Vladimir Nabokov:
Pnin

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning roman · Originaltitel: Pnin · Från engelska · Stockholm: Norstedts, 2001, 207 sidor · Med efterord · Omslag: Helena Bergenlöv · ISBN: 91-1-300872-2

Omslag

Lektor Timofej Pnin undervisar i ryska på Waindell College i USA. Han ser rätt egendomlig ut med magnifik flint, apliknande överläpp och spindelformade ben, och hans engelska är ett skämt. Han skrattar gärna åt sina egna historier men förstår sällan andras. Han drömmer sig tillbaka till det gamla Ryssland som han flytt på grund av revolutionen.

Lektor Pnin har ett hjärta av guld. Han älskar fortfarande sin ex-fru trots att han blivit bedragen, och tar sig valhänt an hennes son som om det vore hans egen. Men han blir illa lönad för sin generositet. Hans kolleger driver med honom, hans fru fortsätter att utnyttja honom, och vad Pnin inte vet är att hans överordnade försöker bli av med honom bakom hans rygg. Hela hans tillvaro håller på att gå i spillror.

Vladimir Nabokov skrev Pnin när han var färdig med Lolita men ännu inte fått den utgiven. På många sätt är den kufiske antihjälten Pnin ett svar på den elegante men omoraliske Humbert Humbert, berättaren i Lolita, men också en protest mot Cervantes. Nabokov föreläste på college om Don Quixote, och blev upprörd över hur författaren drev med riddaren av den sorgliga skepnaden. För säga vad man vill om lille Timofej Pnin, men han är en stor man som tål att skrattas åt.

Pnin har inte funnits tillgänglig i svensk översättning sedan slutet på femtiotalet. Aris Fioretos nyöversättning och efterord ger oss tillfälle att möta språkkonstnären och genomskådaren Vladimir Nabokov i all hans rikedom.

Utdrag

Kapitel ett

1 

Den äldre passagerare som satt på norra fönstersidan i det obevekligt framrusande tåget, intill en ledig plats och mitt emot två andra lediga, var ingen mindre än lektor Timofej Pnin. Idealt flintskallig, solbränd och välrakad började han på ett tämligen imponerande sätt med en stor brun kupol, hornbågade glasögon (som dolde en barnslig frånvaro av ögonbryn), apliknande överläpp, bastant nacke och atletisk kroppshydda i åtsittande tweedkavaj, men slutade, aningen snopet, i två spindelliknande ben (för ögonblicket klädda i flanell och korsade), samt påfallande späda, nästan feminina fötter.

Hans bylsiga bomullsstrumpor var skära och pryddes av syrenfärgade rutor. De konservativa svarta läderskorna hade kostat ungefär lika mycket som hela klädseln i övrigt (inklusive skrikig gangsterslips). Under den stadgade europeiska eran av sitt liv före 1940 hade Pnin alltid haft långkalsonger på sig som stoppats ned i nätta, broderade silkesstrumpor i diskret färg och hållits uppe på de bomullsklädda vaderna med hjälp av strumpeband. Tanken att låta de vita kalsongerna skymta genom att dra ett byxben alltför högt upp var på den tiden lika oanständig för honom som att visa sig för damerna minus krage och slips. Till och med då den förfallna madame Roux, portvakterskan i det eländiga hyreshus i Paris’ sextonde arrondissement där han tillbringat femton år efter att ha flytt från det leniniserade Ryssland och fullbordat sin utbildning i Prag, råkade komma upp för att hämta hyran utan att han hade sin faux col på sig brukade den prudentlige Pnin dölja översta skjortknappen med en kysk hand. Allt detta genomgick en förvandling i Nya världens berusande atmosfär. Vid fyllda femtiotvå var han numera tokig i att solbada, bar sportskjortor och slacks, och då han korsade benen brukade han djärvt, omsorgsfullt och mycket medvetet avslöja ett fantastiskt stycke bar hud. Ungefär så kunde Pnin ha tett sig i en annan passagerares ögon. Men med undantag av en sovande soldat i ena änden och två kvinnor upptagna av ett spädbarn i den andra hade han kupén för sig själv.

Nu måste en hemlighet avslöjas. Lektor Pnin befann sig på fel tåg. Han visste inte om det, och det gjorde inte heller den konduktör som just snirklade sig igenom tåget på väg till hans vagn. Faktiskt kände sig Pnin för ögonblicket mycket tillfreds med sig själv. Då presidenten för den lokala damklubben, fröken Judith Clyde, bjudit in honom att på fredagseftermiddagen hålla en föreläsning i Cremona – ett par hundra verst väst om Waindell, Pnins akademiska födkrok sedan 1945 – hade hon upplyst vår vän om att det bästa tåget lämnade Waindell klockan 13.52, med ankomst till Cremona 16.17. Men Pnin, som i likhet med så många andra ryssar var omåttligt förtjust i allt som rörde tidtabeller, kartor och kataloger, som försåg sig med dem med samma uppiggande entusiasm som någon som får något för ingenting och som var särskilt stolt över att lista ut resrutter själv, hade efter en stunds studier upptäckt ett oansenligt referenstecken framför ett ännu oansenligare tåg (avg. Waindell 14.19, ank. Cremona 16.32). Tecknet angav att på fredagar, och endast fredagar, stannade 14.19-tåget i Cremona på väg till en fjärran och mycket större stad som benådats med ett likaledes ljuvt klingande italienskt namn. Tyvärr var Pnins tidtabell fem år gammal och delvis föråldrad.

Han undervisade i ryska vid Waindell College, en något provinsiell institution som främst utmärkte sig genom en konstgjord sjö belägen mitt i det anlagda universitetsområdet, murgrönsöverlupna gångar som förband de olika byggnaderna, väggmålningar som återgav fullt igenkännbara medlemmar av lärarkåren i färd med att föra kunskapens fackla vidare från Aristoteles, Shakespeare och Pasteur till en hop orimligt välmående bondpojkar och bondflickor, samt en jättelik, aktiv och ystert framgångsrik tyska institution som prefekten, en viss doktor Hagen, självbelåtet kallade ”ett universitet inom universitetet”, varvid han uttalade varje enskild stavelse mycket tydligt.

     Under höstterminen detta år (1950) bestod den grupp studenter som anmält sig till ryskundervisningen av en person i fortsättningskursen: den knubbiga och allvarliga Betty Bliss; en i påbyggnadskursen – eller egentligen endast ett namn (Ivan Dub hade aldrig infunnit sig); samt tre i den blomstrande nybörjarkursen: Josephine Malkin vars farföräldrar kom från Minsk, Charles McBeth vars hästminne redan slukat tio språk och nu gjorde sig beredd att begrava ytterligare tio, samt den trånsjuka Eileen Lane som fått höra att då man väl behärskade det ryska alfabetet kunde man praktiskt taget läsa Anna Karamazov i original. Som lärare förmådde Pnin knappast tävla med de otroliga ryska damer, utspridda över hela det akademiska Amerika, som i en atmosfär av Moder Volga-sånger, röd kaviar och te, och utan att äga någon som helst formell utbildning, genom intuition, talförhet och en sorts moderlig spänst lyckades ingjuta magisk kunskap om sitt svåra men underbara språk i mängder av studenter med oskyldiga ögon. Inte heller antog Pnin någonsin att han som lärare skulle nå fram till den moderna språkvetenskapens upphöjda salar, detta fonemens asketiska broderskap, detta tempel i vilket allvarliga unga människor undervisades inte i språket självt, utan i metoden att undervisa andra i att undervisa denna metod – en metod som likt ett vattenfall som stänker från häll till häll upphör att utgöra ett medium för förnuftig navigering, men i någon sagolik framtid möjligen kan bidra till utvecklingen av esoteriska dialekter (basisk baskiska och så vidare) som endast talas av vissa invecklade maskiner. Utan tvivel var Pnins sätt att närma sig sin uppgift både amatörmässigt och godtroget, eftersom det grundade sig på en grammatik som publicerats av prefekten på en slavisk institution vid ett betydligt finare college än Waindell – en veritabel bluff vars ryska var ett skämt, men som storslaget lånade sitt vördnadsbjudande namn åt produkter tillkomna genom anonymt slit. Trots sina många tillkortakommanden hade Pnin en gammaldags, avväpnande charm som enligt vad hans trofaste beskyddare doktor Hagen försäkrade den surmulna universitetsstyrelsen utgjorde en delikat importartikel, väl värd att betala för i inhemsk valuta. Även om den examen i sociologi och politisk ekonomi som Pnin med viss glans erövrat vid universitetet i Prag kring 1925 hade hunnit bli en doktorsexamen i onödighet vid seklets mitt, var han inte helt felbesatt i rollen som rysklärare. I första hand uppskattades han inte för sina egentliga förtjänster, utan för de oförglömliga utvikningar han gjorde då han tog av sig glasögonen och strålande mot det förflutna gnuggade nuets linser. Nostalgiska utflykter på bruten engelska. Allehanda självbiografiska godbitar. Hur Pnin anlände till Sojedinjonnyje Sjtaty (Förenta staterna). ”Inspektion på fartyg före ankomst. Nåväl! ’Inget att deklarera?’ ’Inget.’ Nåväl! Därefter politiska frågor. Han frågar: ’Är ni anarkist?’ Jag svarar” – paus så att berättaren kan ge sig hän åt en stunds stum, angenäm munterhet – ”’Först: vad ni menar ’anarkism’? Praktisk, metafysisk, teoretisk, mystisk, abstrakt, individuell, social anarkism? I min ungdom’, påpekar jag, ’ägde allt detta betydelse för mig.’ Så vi för mycket intressant samtal, varefter jag tillbringar två hela veckor på Ellis Island” – buken började häva sig, hävde sig, och berättaren genomfors av skälvningar.

Vad humor beträffar fanns dock ännu finare tillfällen. Med en min av tillgjord hemlighetsfullhet kunde den godhjärtade Pnin, då han förberedde barnen på den underbara upplevelse som han själv haft en gång och samtidigt, i ett okontrollerbart leende, uppenbarade en ofullständig men formidabel uppsättning gulbruna tänder, slå upp en trasig rysk bok vid det eleganta bokmärke av läder som han försiktigt placerat i den. Då han väl öppnat skriften förvrängde en min av yttersta bestörtning hans rörliga anletsdrag: med vidöppen mun bläddrade han nu febrilt än åt höger, än åt vänster i boken, och minuterna gick innan han till sist fann den eftersökta sidan – eller förnöjt kunde konstatera att han trots allt hade markerat rätt ställe. Vanligen var det fråga om ett stycke som han valt ut ur någon gammal och naiv komedi av handelsresandesnitt uppsatt av Ostrovskij nästan ett sekel tidigare, eller ur ett lika antikt men ännu mera bedagat stycke trivial lyteskomik à la Leskov, byggt på ordvitsar. Han erbjöd dessa unkna varor med den jovialiska rondör för vilken den klassiska Alexandrinka-teatern i Petersburg var känd, snarare än med den träffsäkra enkelhet med vilken artisterna från Moskva utmärkte sig. Men eftersom man måste besitta inte bara grundliga kunskaper i folkspråket, utan även en god portion litterärt omdöme för att uppskatta underhållningen i dessa stycken, och eftersom den stackars lilla gruppen saknade såväl det ena som det andra, var estradören ensam om att kunna avnjuta sin texts subtila anspelningar. Den skälvning som vi redan noterat i annat sammanhang förvandlades nu till ett sannskyldigt jordskalv. Då han riktade sitt minne – med samtliga strålkastare på och alla sinnets masker mobiliserade – mot sin ungdoms heta och mottagliga dagar (i ett briljant kosmos som tedde sig så mycket friskare som det utplånats av ett enda historiens slag) berusade sig Pnin på sina privata viner medan han levererade prov efter prov på vad åhörarna artigt antog var rysk humor. Till sist blev det för mycket för honom och päronformade tårar började rinna utmed de solbrända kinderna. Plötsligt trycktes inte bara hans chockerande garnityr utan även ett häpnadsväckande stycke skärt gomkött ut genom läpparna, likt en gubbe i lådan, och ena handen for snabbt till munnen medan de breda axlarna skakade och skälvde. Även om de ord som Pnin kvävde bakom sin dansande hand nu var dubbelt obegripliga för gruppen visade sig hans fullständiga underkastelse inför sin egen munterhet vara oemotståndlig. Då han hjälplös gav sig hän åt denna uppsluppenhet vred sig studenterna redan i skratt: från Charles hördes abrupta skall av väckarklocksaktig dråplighet; Josephine, som inte var söt, förvandlades till ett glittrande flöde av oväntat älskvärt skratt; medan Eileen, som var det, upplöstes i en gelé av opassande fnitter.

Vilket inte förändrar det faktum att Pnin befann sig på fel tåg.

Hur skall vi diagnostisera hans sorgliga fall? Det måste särskilt understrykas att Pnin ingalunda förkroppsligade den där godhjärtade tyska klichén från förra seklet: der zerstreute Professor. Tvärtom var han möjligen alltför varsam, alltför mycket på sin vakt mot diaboliska fallgropar, alltför smärtsamt alert för den händelse hans oberäkneliga omgivning (detta oförutsägbara Amerika) skulle lura in honom i någon orimlig försummelse. Det var världen som var tankspridd och det var Pnins uppgift att få fason på den. Hans existens utgjorde en ständig kamp med okänsliga ting som föll sönder eller angrep honom eller vägrade att fungera eller på ondskefullaste sätt gick förlorade så snart de trätt in i hans levnadssfär. Han var sällsynt opraktisk, men eftersom han i ett huj kunde tillverka ett entonigt blåsinstrument av en ärtskida, kasta smörgås så att stenen studsade tio gånger över vattenytan, forma en skuggkanin med blotta knogarna (komplett med blinkande öga) och utföra en rad andra av de enkla trick som ryssar brukar ha i beredskap, trodde han sig vara utrustad med avsevärt praktiskt och mekaniskt handlag. Han dyrkade prylar med en sorts vimmelkantig, vidskeplig lidelse. Elektriska apparater förtrollade honom. Plast hänförde honom. Han hyste den djupaste beundran för blixtlås. Men den mödosamt inkopplade väckarklockan gjorde oreda av hans morgnar efter att en storm lamslagit den lokala kraftstationen under natten. Hans glasögonbågar hade en benägenhet att gå av på mitten, vilket försåg honom med två identiska delar som han valhänt sökte foga ihop igen, kanske i förhoppningen att någon sällsam organisk återupplivningsprocess skulle skynda till hans hjälp. Det blixtlås som en gentleman är mest beroende av gick alltid upp i hans förvånade hand i desperata, mardrömslika ögonblick av brådska och förtvivlan.

Och ännu visste han inte att han befann sig på fel tåg.

I fallet Pnin utgjordes en särskild farozon av det engelska språket. Med undantag av sådana inte särskilt användbara små uttryck som ”the rest is silence”, ”nevermore”, ”weekend” och ”who’s who”, samt ett fåtal vardagliga ord som ”eat”, ”street”, ”fountain pen”, ”gangster”, ”Charleston” och ”marginal utility” kunde han ingen engelska då han lämnade Frankrike för Staterna. Trotsigt gav han sig i kast med språket genom att försöka lära sig det av Fenimore Cooper, Edgar Poe, Edison och trettien presidenter. Efter ett års studier kunde han 1941 tillräckligt mycket för att ledigt använda uttryck som ”wishful thinking” och ”okey-dokey”. 1942 förmådde han avbryta en berättelse med frasen ”to make a long story short”. Då Truman inledde sin andra period kunde Pnin konversera om praktiskt taget vilket ämne som helst, men trots ansträngningarna tycks framstegen ha avstannat, ty 1950 uppvisade hans engelska ännu åtskilliga skavanker. Den hösten fyllde han ut sin undervisning genom att en gång i veckan hålla en föreläsning på ett så kallat symposium (”Det vingbrutna Europa: en översikt över samtida kontinental kultur”) anordnat av doktor Hagen. Samtliga vår väns föreläsningar, inklusive dem han höll på andra ställen, redigerades av en av de yngre personerna på tyska institutionen. Proceduren var något komplicerad. Först översatte lektor Pnin mödosamt sitt eget ryska språkflöde, fullt av idiomatiska uttryck, till ett engelskt lappverk. Detta manus reviderades sedan av unge Miller. Därefter skrev doktor Hagens sekreterare, en fröken Eisenbohr, ut det på maskin. Därefter strök Pnin de stycken som han inte förstod. Därefter läste han varje vecka upp föreläsningen inför publik. Utan den förberedda texten var han helt hjälplös, och han kunde heller inte använda den beprövade metoden att dölja sin osäkerhet genom att flytta blicken upp och ned – medan han snappade upp en ögonfull ord, rabblade upp dem för publiken och drog ut på meningens slut samtidigt som han åter dök ned i texten. Pnins oroliga ögon skulle ha förlorat varje stödpunkt. Således föredrog han att hålla föreläsningarna med blicken klistrad vid texten, med en tidsödande och monoton barytonstämma som tycktes kravla uppför en av de oändliga trappor som används av människor som räds hissar.

Konduktören, som var en gråhårig, faderlig person med stålbågar placerade ganska långt ut på den anspråkslösa, funktionella näsan och som bar ett solkigt plåster på ena tummen, hade nu endast tre vagnar kvar innan han skulle nå den sista i vilken Pnin befann sig.

Under tiden hade Pnin givit efter för en särskild pninsk njutning. Han befann sig i ett pninskt dilemma. Utöver de ting som var oundgängliga för en pninsk övernattning på främmande ort – såsom skoblock, äpplen, ordböcker och så vidare – innehöll hans Gladstone-väska en relativt ny svart kostym som han tänkt ha på sig under föreläsningen (”Är det ryska folket kommunistiskt?”) för damerna i Cremona denna kväll. Därutöver innehöll resväskan måndagens symposieföreläsning (”Don Quijote och Faust”) som han ämnade studera under resan tillbaka till Waindell dagen därpå, samt en uppsats av doktoranden Betty Bliss (”Dostojevskij och gestaltpsykologin”) som han måste läsa åt doktor Hagen som var hennes handledare. Dilemmat var följande: om han behöll Cremona-manuskriptet – en bunt skrivmaskinspapper varsamt vikta på mitten – på sin person, i tryggheten av sin kroppsvärme, förelåg den teoretiska risken att han skulle glömma att flytta över det från den kavaj han bar till den han tänkte ta på sig. Om han å andra sidan stoppade föreläsningen i fickan på kavajen som nu låg i resväskan visste han att han skulle plågas av möjligheten att bagaget kunde bli stulet. Å tredje handen (dessa mentala tillstånd grodde oavbrutet nya lemmar) bar han i innerfickan på den kavaj som han i ögonblicket hade på sig en dyrbar plånbok innehållande två tiodollarssedlar, ett tidningsurklipp av ett brev som han med min hjälp skrivit till New York Times 1945 angående konferensen i Jalta, samt intyget om hans amerikanska medborgarskap – och det var fysiskt fullt möjligt att, om så behövdes, ta fram plånboken på ett sådant sätt att den ödesdigert kom att rubba den vikta föreläsningen. Under de tjugo minuter som han befunnit sig på tåget hade vår vän redan hunnit öppna resväskan ett par gånger för att leka med sina olika papper. Då konduktören nådde hans vagn höll den flitige Pnin på att med viss svårighet ta sig igenom Bettys senaste alster som började med orden: ”Då vi betänker det mentala klimat i vilket vi alla lever kan vi inte undgå att notera – –”

Konduktören kom in i vagnen, lät bli att väcka soldaten, lovade de båda kvinnorna att varsko dem innan de anlände och skakade just på huvudet åt Pnins biljett. Uppehållet i Cremona hade strukits två år tidigare.

”Viktig föreläsning!” skrek Pnin. ”Vad göra? Det är kata-strof!”

Den gråhårige konduktören sjönk eftertänksamt och behagligt ned mittemot Pnin och konsulterade i tysthet en sliten bok full av hundöron. Om några minuter, närmare bestämt 15.08, måste Pnin stiga av i Whitchurch. Då skulle han hinna med fyrabussen som skulle släppa av honom i Cremona vid sex.

”Jag trodde att jag skulle tjäna tolv minuter”, sade Pnin bittert, ”och nu har jag förlorat nästan två hela timmar.” Varpå han harklade sig, ignorerade den tröst som den vänlige mannen erbjöd honom (”Ni kommer att hinna”), lade undan sina läsglasögon, fick fatt i den stentunga resväskan och begav sig till förrummet av vagnen, där han tänkte invänta det ögonblick då den förvirrade grönskan som flimrade förbi skulle upphöra och ersättas av just den station han hade i tankarna.

2

Whitchurch kom tabellenligt inom synhåll. En het öken av sol och cement bredde ut sig bortom diverse distinkta skuggors geometriska former. Vädret var otroligt sommarlikt för att vara i oktober. Spänstigt gick Pnin in i en sorts väntsal med en onödig kamin mitt på golvet, och såg sig om. I ett övergivet hörn kunde han urskilja överkroppen av en svettig ung man som fyllde i formulär på den breda trädisken framför sig.

”Upplysning, tack”, sade Pnin. ”Var stannar fyrabuss till Cremona?”

”Tvärs över gatan”, svarade mannen raskt utan att höja blicken.

”Och var möjligt att lämna bagage?”

”Den där väskan? Den kan jag ta hand om.”

Och med den typiskt amerikanska ledighet som alltid konfunderade Pnin stuvade den unge mannen in resväskan i ett hörn av sin vrå.

”Kvittens?” undrade Pnin som direktöversatt det ryska ordet för ”kvitto” (kvitantsija).

”Vasa?”

”Nummer?” försökte Pnin.

”Ni behöver inget nummer”, sade mannen och fortsatte skriva.

Pnin lämnade stationen, förvissade sig om att busshållsplatsen låg där den skulle och steg in på ett kafé. Han åt en skinksmörgås, beställde ytterligare en, och åt upp även den. Efter att ha betalt för maten men inte för den utmärkta tandpetare som han omsorgsfullt valt ut från en nätt liten kopp som stod intill kassaapparaten och liknade en tallkotte gick Pnin prick fem i fyra tillbaka till stationen för att hämta sin resväska.

Nu var en annan man i tjänst. Den förste hade kallats hem för att i största hast köra sin hustru till barnbördshuset. Han skulle återvända om en liten stund.

”Jag behöver min väska!” skrek Pnin.

Ersättaren var ledsen, men kunde inte göra något åt saken.

”Där är den!” skrek Pnin, lutade sig över disken och pekade.

Vilket var olyckligt. Han pekade fortfarande då han insåg att han gjorde anspråk på fel väska. Pekfingret svävade fram och tillbaka. Hans tvekan visade sig fatal.

”Min buss till Cremona!” utbrast Pnin.

”Det går en till klockan åtta”, sade mannen.

Vad skulle vår stackars vän ta sig till? Vilken hemsk situation! Han såg ut mot gatan. Bussen hade just anlänt. Föreläsningen innebar femtio dollar extra. Hans hand flög till högra sidan. Den var där, slava Bogu (gudskelov)! Nåväl! Han fick klara sig utan den svarta kostymen – vot i vsio (det var allt). Han kunde hämta den på vägen hem. Under sitt liv hade han förlorat, förlagt och bestulits på många betydligt värdefullare saker. Energiskt, nästan lättsinnigt äntrade Pnin bussen.

Han hade endast uthärdat något hundratal meter av den nya delen av resan då en fruktansvärd misstanke drabbade honom. Ända sedan han skilts från resväskan hade han ömsom med vänstra lillfingret, ömsom med högra armbågen kontrollerat att den dyrbara föreläsningen befann sig i innerfickan av kavajen. Nu drog han med ett häftigt ryck upp den. Det var Bettys uppsats.

Under utstötande av vad han trodde var internationella uttryck för oro och bönfallan for Pnin upp ur sätet. Vacklande nådde han utgången. Med ena handen mjölkade den bistre chauffören fram en handfull mynt ur sin lilla maskin, återgäldade honom för biljetten och stannade bussen. Stackars Pnin landade mitt i en främmande stad.

Han var inte fullt så stark som hans mäktiga, uppumpade bröstkorg gav sken av, och den våg av hopplös trötthet som plötsligt sköljde över hans framtunga kropp och så att säga lossade honom från verkligheten var knappast någon främmande känsla för honom. Pnin upptäckte att han befann sig i en fuktig, grön och purpurfärgad park av stel, kyrkogårdsaktig typ, med tonvikten lagd på dystra rododendronbuskar, glänsande lagerträd, vittförgrenade skuggträd och välansade gräsmattor. Knappt hade han hunnit komma in i en allégång kantad av kastanjer och ekar, som enligt den korthuggne bussföraren ledde direkt till järnvägsstationen, förrän den där kusliga känslan, den där ilningen av overklighet överväldigade honom helt och hållet. Hade han ätit något olämpligt? Den inlagda gurkan på skinkan? Var det någon mystisk sjukdom som ingen av hans läkare ännu upptäckt? Min vän undrade, och jag undrar också.

Jag vet inte om det någonsin har påpekats att en av livets karakteristiska egenskaper är avskildhet. Om en hinna av kött inte omger oss dör vi. Människan existerar endast så länge hon är skild från sin omgivning. Kraniet är en rymdresenärs hjälm. Stanna inne eller gå under. Döden är avklädning, döden är kommunion. Det är möjligen underbart att beblanda sig med naturen, men att göra det innebär slutet för det veka jaget. Den känsla som stackars Pnin upplevde påminde mycket starkt om en sådan avklädning och kommunion. Han kände sig porös och påverkbar. Han svettades. Han fylldes av skräck. En stenbänk bland några lagerträd räddade honom från att sjunka ihop på trottoaren. Var anfallet en hjärtinfarkt? Jag betvivlar det. För tillfället är jag hans läkare, så låt mig därför upprepa: jag betvivlar det. Min patient var en av de originella och olyckliga människor som betraktar sitt hjärta (”ett ihåligt, muskulöst organ”, enligt den fasansfulla definitionen i Webster’s New Collegiate Dictionary som låg i Pnins föräldralösa resväska) med ängslig vånda, nervös avsmak, ja, sjukligt hat – som vore den ett starkt, slibbigt och oberörbart odjur som man tyvärr måste dras med som med en parasit. När läkarna någon gång undersökte honom mera noggrant då han oroades av sin sviktande och vankelmodiga puls tecknade elektrokardiogrammet fantastiska bergstoppar och antydde ett dussintal dödliga sjukdomar som ömsesidigt uteslöt varandra. Han var rädd för att känna sitt eget hjärta slå. Han försökte aldrig sova på vänster sida, inte ens under de dystra stunder om natten då den sömnlöse längtar efter en tredje sida efter att ha prövat de båda han har.

Och i en park i Whitchurch upplevde Pnin nu vad han hade upplevt redan den 10 augusti 1942, den 15 februari (hans födelsedag) 1937, den 18 maj 1929 och den 4 juli 1920: att den motbjudande apparat som han bar på utvecklat en egen vilja och inte endast vara avskyvärt livaktig, utan även vållade honom smärta och skräck. Han lutade sitt stackars skalliga huvud mot bänkens stenrygg och erinrade sig alla de tidigare tillfällen då han upplevt en liknande oro och ängslan. Kunde det röra sig om lunginflammation den här gången? Ett par dagar tidigare hade han frusit ända in i märgen i ett av de rejäla amerikanska drag som värdar bjuder sina gäster på efter andra omgången drinkar en blåsig kväll. Och plötsligt upptäckte Pnin (höll han på att dö?) att han gled tillbaka in i barndomen. Denna förnimmelse hade samma detaljskärpa som sägs utgöra drunknande människors dramatiska privilegium, särskilt i den forna ryska flottan – ett kvävningsfenomen som en av veteranerna bland psykoanalytikerna, vars namn fallit mig ur minnet, har förklarat är den undermedvetet framkallade chocken av ens eget dop som förorsakar en explosion av minnen mellan första och sista neddoppningen. Allt skedde i en blinkning, men låter sig inte berättas med färre ord än så här.

Pnin stammade från en aktad, tämligen välbärgad familj från St Petersburg. Hans far, doktor Pavel Pnin, var ögonspecialist med avsevärt rykte och hade en gång haft äran att behandla Ljov Tolstoj för konjunktivit. Timofejs mor, en bräcklig, nervös liten varelse med getingmidja och bobbat hår, var dotter till den en gång berömde revolutionären Umov (rimmar på ”stoff”) och en tysk dam från Riga. I sin halvyrsel såg han moderns ögon närma sig. Det var en söndag mitt i vintern. Han var elva. Han hade just gjort läxan inför måndagens lektioner på Första gymnasiet då en underlig frossa brutit ut i honom. Hans mor tog temperaturen, såg förbluffat på sitt barn och tillkallade genast sin makes bäste vän, barnläkaren Bjelotjkin. Denne var en liten man med sammanvuxna ögonbryn, kortklippt skägg och snaggat hår. Han lyfte på skörten till sin bonjour och slog sig ned på Timofejs sängkant. En kapplöpning ägde nu rum mellan sekundvisaren på doktorns tjocka guldklocka och Timofejs puls (klar vinnare).

Därefter avtäcktes pojkens överkropp och mot denna pressade Bjelotjkin sitt nakna, iskalla öra jämte en kind sträv som sandpapper. Likt den platta fotsulan på någon okänd enfoting vankade örat av och an över Timofejs rygg och bröst, klistrade sig fast vid det eller andra partiet hud, för att därefter stampa vidare till nästa. Så snart doktorn givit sig av packade Timofejs mor och en robust tjänsteflicka med säkerhetsnålar mellan läpparna in den olycklige lille patienten i en kompress som påminde om en tvångströja. Den bestod av ett lager blötlagt linne, ett tjockt lager absorberande bomull, ytterligare ett lager tät flanell, samt en infernalisk, klistrig vaxduk i urin- och feberfärg som lades mellan linnets klibbiga styng intill hans hud och bomullens olidliga knarrande, kring vilken det yttre lagret av flanell därefter lindades. Likt en stackars puppa i sin kokong låg Timosja (Tim) under en mängd extra filtar som inte var till någon som helst nytta mot den frossa som klättrade upp för hans revben på båda sidorna om den förfrusna ryggraden och förgrenade sig. Han kunde inte sluta ögonen eftersom ögonlocken sved så hemskt. Hans syn var endast en oval smärta med sneda stötar av ljus och de en gång så förtrogna formerna gav upphov till ondskefulla villfarelser. Intill sängen stod en fyrdelad skärm av lackerat trä med inbrända mönster föreställande en ridväg täckt av fallna löv, en damm med liljor, en gammal man hopsjunken på en bänk, samt en ekorre med ett rödaktigt föremål mellan framtassarna. Timosja som var ett metodiskt barn hade ofta undrat över vad det där föremålet kunde vara för något (en nöt? en tallkotte?), och när han nu inte hade något annat att göra bestämde han sig för att en gång för alla lösa den dystra gåtan. Men febern som susade i huvudet förvandlade varje ansträngning till plåga och panik. Ännu mera ansträngande var dusterna med tapeterna. Han hade alltid kunnat se att mönstret i det vertikala planet uppvisade en kombination av tre olika, purpurfärgade blomanhopningar och sju olika sorters eklöv som med förtröstansfull exakthet upprepades ett visst antal gånger. Men nu oroades han av det oförnekliga faktum att han inte förmådde urskilja enligt vilket system som det horisontala mönstret hade ordnats. Att ett sådant mönster fanns framgick av att han här och var längs hela väggen från säng till garderob och kakelugn till dörr kunde peka ut ett och annat element i serien. Men då han sökte färdas åt vänster eller höger från en given anhopning av tre blommor och sju löv förlorade han sig omgående i ett meningslöst virrvarr av ek och rododendron. Det stod klart att om den djävulske mönstertecknaren – denne förnuftets förgörare, denne feberns vän – hade dolt nyckeln till mönstret med sådan monstruös möda måste den vara lika dyrbar som livet självt, och då den hittades skulle den återge Timofej Pnin hans normala hälsa och normala värld. Denna klarsynta – blott alltför klarsynta – tanke tvingade honom att framhärda i kampen.

En känsla av att komma för sent till något möte lika avskyvärt fastlagt som skola, middag eller läggdags fogade den valhänta brådskans obehag till dessa besvärligheter som präglade ett sökande som nu höll på att övergå i delirium. Utan att störa den invecklade väven tycktes löven och blommorna frigöra sig likt en våglikande formation från den blekblå bakgrunden, som i sin tur förlorade sin pappaktiga platthet och buktade sig tills åskådarens hjärta nästan brast som reaktion på utvidgningen. I de självständiga slingorna kunde han ännu urskilja vissa mera seglivade partier av barnkammaren, till exempel den lackerade skärmen, blänket i en bringare och mässingsknopparna på hans säng, men dessa föremål störde eklövsrankorna och de yppiga blomstren ännu mindre än speglingen av ett föremål inomhus stör det landskap som syns genom samma fönsterruta. Och trots att vittnet till och offret för dessa feberfantasier stoppats om i sin säng satt han samtidigt, i enlighet med sin omgivnings dubbeltydiga natur, på en bänk i en grön och purpurfärgad park. Under ett kort ögonblick erfor han känslan av att slutligen hålla den eftersökta nyckeln i sin hand. Men från mycket fjärran förvrängde en prasslande vind, vars mjuka volym ökade då den rufsade till rododendronbuskarna (nu blomlösa och blinda), varje rationellt mönster som Timofej Pnins omgivning kunnat uppvisa. Han var vid liv och det var nog. Ryggstödet på den stenbänk mot vilket han lutade sig kändes lika verkligt som hans kläder, plånbok eller årtalet för den stora branden i Moskva – 1812.

På marken framför honom satt en grå ekorre bekvämt tillbakalutad på bakbenen och provsmakade en persikokärna. Vinden vilade, men satte strax åter lövverket i rörelse.

Anfallet hade gjort honom rädd och skakad, fast han tröstade sig med att om det varit en riktig hjärtinfarkt skulle han helt visst ha känt sig bra mycket mer ostadig och bekymrad, och detta cirkelresonemang skingrade till sist helt hans skräck. Klockan var nu tjugo över fyra. Han snöt sig och lunkade vidare mot järnvägsstationen.

Den ursprunglige tjänstemannen hade hunnit återvända. ”Här är er kappsäck”, sade han muntert. ”Ledsen att ni missade bussen till Cremona.”

”I alla fall” – och vilken värdig ironi sökte vår olycklige vän inte lägga i detta ”i alla fall” – ”hoppas jag att allt är väl med er fru.”

”Hon reder sig. Det blir nog inget förrän i morgon, tror jag.”

”Och nu”, sade Pnin, ”var anträffas telefonkiosk?”

Mannen pekade med blyertspennan så långt ut och åt sidan han kunde utan att lämna sitt näste. Med resväskan i handen började Pnin gå, men kallades strax tillbaka. Pennan pekade nu ut mot gatan.

”Vänta, ser ni de där båda typerna som lastar bilen därborta? De skall just köra till Cremona. Hälsa dem bara från Bob Horn så får ni åka med!”

3

Somliga människor – och jag är en av dem – avskyr historier med lyckliga slut. Vi känner oss lurade. Olyckan är norm. Ödet får inte krångla. Snöskredet som hejdar sig några meter ovanför den hukande bergsbyn bär sig inte bara onaturligt åt, utan direkt oetiskt. Om jag hade läst om denne stillsamme gamle man i stället för att skriva om honom skulle jag ha föredragit att han vid ankomsten till Cremona upptäckt att föreläsningen inte ägde rum denna fredag, utan nästa. I själva verket kom han inte bara lyckligt fram, utan till och med i tid för middagen – fruktsallad till att börja med, gelé på mynta till den oidentifierbara kötträtten, chokladsås till vaniljglassen. Och strax därpå satt han på en stol intill talarstolen, fullproppad med sötsaker, iförd sin svarta kostym och jonglerade med tre manuskript som han stoppat på sig för att vara säker på att det han behövde fanns bland de övriga (och otur därmed kunde förebyggas genom matematisk nödvändighet), medan Judith Clyde – en blond dam av obestämbar ålder som var klädd i havsblå rayon, vars stora, flata kinder antog en underbart karamellskär kulör och vars två klara ögon blänkte i blå dårskap bakom hennes båglösa pincené – presenterade kvällens gäst.

”I kväll”, sade hon, ”kvällens talare – – Detta är förresten vår tredje fredagsföreläsning. Förra gången hade vi, som ni alla minns, nöjet att ta del av vad professor Moore hade att förtälja om jordbruket i Kina. I kväll är jag glad att få hälsa välkommen den ryskfödde amerikanske medborgaren, lektor – nu kommer något svårt, är jag rädd – lektor Pun–neen. Jag hoppas att jag uttalade det rätt. Han behöver förstås ingen närmare presentation, och vi är alla glada att han kommit. Vi har en lång afton framför oss, en lång och givande afton, och jag är säker på att ni alla vill få tid att ställa frågor till honom efteråt. Händelsevis har jag fått veta att lektorns far var Dostojevskijs husläkare, och själv har han rest en hel del på båda sidor om järnridån. Därför tänker jag inte ta er dyrbara tid i anspråk längre, utan bara säga några få ord om nästa fredagsföreläsning i detta program. Jag är säker på att det gläder er alla att få höra att vi kan bereda oss på en stor överraskning. Vår nästa gäst är den framstående författaren fröken Linda Lacefield. Alla vet vi ju att hon skrivit poesi, prosa och en del noveller. Hennes förfäder på båda sidor kämpade på båda sidor i inbördeskriget. Hon skrev sin första dikt medan hon ännu gick i skolan. Många av hennes dikter – åtminstone tre av dem – har publicerats i Svar: Hundra kärleksdikter av amerikanska kvinnor. 1922 fick hon det kontantpris som delas ut av – –”

Men Pnin lyssnade inte. En svag efterdyning av anfallet nyligen fångade hans fascinerade uppmärksamhet. Den varade endast några få pulsslag, med en och annan udda systol (sista, harmlösa ekon), och löstes därefter upp i artig verklighet då hans framstående värdinna bjöd honom att stiga upp i talarstolen. Men hur klar var inte visionen medan den varade! I mitten av första raden såg han en av sina baltiska tanter, iförd det pärlhalsband, den spets och den blonda peruk som hon burit vid samtliga föreställningar med den store buskisaktören Chodotov, som hon avgudat på håll tills hon glidit in i sinnessjukdomen. Bredvid henne, blygt leende, med det mörka, glansiga huvudet böjt åt sidan och den ömma blicken lyft mot Pnin under ögonbryn av sammet, satt en avliden förälskelse och fläktade sig med programmet. Utspridda bland de yngre personerna runt om i den dunkla salen befann sig många mördade, bortglömda, ohämnade, obestickliga, odödliga gamla vänner, som till exempel fröken Clyde som försynt intagit sin plats i första raden. Vanja Bednjatjkin som sköts av de röda i Odessa 1919 därför att fadern varit en liberal vinkade glatt till sin forne skolkamrat från en av de bakre raderna. Och i ett oansenligt hörn såg doktor Pavel Pnin och hans ängsliga maka, båda aningen suddiga men på det hela taget underbart återuppståndna från sin obskyra utplåning, på sonen med samma livliga lidelse och stolthet som de betraktat honom den natt 1912 då han (glasögonprydd och alldeles ensam på scenen) under en skolfestival hade reciterat en dikt av Pusjkin till minnet av Napoleons nederlag.

Den korta synen var över. Gamla fröken Herring, en pensionerad lärarinna i historia och författare till Ryssland vaknar (1922), lutade sig fram över en eller två andra damer mellan henne och fröken Clyde för att komplimentera den senare till hennes tal, medan en annan blinkande gammal dam längre bak körde ett par valkiga, ljudlöst klappande händer i hennes synfält.

Sidorna 5–26.

Recensioner

”Nabokov avnjutes bäst om man läser honom omsorgsfullt och eftertänksamt. Hans humor är med sin spirituella elegans och fyndiga formuleringskonst en mycket speciell, lite torr, humor. För mig gör det honom till en underhållande författare i ordets bästa bemärkelse, men liksom hos flertalet humorister finns det hos Nabokov ett djupt, närmast tragiskt allvar.” – Thomas Almqvist, Skånska Dagbladet

”Framför allt är Pnin en stilistisk njutning. Sällan har ett språk flutit så njutningsfullt över boksidorna. Det är elegant litterär konst när den är som allra bäst, och anhopningen av nätt och jämnt skönjbara filosofiska och romantekniska finesser väcker ett slags ren och skär glädje över att återigen få smak på litteraturens oändliga möjligheter. Och oändliga omöjlighet.” – Jan Arnald, Göteborgs-Posten

”Med andra ord: läs denna roman – som till råga på allt också klätts i skimrande svensk språkdräkt av utmärkte översättaren Aris Fioretos.” – Petter Bengtsson, Smålandsposten

”Pnin har inte funnits tillgänglig på svenska sedan slutet av femtiotalet, då i en illa försvenskad och stympad version som drogs in av förlaget. Men nu finns den alltså på nytt, i elegant nyöversättning av Aris Fioretos. Pnin är en lika raffinerad roman som Lolita men betydligt nöjsammare att läsa. . . .Varför har vi inte fler hjältar som Pnin?” – Pia Bergström-Edwards, Aftonbladet

”Nabokovs berättelse är ett inträngande och ovanligt hjärtknipande psykologiskt porträtt av en sentida Don Quijote, med flera oförglömliga skildringar av de tragikomiska missöden Pnin utsätts för eller själv ofrivilligt vållar. Men den är också en lika mästerlig som lekfull litterär uppvisning; en på berättartekniska finesser outtömlig källa, som tål ett antal omläsningar utan att bli vare sig tråkig eller ens förutsägbar.” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

”Berättelsen igenom utvinner Nabokov underbara poänger ur Pnins sätt att tala. Hans idiom är förbryllande och elliptiskt, inte helt olikt sin skapares egna halsbrytande förtätningar – inför Nabokovs prosa måste man gång på gång stanna upp och fråga sig vad det egentligen är man läst – fast med undantaget att Nabokov till fulländning behärskar den engelska grammatik Pnin envisas med att massakrera. . . . Pnin är trots sin komik en mycket sorgsen bok.” – Carl-Johan Malmberg, Svenska Dagbladet 

”Nabokov har skapat en hjärtlig figur, men det hjärta som klappar inom Pnin är ett hjärta av mörker och sorg. Bakom narrens mask gömmer sig en hjälte.” – Björn Rosendahl, Helsingborgs Dagblad

”Det är inte lätt att överföra Nabokovs slingrande och exakta meningar till elegant svenska, men Fioretos har noga studerat varje menings inre liv och dess plats i helheten och därpå respektfullt genomfört arbetet. Här ett stilprov, som dessutom ger en god bild av Nabokov sätt att elegant svinga sig från det ena till det andra: ’Med vaktmästarens hjälp skruvade han fast en pennvässare på sidan av bordet – detta tillfredsställande, högst filosofiska redskap som låter som ’ticonderoga-ticonderoga’ då det tuggar i sig den gula lacken och det kära träet, och slutar i en sorts ljudlöst snurrande, eterisk intighet på det sätt vi alla en gång skall.’” – Jonas Thente, Dagens Nyheter