck; det brokiga knippet luftballonger som en försäljare i förkläde bjuder ut; en mjukt välvd kupol vars guld mattats av pudersnöns frostblommor; björkarna i de offentliga parkerna, där minsta lilla gren markerats i vitt; slamret och skramlet från vintertrafiken… Och förresten: så underligt det är att betrakta ett gammalt vykort (likt det jag placerat på mitt skrivbord för att hålla minnets ättling sysselsatt ett slag) och begrunda det slumpartade sätt som ryska droskor hade att svänga närhelst de ville, varhelst och hur som helst, så att man på detta kolorerade fotografi istället för den moderna trafikens räta, självmedvetna ström ser en drömskt bred gata, där droskorna far kors och tvärs under otroligt blå himlar som lite längre bort automatiskt löser upp sig i en skär glöd av mnemonisk banalitet.

Jag har inte lyckats få tag på någon bild av det hus där Sebastian föddes, men jag känner väl till det eftersom jag föddes där själv omkring sex år senare. Vi hade samme far: han hade gift om sig strax efter att han skilt sig från Sebastians mor. Underligt nog nämns detta andra äktenskap aldrig i Goodmans Sebastian Knights tragedi (som utkom 1936 och till vilket det finns tillfälle att hänvisa mer utförligt senare), så för läsare av Goodmans bok måste det verka som om jag aldrig existerat – en låtsassläkting, en bråkig bedragare. Men i sitt mest självbiografiska verk (Förlorad egendom) fäller Sebastian själv några snälla ord om mor – som hon förtjänar enligt min mening. Inte heller är det rätt, som antyddes i brittisk press efter Sebastians död, att hans far dödades i en duell 1913. I själva verket befann han sig på stadig bättringsväg efter att ha sårats i bröstet, då han en hel månad senare åkte på en förkylning som hans halvläkta lunga inte klarade av.

Han var en god soldat, en varmhjärtad, livlig och humoristisk man som besatt ett försvarligt mått av äventyrlig otålighet som Sebastian ärvde som författare. Då samtalet kom in på Sebastian Knights förtidiga död på en litterär lunch i South Kensington förra vintern framhöll en firad gammal kritiker, vars briljans och bildning jag alltid beundrat: ”Stackars Knight! Han hade verkligen två perioder: under den första var han en sorglig man som skrev på bruten engelska, under den andra en bruten man som skrev på sorglig engelska.” En illvillig pik – och illvillig på flera sätt, ty det är alltför lätt att tala illa om en död författare bakom hans böckers ryggar. Jag föredrar att tro att lustigkurren inte känner någon stolthet då han drar sig detta skämt till minnes, inte minst därför att han visade betydligt större återhållsamhet då han recenserade Sebastian Knights verk för några år sedan.

Inte desto mindre måste det erkännas att Sebastians liv, som visserligen långtifrån var sorgligt, på sätt och vis saknade hans stils fantastiska vigör. Varje gång jag slår upp en av hans böcker tycker jag mig se far störta in i rummet – på det där speciella sättet han hade att slå upp dörren och omedelbart ge sig i kast med ett föremål som han behövde eller med en varelse som han älskade. Mitt första intryck av honom var alltid en andlös känsla av att lyftas upp från golvet med halva leksakståget ännu dinglande från handen och kristallkronans tappar farligt nära huvudet. Lika plötsligt som han gripit tag i mig satte han ned mig – och lika plötsligt svingar Sebastians prosa läsaren uppåt, bara för att låta honom falla i nästa styckes vilda, uppsluppna antiklimax. Också några av fars favoritskämt tycks ha slagit ut i fantastisk blom i sådana typiska Knight-historier som Albinon i svart eller Det komiska berget, hans kanske bästa berättelse, en underbart absurd historia som alltid får mig att tänka på ett barn skrattande i sömnen.

Det var utomlands, såvitt jag vet i Italien, som far – på den tiden en ung gardesofficer på permission – lärde känna Virginia Knight. På något sätt förbands deras första möte med en rävjakt i Rom i början av 90-talet, men huruvida mor berättade detta eller jag undermedvetet minns att jag såg ett suddigt foto i familjealbumet kan jag inte säga. Han uppvaktade henne länge. Hon var dotter till Edward Knight, en förmögen gentleman. Mer vet jag inte om honom, men det faktum att farmor, som var en sträng och egensinnig kvinna (jag minns hennes solfjäder, hennes handskar, hennes kalla, vita fingrar), uttryckligen var emot deras äktenskap och brukade upprepa legenden om sina invändningar även efter det att far gift om sig, gör att jag misstänker att familjen Knight (vad den än var) inte riktigt motsvarade de anspråk (vilka de än var) som snobbarna i det gamla ryska riket ställde. Jag är inte heller säker på att fars första äktenskap inte stod i strid med traditionerna på hans regemente – i alla händelser började hans verkliga militäriska framgångar först under japanska kriget, alltså efter det att hans hustru lämnat honom.

Jag var ännu barn då jag förlorade far, och det var först långt senare, 1922, några få månader före mors sista och ödesdigra operation, som hon berättade en del saker som hon ansåg att jag borde veta. Fars första äktenskap hade inte varit lyckligt. En sällsam kvinna, en otålig och hänsynslös varelse – men hennes otålighet var inte densamma som fars. Hans bestod i ett ständigt sökande som ändrade objekt först efter att han uppnått det. Hennes var ett halvhjärtat försök, nyckfullt och irrande: ena gången sköt hon långt bredvid målet, andra gången glömde hon det halvvägs, som man kan glömma paraplyet i en taxibil. På sitt milt sagt oregelbundna sätt tyckte hon väl om far, men då det en dag slog henne att hon kunde vara kär i någon annan (vars namn far aldrig fick höra från hennes läppar) lämnade hon make och barn lika plötsligt som regndroppar glider ned mot spetsen av ett syrenblad. Det där knycket uppåt som det försakade bladet gör, så tyngt av sin klara börda, måste ha förorsakat far en stingande smärta, och jag tycker inte om att begrunda den dag då detta skedde – på ett hotell i Paris då en rådlös barnflicka tog illa hand om en nästan fyraårig Sebastian och far låst in sig på sitt rum – ”den sortens hotellrum som lämpar sig så perfekt för uppförandet av de värsta tragedierna: en livlös, polerad klocka under dess glasdom på en ond spiselkrans (de vaxade mustascherna står på tio i två), det franska fönstret med dess förvirrade fluga mellan muslin och fönster och ett urval av hotellets brevpapper liggande på ett välanvänt skrivunderlägg”. Detta är ett citat ur Albinon i svart, ett verk som vad själva texten beträffar inte har något samband med denna särskilda katastrof, men som ändå rymmer det avlägsna minnet av ett oroligt barn på en dyster hotellmatta, som inte har något att göra men kusligt mycket tid till sitt förfogande – tid som förirrat sig, tid som förvirrat sig…

Kriget i Fjärran östern skänkte far den lyckliga företagsamhet som hjälpte honom – kanske inte att komma över Virginia, men i alla fall att göra livet värt att leva igen. Hans kraftfulla självupptagenhet var bara en sorts manlig vitalitet och som sådan stod den helt i samklang med en i grunden givmild natur. Ständig sorg, för att inte tala om självmord, måste ha tyckts honom förfärligt, likt en skamfull underkastelse. Då han 1905 gifte om sig kände han sig säkert nöjd med att ha fått övertaget i sin uppgörelse med ödet.

1908 dök Virginia upp igen. Hon var en oförbätterlig vagabond, alltid på resande fot och lika hemma på ett litet pensionat som på dyra hotell, eftersom ”hem” för hennes del endast bestod i den trygghet som ständig förändring skänker. Av henne ärvde Sebastian sin egendomliga, nästan romantiska lidelse för sovvagnar och kontinentaleuropeiska expresståg, ”polerade paneler som knarrar mjukt i den blåskuggade natten, den långa, sorgliga sucken av bromsar på diffusa stationer, en rullgardin i läderimitat som glider upp och avslöjar en perrong, en man som rullar bagage, en lampas mjölkaktiga glob med en blek mal virvlande kring den; klangen av en osynlig hammare som slår mot hjulen; den glidande rörelsen in i mörkret; den hastiga skymten av en ensam kvinna som plockar upp silverglänsande föremål ur en resväska liggande på blå plysch i en upplyst kupé”.

Hon anlände med Nordexpressen en vinterdag, utan minsta förvarning, och sände ett kort brev för att anhålla om att få träffa sin son. Far var på björnjakt ute på landet, så mor tog stillsamt med Sebastian till Hotel d’Europe, där Virginia hade tagit in för en enda eftermiddag. I lobbyn på hotellet träffade hon sin makes första hustru, en slank, nästan tanig kvinna med ett litet darrande ansikte under en jättelik svart hatt. Hon lyfte sin slöja över läpparna för att kyssa pojken, men knappt hade hon rört vid honom förrän hon brast ut i tårar, som om Sebastians varma, ömma tinning var själva källan till hennes sorg. Omedelbart därpå drog hon på sig handskarna och började på dålig franska berätta en poänglös och tämligen ovidkommande historia om en polsk kvinna som försökt stjäla hennes sminkväska i restaurangvagnen. Så stack hon ett litet paket med kanderade violer i Sebastians hand, gav mor ett nervöst leende och följde efter betjänten som bar ut hennes bagage. Det var allt, och nästa år dog hon.

En av hennes kusiner, H. F. Stainton, har berättat att hon under de sista månaderna av sitt liv for kors och tvärs över södra Frankrike, stannade en dag eller två i små heta provinsstäder som sällan besöks av turister – febrig, ensam (hon hade lämnat sin älskare) och förmodligen mycket olycklig. Man skulle tro att hon försökte fly från någon eller något, eftersom hon ofta korsade sina spår; för någon som var bekant med hennes lynnighet kunde detta hektiska ilande å andra sidan tyckas som ingenting annat än den slutgiltiga överdriften av hennes vanliga otålighet. Hon dog i en hjärtinfarkt (Lehmanns sjukdom) i den lilla staden Roquebrune sommaren 1909. Det uppstod en del problem vid transporten av kroppen hem till England. Hennes anhöriga var döda sedan en tid tillbaka och Stainton var den ende närvarande vid hennes begravning i London.

Mina föräldrar levde lyckliga. Det var ett ömt och stillsamt äktenskap, opåverkat av vissa av våra släktingars elaka skvaller, som viskade att far av och till drogs till andra kvinnor trots att han var en kärleksfull make. Då de en dag kring julen 1912 promenerade nedför Nevskij Prospekt råkade en av hans bekanta, en mycket charmant och tanklös ung dam, nämna att hennes systers fästman, en viss Paltjin, hade känt hans första hustru. Far sade att han mindes mannen – de hade träffats i Biarritz ungefär tio år tidigare, eller om det var nio…

”Ja, men han kände henne senare också”, sade kvinnan. ”Ni förstår, han bekände för min syster att han levt med Virginia efter att ni skildes… Sedan övergav hon honom någonstans i Schweiz… Lustigt, ingen visste något.”

”Hm”, sade far stilla, ”om det inte läckt ut tidigare finns det ingen anledning för folk att börja pladdra om saken tio år senare.”

Genom en osedvanligt grym slump frågade en god vän till vår familj, kapten Bjelov, far redan dagen därpå om det var sant att hans första hustru kom från Australien – han, kaptenen, hade alltid trott att hon var engelska. Far svarade att såvitt han visste hade hennes föräldrar bott i Melbourne under en tid, men att hon var född i Kent.

”Varför frågar ni?” tillade han.

Kaptenen svarade undflyende att hans hustru varit på en bjudning eller något där någon hade sagt något…

”Jag är rädd att vissa saker helt enkelt måste upphöra”, sade far.

Nästa morgon besökte han Paltjin, som tog emot honom mera älskvärt än nödvändigt. Han sade att han tillbringat många år utomlands och var glad över att träffa gamla vänner.

”En gemen lögn sprids”, sade far utan att sätta sig, ”och jag tror att ni vet vilken.”

”Seså, min käre vän”, sade Paltjin. ”Det är ingen mening med att låtsas som om jag inte förstår vad ni syftar på. Jag är ledsen att folk talar bredvid mun, men det finns verkligen ingen anledning att förlora fattningen… Det är ingens fel att ni och jag suttit i samma båt en gång.”

”I så fall, sir”, sade far, ”kommer mina sekundanter att utmana er.”

Paltjin var en narr och en knöl, så mycket har jag åtminstone förstått av den historia som mor berättade (och som i hennes mun antog den livfulla, direkta form som jag bemödat mig om här). Men just därför att Paltjin var en narr och en knöl är det svårt för mig att förstå varför en man av fars rang riskerade sitt liv – för att göra vad rättvisa? Virginias heder? Sin egen hämndlystnad? Precis som Virginias heder oåterkalleligen förverkats genom själva det faktum att hon flytt, borde alla tankar på hämnd för länge sedan ha förlorat sin bittra lust under det andra äktenskapets lyckliga år. Eller var det helt enkelt nämnandet av ett namn, åsynen av ett ansikte, den plötsliga, groteska glimten av bestämda ansiktsdrag på vad som ditintills varit en tam, ansiktslös vålnad? Och var detta eko ur det avlägsna förflutna (och ett eko är sällan mer än ett skall, hur ren den ropande rösten än är) verkligen värt ödeläggelsen av vårt hem och mors sorg?

Duellen utkämpades i snöstorm på stranden intill en frusen bäck. Två skott avlossades innan far föll med ansiktet mot en blågrå armémantel som lagts ut på marken. Paltjin tände en cigarett med darrande händer. Kapten Bjelov ropade på kuskarna som försynt väntat en bit bort på den snötäckta vägen. Hela den förfärliga uppgörelsen hade tagit tre minuter.

I Förlorad egendom skildrar Sebastian sina intryck av denna dystra januaridag. ”Varken styvmor eller någon annan i hushållet”, skriver han, ”visste något om den förestående uppgörelsen. Under middagen kvällen före kastade far brödkulor på mig från andra sidan bordet. Jag hade tjurat hela dagen på grund av några djävulska ylleunderkläder som doktorn tvingat på mig och far försökte gaska upp mig. Men jag rynkade på näsan, rodnade och vände mig bort. Efter middagen satt vi i hans arbetsrum. Han läppjade på sitt kaffe och lyssnade på min styvmors redogörelse för den fördärvliga vana som mademoiselle hade att ge min yngre halvbror sötsaker då han redan låg i säng, medan jag satt i soffan i andra änden av rummet och bläddrade i Kompisar: ’Håll utkik efter nästa del av denna rafflande historia!’ Längst ned på de stora, tunna sidorna fanns roliga historier. ’Hedersgästen hade visats runt på skolan: vad slogs ni mest av? – En ärta från en ärtbössa.’ Expresståg for genom natten. Cricketspelaren från Oxford eller Cambridge fångade kniven som en grym malaj kastat mot hans vän som vore den en cricketboll… Den ’helfestliga’ serien om tre pojkar, där den ene var en ormmänniska som kunde få näsan att vrida sig, den andre trollkarl och den tredje buktalare… En ryttare som hoppade över en racerbil…

Nästa morgon i skolan fick jag ingen ordning på ett geometriskt problem som på vår slang kallades ’Pythagoras byxor’. Morgonen var så mörk att man tänt ljuset i klassrummet, vilket alltid fick mitt huvud att brumma på ett otäckt sätt. Jag kom hem vid halvfyra på eftermiddagen med den klibbiga känslan av orenhet som jag alltid tog med mig hem från skolan och som nu stegrats av de kliande underkläderna. I hallen snyftade fars ordonnans.”

Sidorna 7–16.

Recensioner

”Det finns stora, större och geniala romanförfattare. Sedan finns Vladimir Nabokov. 1900-talslitteraturen skulle inte vara sig lik utan denne suveränt originelle prosaist.” – Örjan Abrahamsson, Borlänge Tidning

”Vid ett tillfälle i Sebastian Knights verkliga liv, en roman där ’V’ försöker rekonstruera sin brors författarliv, gör han ett upphetsande fynd: bland Knights saker i London finns ett tjockt kuvert märkt ’Herr H’ – fotografier, av ett barn med sjömanskrage, en glad yngling, en allt fetare medelålders man framför olika hus, med en ny bil... Är ’H’ en okänd älskare, en hemlig vän? Mannen visar sig vara kasserat ’material’. Knight hade annonserat efter ’bilder av ett liv’ i en tidning, för ett romanprojekt, betalt dem – men aldrig använt dem. Så typiskt Nabokov! Här har han lagt in en liten blänkande spegel, både för den längtande detektiviske V (som ju också söker sig själv), och för läsaren (som har än svårare att släppa det där kuvertet). Här var ju ’det verkliga’, i alla fall en glimt. V hittar inget ärofyllt, inga dolda passioner. Har broderns liv varit så fegt, så långtråkigt? Snart börjar V ’hitta på’ en biografi, inspirerad av Knights outtömligt gåtfulla romaner.” – Pia Bergström, Aftonbladet

”Vad Nabokov åstadkommer är ett slags exilens triumf. Den rör inte bara ihop geografin utan låter dessutom fantasin drabba språket. Citat på ryska, franska, engelska blandas med vad jag tror är uppfinningar av Zemblas språk och en tät närvaro av till stora delen osynliga citat, eller förfalskningar av rader från diktens klassiker. En parodisk dröm för litteraturforskare. Nu utkommer Sebastian Knights verkliga liv och Blek låga på svenska tillsammans med Inbjudan till halshuggning som skrevs på ryska vid mitten av trettiotalet och översattes till engelska av familjen Nabokov i slutet av femtiotalet. Till svenska har man anlitat tre olika översättare. Inbjudan till halshuggning översattes av Estrid Tenggren redan på sextiotalet men blev då aldrig utgiven. Romanen om Sebastian Knight tolkas av Aris Fioretos som tidigare översatt Nabokov och som framstår som den som står författarens eget språk och hållning närmast. Blek låga har fått sin svenska språkdräkt av Caj Lundgren, som har fått användning för sin ekvilibristiska verstalang och rimmar sig igenom John Shades berättande dikt. . . . Själv hade Vladimir Nabokov betydligt mer huvud än kropp och med dess hjälp skapade han ett av det gångna seklets unika författarskap.” – Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter

Med Sebastian Knights verkliga liv inledde Vladimir Nabokov sin bana som engelskspråkig författare – och vilket klipp gjorde inte den anglosaxiska litteraturen på den unge exilryssens byte! Detta vidunderligt lekfulla, mångbottnade och ständigt gäckande i snart sagt alla litteraturens spegelsalar och mystiska tivolin. . . . I denna roman är väl alla Nabokovs magiska knep och finter med läsarillusionen inte helt utvecklade, fast inte långt ifrån. Vi känner igen alla de tricks som sedan skulle gnistra i böckerna: leken med språkets grundvalar och med hela den iakttagbara verklighetens grundvalar, skojet med existerande litteratur och med genrer, i detta fallet en smula med den litterära biografin. Någon renodlad biografiparodi rör det sig dock inte om, snarare ett första inslag i den grundforskning av människans vara som Nabokov skulle utveckla till sådan virtuositet, en sorts tillfinnandets detektivarbete. . . . Alldeles förbålt trevlig läsning är det likafullt.” – Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet

”Sebastian Knights verkliga liv är även på svenska en mycket charmig roman, full av nabokovsk sarkasm och ironi. Som en elegant engelsk kostym med många dolda fickor. Inget för baskollektionen, men ett måste för välekiperade litteratursnobbar. Lika tidlös som helt rätt i höst.” – Malte Persson, Göteborgs-Posten