Vladimir Nabokov:
Masjenka

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning roman · Originaltitel: Mary · Från engelska · Stockholm: Norstedts, 2001, 148 sidor · Med efterord · Omslag: Helena Bergenlöv · ISBN: 91-1-300923-0

Omslag

Den vitryske officeren Lev Ganin bor på ett sjaskigt pensionat i Berlin, omgiven av landsmän. Det är i mitten av tjugotalet, och Europas huvudstäder har översvämmats av ryssar som gått i exil efter revolutionen. Ganin vantrivs med sitt liv och sina kärleksaffärer, och irriterar sig omåttligt på en av de andra gästerna, Alfjorov. Men så kommer det fram att denne är gift med hans första stora kärlek … Masjenka är på väg till Berlin. Ganins dröm om att få återförenas med henne väcker minnen till liv från hans gamla hemland och rycker honom ur hans apati. I hemlighet planerar han att möta Masjenka vid tåget och försvinna med henne, bort från Berlin och hennes dödstråkige man.

Masjenka är Vladimir Nabokovs debutroman, en bitterljuv och skarpsinnig kärlekshistoria om ett liv i exil. Författaren var inte mer än tjugosex när boken kom ut, men här kan man redan tydligt se hans stilistiska suveränitet och mästerliga förmåga att klä minne i ord.

Masjenka har tidigare inte funnits på svenska. 1970 utkom boken på engelska under titeln Mary, översatt av Michael Glenny i samarbete med författaren själv. Det är denna utgåva som Aris Fioretos översatt, och han har också skrivit ett efterord som sätter in boken i sitt historiska sammanhang.

Utdrag

Ett

”Lev Glevo. Lev Glebovitj? Ett sådant namn är tillräckligt för att man skall vricka tungan, min gode man.”

”Visst”, instämde Ganin kyligt efter att ha försökt urskilja sin samtalspartners ansikte i det oväntade mörkret. Han retade sig på den absurda situationen de befann sig i och på detta påtvingade samtal med en främling.

”Jag frågade inte efter ert namn och patronym av ren nyfikenhet, vet ni”, fortsatte rösten utan att låta sig störas. ”Jag tror att alla namn –”

”Låt mig trycka på knappen igen”, avbröt Ganin.

”För all del, tryck bara. Jag är rädd att det inte hjälper särskilt mycket. Som sagt: varje namn har sin uppgift. Lev och Gleb, alltså – det är en ovanlig kombination som ställer stora krav. Det betyder att ni måste vara ordentlig, bestämd och ganska egensinnig. Mitt namn är blygsammare, och min hustru heter kort och gott Masjenka. Låt mig presentera mig: Aleksej Ivanovitj Alfjorov. Ursäkta, jag råkade visst trampa er på foten –”

”God dag”, sade Ganin och famlade i mörkret efter den hand som trevade mot hans manschett. ”Tror ni att vi kommer att sitta fast här länge till? Det är på tiden att någon gör något. Helvete också.”

”Låt oss sätta oss på sitsen här och vänta”, ljöd den glada, påfrestande rösten ånyo strax ovanför hans öra. ”När jag anlände i går sprang vi på varandra i korridoren. På kvällen kunde jag höra hur ni harklade er genom väggen och på hostningarna förstod jag med en gång att ni var en landsman. Säg mig, har ni bott här länge?”

”I åratal. Har ni eld?”

”Nej. Jag röker inte. Sjabbigt ställe, det här pensionatet – även om det är ryskt. Jag är en mycket lycklig man, vet ni – snart kommer min hustru från Ryssland. Fyra år, jag skämtar inte. Jodå, det skall ni veta. Inte länge till nu. I dag är det söndag.”

”Förbannade mörker”, muttrade Ganin och knäppte med fingrarna. ”Jag undrar hur mycket klockan är.”

Alfjorovs högljudda suck gav ifrån sig den varma, unkna lukten av en äldre man som inte var vid bästa vigör. Det finns något sorgligt i den.

”Bara sex dagar till nu. Jag antar att hon kommer på lördag. I går fick jag ett brev. Hon skrev adressen på ett väldigt roligt sätt. Synd att det är så mörkt, annars skulle jag visa er. Vad fumlar ni efter, min gode man? De där små ventilerna går inte att öppna, vet ni.”

”Jag skulle kunna slå in dem”, sade Ganin.

”Seså, Lev Glebovitj. Vore det inte bättre om vi lekte en lek? Jag kan en del riktigt bra. Jag hittar själv på dem. Till exempel: tänk på ett tvåsiffrigt nummer. Har ni gjort det?”

”Räkna inte med mig”, sade Ganin och bultade med näven ett par gånger mot väggen.

”Portvakten sover sedan flera timmar tillbaka”, brummade Alfjorov, ”så det lönar sig knappast att banka så där.”

”Men ni måste hålla med om att vi inte kan sitta fast här hela natten.”

”Det ser ut som om vi blir så illa tvungna. Tycker ni inte att det ligger något symboliskt i ett sådant här möte, Lev Glebovitj? Då vi befann oss på fast mark var vi inte bekanta. Sedan råkar vi återvända hem samtidigt och hamnade tillsammans i den här anordningen. Förresten är golvet fruktansvärt tunt och därunder finns bara ett stort, svart schakt. Som jag sade: vi steg in utan ett ord, fortfarande utan att känna varandra, åkte upp under tystnad och sedan plötsligt – stopp. Och så mörker.”

”Vad är det för symboliskt med det?” frågade Ganin dystert.

”Alltså, det faktum att vi stannade, inte rörde oss, i detta mörker. Och att vi väntar. Vid lunchen i dag diskuterade den där mannen – vad är det han heter nu igen – den gamle författaren – å, ja, Podtiagin – med mig om meningen med en emigranttillvaro som vår, denna eviga väntan. Ni var inte här i dag, eller hur, Lev Glebovitj?”

”Nej. Jag var bortrest.”

”Ah, våren. Det måste vara vackert ute på landet nu.”

Alfjorovs röst dog bort under några ögonblick, men då den åter hördes trallade den otrevligt, förmodligen därför att han log.

”När min hustru kommer tänker jag ta med henne ut på landet. Hon älskar att vandra. Nämnde värdinnan inte att ert rum skulle bli ledigt på lördag?”

”Det stämmer”, svarade Ganin kort.

”Tänker ni lämna Berlin?”

Ganin, som glömt mörkret, nickade. Alfjorov skruvade på sig på sitsen, suckade en eller ett par gånger, och började sedan stillsamt att vissla en slagdänga. Han gjorde en paus och började om. Tio minuter gick; plötsligt hördes ett klickande ljud från ovan.

”Det var bättre”, sade Ganin leende.

I samma ögonblick sken glödlampan i taket upp och den knarrande, krängande buren flödade i gult ljus. Alfjorov blinkade som om han just vaknat. Han hade en sandfärgad, formlös gammal överrock på sig – av den så kallade ”mellansäsongs”-typen – och höll ett plommonstop i handen. Det tunna, ljusa håret var aningen rufsigt och något i hans utseende fick en att tänka på ett religiöst oljetryck: det lilla gyllene skägget, vridningen på den magra halsen som han just avlägsnade en ljus, prickig halsduk från.

Gnisslande nådde hissen fjärde våningen och stannade.

”Ett mirakel”, sade Alfjorov och skrattade då han öppnade dörren. ”Jag trodde att någon hade tryckt upp oss, men det finns ingen här. Efter er, Lev Glebovitj.”

Men med en otålig grimas gav Ganin honom en lätt knuff och lättade, efter att han följt honom ut, på sina känslor genom att högljutt slå igen ståldörren bakom sig. Aldrig förr hade han känt sig så irriterad.

”Ett mirakel”, upprepade Alfjorov. ”Vi kom upp och ändå finns det ingen här. Symboliskt, det också.”

Två

Pensionatet var både ryskt och otrevligt. Otrevligt framför allt därför att tågen från Stadtbahn kunde höras under hela dagen och stora delar av natten, vilket skapade en känsla av att huset ständigt befann sig på glid. Hallen – där en grumlig spegel hängde ovanför en hylla för handskar och ett ekskåp stod på ett sådant sätt att det inte gick att undvika att skrapa smalbenet mot det – smalnade av till en tom och mycket trång korridor. Utmed vardera sidan låg tre rum, numrerade med stora svarta siffror som satts fast på dörren. De hade rivits av en kalender från förra året – de första sex dagarna i april 1923. Den första april – första dörren till vänster – var Alfjorovs rum, nästa Ganins och det tredje värdinnans, Lidija Nikolajevna Dorn, som var änka efter en tysk affärsman som tjugo år tidigare hade hämtat henne från Sarepta och året innan dött i hjärnfeber. I de tre rummen på höger sida – den 4 till 6 april – bodde Anton Sergejevitj Podtiagin, en rysk poet; Klara, en flicka med stor barm och markanta blåbruna ögon; och i rum 6, just där korridoren svängde, slutligen två balettdansörer, Kolin och Gornotsvetov, som var lika fnissiga som kvinnor, pudrade näsan och hade muskulösa vader. I ena änden av korridoren låg matsalen, med en litografi av ”Nattvarden” hängande på väggen mittemot dörren och ett par gula hjortskallar med horn på den andra, ovanför en skrymmande skänk. På den senare stod två kristallvaser som en gång i tiden varit det renaste i hela våningen, men som nu täcktes av en matt hinna av fluffigt damm.

Då korridoren nådde matsalen svängde den till höger. I det sorgliga och illaluktande djupet lurade köket, ett litet rum för pigan, ett smutsigt badrum och en trång toalett vars dörr försetts med två skära nollor som förlorat de rätta siffrorna som en gång angivit ett par söndagar på herr Dorns skrivbordsalmanacka. Månaden efter hans död hade Lidija Nikolajevna, en lomhörd liten kvinna med en del konstiga idéer, hyrt en tom våning och förvandlat den till ett pensionat. Hennes sätt att fördela de få inventarier hon ärvt uppenbarade en unik, nästan kuslig slughet. Borden, stolarna, de knarrande garderoberna och rangliga sofforna fördelades på rummen hon tänkt hyra ut. Skilda från varandra fick möblerna med en gång något slitet och malplacerat över sig – samma deprimerande utseende som ett skelett vars knotor delas upp. Hennes framlidne makes skrivbord, ett monster i ek med ett bläckhorn av gjutjärn som såg ut som en padda och en låda djup som en skeppsbuk, hamnade i rum 1 där Alfjorov bodde, medan snurrstolen som ursprungligen köpts till skrivbordet nu framlevde en föräldralös tillvaro hos dansarna i rum 6. Också ett par gröna fåtöljer skildes åt: en tynade bort i Ganins rum, medan den andra användes av värdinnan själv eller av hennes gamla tax, en fet, svart tik med grå nos och hängande öron vars sammetsaktiga spetsar påminde om fjärilsvingar. Bokhyllan i Klaras rum pryddes av de första banden av ett uppslagsverk vars övriga delar hamnat hos Podtiagin. Klara hade också fått den enda anständiga kommoden med spegel och lådor. I vart och ett av de övriga rummen stod endast en låg träställning med ett tvättfat av bleck på och en bringare i samma material. Fru Dorn hade dock tvingats inskaffa extra sängar. Detta beredde henne avsevärda svårigheter, inte därför att hon var snål, utan därför att hon upplevde en sorts underbar njutning, ett slags stolthet över sin egen sparsamhet då hon fördelade möblerna. Nu då hon blivit änka och hennes dubbelsäng var alltför stor för henne grämde hon sig över att inte kunna såga upp den i två delar. Hon städade rummen själv lite på måfå, men hon hade aldrig lärt sig att laga mat, så en kock hade anställts – den lokala grönsaksmarknadens skräck, en jättelik rödhårig satmara som om fredagarna satte på sig en skär hatt och seglade iväg till de norra stadsdelarna, där hon bjöd ut sina rödblommiga behag. Lidija Nikolajevna var rädd att gå ut i köket och på det hela taget en tystlåten, timid liten varelse. Närhelst hennes små fötter trippade ute i korridoren fick gästerna känslan av att denna grå, trubbnästa varelse inte alls var deras värdinna, utan bara en tokig gammal dam som förirrat sig in i någon annans våning. Varje morgon brukade hon hastigt sopa under möblerna, böjd likt en trasdocka, och sedan försvinna in på sitt rum som var det minsta av dem alla. Där läste hon hundörade tyska böcker eller bläddrade i sin avlidne makes papper som hon inte förstod ett dyft av. Den enda person som besökte henne på rummet var Podtiagin, som kärleksfullt klappade den svarta taxen, kittlade den bakom öronen och på vårtan på den håriga nosen, och försökte få hunden att sitta och hålla fram en krum tass. Han brukade tala med Lidija Nikolajevna om sina ålderskrämpor och åkommor och om hur han under sex månader försökt få visum till Paris, där hans syskonbarn bodde och där de långa knapriga bröden och det röda vinet var så billiga. Den gamla damen brukade nicka och då och då fråga honom något om de övriga gästerna, i synnerhet Ganin som hon inte tyckte liknade de andra unga ryssar som bott på hennes pensionat. Efter tre månader stod han nu i begrepp att lämna stället och hade till och med meddelat att han skulle flytta ut nästa lördag. Men han hade planerat att ge sig av flera gånger tidigare, alltid ändrat sig och skjutit upp flytten. Att döma av vad den snälle gamle poeten berättat för Lidija Nikolajevna hade Ganin en flickvän. Och däri låg roten till problemet.

På senare tid hade Ganin varit nedstämd och dyster. Bara för ett kort tag sedan kunde han gå på händerna, minst lika bra som en japansk akrobat, och med benen elegant sträckta röra sig likt ett segel. Han kunde lyfta upp en stol med bara tänderna. Han kunde slita sönder ett snöre genom att spänna sina bicepsmuskler. Hans kropp brann alltid av lust att göra något: hoppa över ett staket eller dra upp en telefonstolpe – kort och gott ”bära sig åt”, som man sade när vi var små. Men nu hade någon mutter lossnat inuti honom, han hade till och med börjat få kutrygg och tillstod för Podtiagin att han led av sömnlöshet ”likt ett nervöst fruntimmer”. Efter att ha tillbringat tjugo minuter med den snacksalige mannen i hissen hade Ganin genomlidit en ytterst förfärlig natt mellan söndagen och måndagen. På måndag morgon satt han naken en lång stund och tryckte sina kalla, utsträckta händer mellan knäna, bestört vid tanken att det i dag var en ny dag och att han åter skulle bli tvungen att ta på sig skjorta, byxor och strumpor – dessa ohyggliga paltor ingrodda med svett och damm – och för sitt inre såg han en cirkuspudel som ter sig så förfärlig, så frånstötande ömklig då den kläs upp i människokläder. Delvis berodde denna oföretagsamhet på att han var arbetslös. Efter att ha lagt undan en större summa pengar under vintern hade han för ögonblicket ingen direkt anledning att arbeta, även om det inte återstod mer än tvåhundra mark – livet hade varit tämligen dyrt under de sista tre månaderna.

Då han anlänt till Berlin året innan hade han med en gång funnit arbete och haft flera olika anställningar fram till januari. Han hade lärt sig vad det innebar att gå till en fabrik i den tidiga, gula morgondimman; han hade lärt sig hur benen värker då man vandrat tio slingrande kilometer om dagen bärande tallrikar mellan borden på restaurangen Pir Goroj. Också andra sysslor hade han lärt sig, och han hade sålt alla upptänkliga slags varor på kommission – ryska bullar, briljantin och briljanter. Ingenting var under hans värdighet. Mer än en gång hade han sålt sin egen skugga, som så många av oss har gjort. Med andra ord gav han sig ut till förorterna för att vara statist vid en filminspelning, i en lada på ett nöjesfält där ljuset sjöd med ett hemlighetsfullt, väsande ljud från gigantiska strålkastare som var riktade likt kanoner mot en folkmassa av statister som ljussatts så att de såg dödsbleka ut. Lamporna brukade anlägga mördande spärreld, lysa upp de orörliga, vaxmålade ansiktena, och släcktes sedan med ett klick. Ännu lång tid efteråt glödde döende röda solnedgångar i dessa komplicerade kristaller – vår mänskliga skam. Så var det över, och våra anonyma skuggor skickades ut över hela världen.

Återstoden av hans tillgångar räckte för att han skulle kunna lämna Berlin, men det innebar att han måste bryta med Ljudmila och han visste inte hur. Även om Ganin givit sig själv en vecka att göra det på och meddelat värdinnan att han till slut bestämt sig för att resa kommande lördag, kände han att varken denna vecka eller nästa skulle ändra på någonting. Samtidigt växte sig hans längtan – denna lust efter ännu ett främmande land – särskilt stark om våren. Hans fönster vette mot järnvägsspåren, så möjligheten att ge sig av upphörde aldrig att locka honom. Var femte minut började ett dovt muller att röra sig genom huset, åtföljt av ett väldigt moln av rök som vällde upp utanför fönstret och suddade ut Berlins vita dagsljus. Så skingrades det åter och man kunde se en solfjäder av järnvägsspår smalna av i fjärran, mellan de svarta, uppdelade baksidorna av husen – allt under en himmel blek som mandelmjölk.

Ganin skulle ha känt sig lättare till mods om han bott på andra sidan korridoren, i Podtiagins rum eller i Klaras. Deras fönster vette visserligen mot en dyster gata, men även om den korsades av en järnvägsbro saknade den åtminstone anblicken av det bleka, lockande fjärran. Denna bro var förlängningen av de spår som Ganin kunde se från sitt fönster, och han kunde aldrig frigöra sig från känslan att vartenda tåg osynligt körde rätt genom huset. Det kom in från sidan medan dess spöklika vibrationer skakade om väggarna, rusade fram över den gamla mattan, nuddade vid ett glas på tvättfatet och till sist försvann ut genom fönstret med en kylslagen klang – som omedelbart följdes av ett moln av rök som välvde upp utanför fönstret, och som då det förflyktigades uppenbarade ett Stadtbahntåg som verkade ha stötts ut av huset: smutsiga, olivfärgade vagnar med rader av mörka hundbröstvårtor längs taket och ett kort litet lokomotiv som hakats fast i fel ända och kvickt rörde sig bakåt då det förde med sig vagnarna in i det vita fjärran mellan de mörka väggarna vars sotiga svärta antingen föll av i stora flagor eller bemålats med gamla annonser. Det var som om ett iskallt drag ständigt drog genom huset.

”Å, att resa bort!” muttrade Ganin, sträckte sig håglöst och slutade tvärt – vad skulle han ta sig till med Ljudmila? Det var absurt hur kraftlös han blivit. En gång i tiden (då han gått på händerna eller hoppat över fem stolar) hade han inte bara kunnat tämja sin vilja, utan lekt lekar med den. Det hade funnits en tid då han hållit viljan varm genom att till exempel tvinga sig själv att stiga upp mitt i natten bara för att gå ned och slänga en cigarettfimp i en postlåda. Nu kunde han inte ens förmå sig själv att berätta för en kvinna att han inte älskade henne längre. I förrgår hade hon varit hos honom i fem timmar. I går, på söndagen, hade han tillbringat hela dagen med henne på sjöarna utanför Berlin, ur stånd att neka henne denna lilla löjliga utflykt. Nu fann han allt hos Ljudmila frånstötande: hennes gula, moderiktigt bobbade lockar, de två stråken av orakade svarta hårstrån längs nackens båda sidor och hennes mörka, slappa ögonfransar – men framför allt hennes läppar, glansiga av violett läppstift. Han var uttråkad och vämjdes då hon knep ihop ögonen medan hon klädde på sig efter deras mekaniska parningsakt, vilket omedelbart gav henne ett våpigt och ofördelaktigt utseende då hon sade: ”Jag är så känslig, förstår du, att jag med en gång kommer att märka om du inte längre älskar mig lika mycket som tidigare”.

Utan att svara vände sig Ganin bort mot fönstret, där en vit vägg av rök tornade upp sig. Så gav hon ifrån sig ett nasalt litet fniss och kallade på honom med en beslöjad viskning: ”Kom hit”. I det ögonblicket fick han alltid lust att vrida händerna så att knogarna knakade av underbar smärta och säga till henne: ”Försvinn, kvinna, och adjö”. Men i stället log han och böjde sig ned mot henne. Hon brukade dra över hans bröst med sina naglar som var så skarpa att de kunnat vara konstgjorda, putade med munnen och blinkade med sina kolsvarta ögonfransar i rollen som förorättad flicka eller nyckfull markisinna. Han tyckte det fanns något tarvligt, avslaget och nattståndet i hennes parfym, trots att hon själv bara var tjugofem. Då han rörde vid hennes varma lilla panna med sina läppar glömde hon allting – glömde hyckleriet som hon släpade runt på överallt likt sin doft, hyckleriet i hennes barnsliga pladder och utsökta känslighet, i sitt vurm för imaginära orkidéer och Poe och Baudelaire som hon aldrig hade läst; hon glömde alla sina tillgjorda behag, sitt mondäna gula hår, det kvalmiga ansiktspudret och de grisskära silkesstrumporna – och då hon kastade tillbaka huvudet pressade hon hela sin stackars veka, ovälkomna kropp mot Ganin.

Skamsen och uttråkad genomfors han av meningslös ömhet – en melankolisk kvarleva av värme där kärleken som hastigast blossat upp en gång – vilket fick honom att lidelsefritt kyssa den målade glansen på de gummiartade läpparna som hon erbjöd honom, även om denna ömhet inte lyckades få tyst på den lugna, sarkastiska röst som rådde honom: försök skaka av dig henne nu, på en gång!

Med en suck log han stilla mot det uppvända ansiktet och kunde inte komma på något att säga då hon grep honom om skuldrorna och med en orolig stämma som inte var särskilt lik hennes vanliga nasala viskning frågade honom och tycktes lägga hela sin existens i orden: ”Säg mig, snälla, älskar du mig?” Men så fort hon upptäckte hans reaktion – en välbekant skugga, en ofrivillig rynkning på pannan – mindes hon att hon måste förtrolla honom med poesi, dofter och känslighet, och genast började hon spela den där rollen där hon vacklade mellan stackars liten flicka och raffinerad kurtisan. Och återigen greps Ganin av tristess, gick fram och tillbaka mellan fönstret och dörren, och började nästan gråta då han försökte gäspa med munnen stängd medan hon satte på sig hatten och i hemlighet betraktade honom i spegeln.

Klara, som var en storbystad och mycket trevlig ung dam klädd i svart siden, visste att hennes väninna besökte Ganin och upprördes och generades varje gång som Ljudmila berättade för henne om förhållandet. Hon ansåg att känslor av denna typ borde vara mera återhållna, utan violetta irisar och smäktande violiner. Men än mer outhärdligt fann hon det då väninnan med kisande ögon blåste ut cigarettröken genom näsborrarna och beskrev de ännu varma och horribelt exakta detaljerna, varefter Klara drömde hemska och skamfyllda drömmar. På senare tid hade hon börjat undvika Ljudmila av rädsla att väninnan alldeles skulle förstöra den väldiga, alltid överdådiga upplevelse som delikat nog kallas ”dagdrömmar”. Hon älskade Ganins skarpa, lätt arroganta drag, hans grå ögon med de klara stråken som strålade ut som pilar från de ovanligt stora pupillerna, hans kraftiga och mycket mörka ögonbryn som bildade en tjock svart linje då han rynkade på pannan eller lyssnade uppmärksamt, men som vecklades ut likt ömtåliga vingar så fort ett sällsynt leende blottade hans vackra, glänsande tänder under ett kort ögonblick. Klara var så betagen i dessa iögonfallande drag att hon alldeles förlorade fattningen i hans närvaro, inte sade saker som hon önskat säga, ständigt rörde vid det vågiga, kastanjebruna håret som till hälften täckte hennes öra eller ordnade de svarta silkesvecken på bröstet, vilket fick hennes underläpp att skjuta ut och uppenbarade en dubbelhaka. Hon träffade Ganin högst en gång om dagen, vid lunch, bortsett från den gången då hon ätit middag med honom och Ljudmila på ett sjabbigt hak där han brukade inta sitt kvällsmål bestående av Würstchen och Sauerkraut eller kallt fläsk. Under lunchen i den dystra matsalen på pensionatet brukade hon sitta mittemot Ganin, eftersom värdinnan placerade sina inneboende i ungefär samma ordning som deras rum låg i. Sålunda satt Klara mellan Podtiagin och Gornotsvetov, och Ganin mellan Alfjorov och Kolin. Fru Dorns prudentliga, sorgliga lilla svarta varelse tycktes helt malplacerad vid bordets huvudända, mellan de två affekterade, pudrade balettdansörernas profiler som talade till henne med hastiga, fågellika små rörelser. På grund av sin lätta lomhördhet talade hon endast mycket lite själv och nöjde sig i regel att se till att den jättelika Erika kom in med och dukade undan rätterna vid rätt tidpunkt. Likt ett torrt löv fladdrade hennes rynkiga lilla hand med jämna mellanrum upp till den dinglande klocksnodden och därefter – gul och blek – tillbaka igen.

Då Ganin trädde in i matsalen vid halvtretiden på måndagseftermiddagen satt alla redan på sina platser. När Alfjorov fick syn på honom log han välkomnande och reste sig upp, men Ganin räckte honom inte handen, utan satte sig bredvid honom med en tyst nick efter att i tysthet ha förbannat sin påträngande granne. Den propre, försynte gamle Podtiagin, som snarare matade sig själv än åt, sörplade ljudligt i sig soppan medan han med vänstra handen hindrade servetten som han stoppat innanför kragen från att falla ned i tallriken. Han tittade upp över sin pincené och återvände därefter med en vag suck till sina sörplanden. I ett anfall av uppriktighet hade Ganin berättat för honom om sin besvärande historia med Ljudmila och nu ångrade han det. Kolin på hans vänstra sida räckte honom en tallrik soppa med darrande försiktighet och gav honom en sådan inställsam blick och ett sådant leende med sina egendomliga, täckta ögon att Ganin kände sig obehaglig till mods. Samtidigt hade Alfjorov på hans högra sida åter börjat pladdra med sin salvelsefulla lilla tenorstämma och invände nu mot något som Podtiagin mittemot honom hade sagt.

”Ni har fel när ni är kritisk, Anton Sergejevitj. Detta är ett mycket kultiverat land. Går inte att jämföra med det efterblivna gamla Ryssland.”

Med en vänlig glimt i pincenén vände sig Podtiagin mot Ganin. ”Gratulera mig. I dag har fransmännen givit mig ett inresevisum. Jag skulle vilja ta på mig ett fint ordensband och tacka president Doumergue.”

Han hade en ovanligt behaglig röst, mjuk och utan skiftningar i styrka, melodisk och dämpad i tonen. Hans tjocka, släta ansikte med det lilla grå pipskägget under läpparna och den försvinnande hakan tycktes täckt av en jämn, rödlätt solbränna. Vänliga rynkor strålade ut från hans lugna, intelligenta ögon. I profil såg han ut som ett stort, gråsprängt marsvin.

”Det gläder mig”, sade Ganin. ”När ger ni er av?”

Men Alfjorov lät inte den gamle mannen svara. Med den sedvanliga knycken på sin tunna hals med glesa, gyllene hårstrån och stort, rörligt adamsäpple fortsatte han: ”Jag råder er att stanna kvar. Vad är det för fel på det här stället? Saker och ting är rätlinjiga här. Frankrike är mera sicksackartat, och vad Ryssland beträffar – så är det skruvformat. Jag trivs bra här – det finns arbete och gatorna är trevliga att promenera på. Jag kan bevisa det matematiskt för er att om man måste bo någonstans –”

”Men”, avbröt Podtiagin honom stillsamt, ”hur är det med bergen av papper, kartotekslådorna som liknar likkistor, de oändliga akterna – akter och åter akter! Hyllorna bågnar under bördan av dem. Och poliskonstapeln drog praktiskt taget sin sista suck under plågan av att hitta mitt namn i registret. Ni kan helt enkelt inte föreställa er” (vid orden ”föreställa er” skakade Podtiagin långsamt och ledset på huvudet) ”vad man måste gå igenom bara för att få lov att lämna detta land. Och alla formulär som jag tvingats fylla i! Jag hade redan börjat hoppas: ah, nu stämplar de mitt pass med utresevisumet! Inte alls. De bad mig att skaffa ett foto, men fotona är inte klara förrän i kväll.”

”Ordning och reda”, nickade Alfjorov. ”Så sköts saker i ett land med ordningssinne. Ingen rysk ineffektivitet här inte. Har ni till exempel lagt märke till vad som står på portarna? ’Endast för herrskap.’ Det säger en del. På det hela taget kan skillnaden mellan vårt land och detta formuleras på följande sätt: föreställ er en båge, och på den –”

Ganin slutade att lyssna och sade till Klara som satt mittemot honom: ”I går bad mig Ljudmila Borisovna att be er att ringa henne så fort ni kom hem från arbetet. Hon vill gå på bio, tror jag.”

Klara tänkt förvirrat: ”Hur kan han tala om henne i så lättsamma ordalag? Han vet ju att jag vet.”

För anständighetens skull frågade hon: ”Åh, ni träffade henne i går?”

Ganin höjde förvånat på ögonbrynen och fortsatte att äta.

”Jag förstår mig inte riktigt på er geometri”, sade Podtiagin och skrapade med en kniv varsamt ned brödsmulorna i sin handflata. I likhet med de flesta åldrade poeter var han lagd åt enkel, mänsklig logik.

”Men förstår ni inte? Det är ju uppenbart”, utbrast Alfjorov upphetsat. ”Föreställ er bara –”

”Jag förstår inte”, upprepade Podtiagin bestämt och hällde med huvudet lätt bakåtlutat en hög smulor i munnen. Alfjorov slog ut med händerna i en gest av hjälplöshet – och omkull Ganins glas.

”Åh, förlåt!”

”Det var tomt”, sade Ganin.

”Ni är inte någon matematiker, Anton Sergejevitj”, fortsatte Alfjorov beskäftigt, ”men jag har gungat i den där trapetsoiden i hela mitt liv. En gång sade jag till min hustru att om jag är en femfingerört om sommaren, så är du definitivt en om våren –”

Gornotsvetov och Kolin skakade i tillgjord munterhet. Fru Dorn ryckte till och såg på dem med skräck i ögonen.

”Kort sagt, en blomma och ett nummer”, sade Ganin torrt. Endast Klara log. Ganin hällde upp lite vatten åt sig. Handlingen iakttogs av samtliga runt bordet.

”Ja, ni har rätt: en riktigt ömtålig blomma”, sade Alfjorov släpigt och vände sin klara, tomma blick mot grannen. ”Det är verkligen ett under att hon överlevt dessa sju år av terror. Jag är säker på att hon kommer att vara lika livlig och blommande som alltid då hon kommer. Ni är poet, Anton Sergejevitj. Ni borde skriva något om det – om hur kvinnligheten, den underbara ryska kvinnligheten är starkare än alla revolutioner och kan överleva allt – fiendskap, terror –”

Kolin viskade till Ganin: ”Nu börjar han igen – det var samma sak i går – det enda han kunde tala om var sin fru.”

”Vilken vulgär typ”, tänkte Ganin då han betraktade Alfjorovs vickande lilla skägg. ”Jag slår vad om att hans fru är lätt på foten. Det vore rena synden att inte vara otrogen mot en sådan som han.”

”I dag blir det lamm”, tillkännagav Lidija Nikolajevna plötsligt stelt och iakttog besviket hur håglöst hennes gäster tog för sig av köttet. Alfjorov bugade sig av någon anledning och fortsatte därefter: ”Ni gör ett stort misstag om ni inte skriver om det.” (Podtiagin skakade varsamt, men bestämt på huvudet.) ”När ni träffar min hustru kommer ni att förstå vad jag menar. Och jag skall berätta en sak till för er –”

Kolin betraktade Alfjorov ur ögonvrån och trummade förstulet mot bordet i takt med hans ord. Gornotsvetov betraktade vännens fingrar och skakade av tyst skratt.

”Men huvudsaken”, babblade Alfjorov på, ”är att Ryssland är slut. Kaputt. Landet har utplånats, som när man suddar ut en rolig gubbe på svarta tavlan med en våt svamp.”

”Men –”, log Ganin.

”Upprörs ni av vad jag säger, Lev Glebovitj?”

”Ja, men jag vill inte hindra er från att säga det, Aleksej Ivanovitj.”

”Betyder det att ni tror –”

”Mina herrar, mina herrar”, avbröt Podtiagin dem med sin lugna, aningen läspande stämma. ”Ingen politik, är ni snälla. Varför måste vi tala om politik?”

”Hursomhelst har monsieur Alfjorov fel”, sköt Klara oväntat in och gav sin frisyr en rask puff.

”Kommer er fru på lördag?” undrade Kolin oskyldigt i andra änden av bordet, och Gornotsvetov fnissade i skydd av sin servett.

”Ja, på lördag”, svarade Alfjorov och sköt undan tallriken med det överblivna stycket lamm. Hans ögon förlorade sin stridbara glans och övergick omedelbart till ett tankfullt uttryck.

”Vet ni, Lidija Nikolajevna”, sade han, ”i går satt Lev Glebovitj och jag fast i hissen tillsammans.”

”Konserverade päron”, svarade fru Dorn.

Dansarna brast ut i skratt. Erika knuffade med armbågarna i personerna runt matbordet och började plocka undan. Ganin rullade varsamt ihop sin servett, tryckte in den genom ringen och reste sig upp. Han åt aldrig efterrätt.

”Fy så trist”, tänkte han medan han gick tillbaka till sitt rum. ”Vad skall jag göra nu? Ta en promenad, tror jag.”

Liksom tidigare dagar släpade sig denna dag mödosamt framåt i en sorts fadd sysslolöshet, berövad till och med den drömska förväntan som kan göra sysslolösheten så förtrollande. Nu störde honom bristen på arbete, men det fanns inget att göra. Han slog upp kragen på regnrocken som han köpt för ett pund av en engelsk löjtnant i Konstantinopel (första fasen av exilen), körde bryskt nävarna i fickorna och gick långsamt längs de aprilbleka gatorna, där svarta kupoler av paraplyer guppade och simmade. I skyltfönstret till ett ångfartygsbolag betraktade han länge en underbar modell av Mauretania och färgtrådarna som förband hamnarna på två kontinenter på en stor karta. Längre bak fanns ett foto på en tropisk dunge – chokladbruna palmer mot en beige himmel.

Han tillbringade en timme med att dricka kaffe, satt vid fönstret och tittade på fotgängarna. Väl återkommen till sitt rum försökte han att läsa, men fann innehållet i boken så främmande och opassande att han lade ifrån sig den mitt i en bisats. Han befann sig i den sinnesstämning som han kallade ”viljans förskingring”. Han satt orörlig vid sitt skrivbord, oförmögen att bestämma sig för vad han skulle göra: byta ställning, resa sig upp och tvätta händerna eller öppna fönstret utanför vilket den grå dagen försvann i skumrasket. Det var ett outhärdligt, ångestfyllt tillstånd som påminde om den dystra olustkänsla man upplever då man vaknar men först inte kan öppna ögonen, som om de murats igen för gott. Ganin kände hur dunklet som sipprade in i rummet långsamt även genomträngde hans kropp och förvandlade blodet till dimma – och förstod att han inte skulle kunna skaka av sig dunklets förhäxning.

Han var maktlös därför att han inte önskade sig något bestämt, och detta plågade honom eftersom han förgäves sökte efter något att begära. Han kunde inte ens förmå sig själv att sträcka ut handen och slå på ljuset. Den enkla övergången från avsikt till handling tycktes honom ett oföreställbart mirakel. Ingenting lättade upp hans missmod, tankarna for planlöst omkring, hjärtslagen var svaga, underkläderna pressade obehagligt mot kroppen. Vid ett tillfälle fick han för sig att han omedelbart skulle skriva ett brev till Ljudmila och förklara att det var dags att avbryta denna förfärliga affär, i nästa ögonblick mindes han att han skulle gå på bio med henne på kvällen och att det på något sätt var mycket svårare att ringa henne och inställa dagens träff än att skriva ett brev – vilket hindrade honom från att göra någondera.

Hur många gånger hade han inte lovat sig själv att han skulle bryta med henne i morgon, och inte haft den minsta svårighet att komma på lämpliga saker att säga – bara för att fullständigt misslyckas med att föreställa sig det slutgiltiga ögonblick då han tryckte hennes hand och lämnade rummet. Det var denna handling – att vända sig om och gå – som föreföll så omöjlig. Han tillhörde den sortens människor som kan få vad de vill, som alltid lyckas i sina uppsåt och överträffar andra. Men han var helt ur stånd att avstå eller fly – vilket, när allt kommer omkring, är samma sak. Han hölls tillbaka av en känsla av ära och redbarhet, som trubbade av viljan hos en man som vid andra tillfällen är istånd till vilken sorts skapande verksamhet, vilken sorts kraftansträngning som helst, som kan ta itu med saker och ting ivrigt och villigt, glatt besluten att klara av och övervinna allt.

Han visste lika lite vilket slags yttre impuls som skulle ge honom kraft nog att bryta den tre månader långa förbindelsen med Ljudmila som han visste vad som krävdes för att ta sig upp ur stolen. Endast under en mycket kort tid hade han varit riktigt kär och befunnit sig i det sinnestillstånd där Ljudmila tyckts insvept i förförisk dimma, ett tillstånd av längtande, exalterad, nästan utomjordisk känslosamhet – som när musik spelas i exakt samma ögonblick som man gör något vardagligt, som att gå från bordet till baren för att betala, vilket skänker ens enkla rörelser ett inåtvänt, dansliknande drag och förvandlar dem till en betydelsefull och odödlig gest.

Denna musik hade upphört i samma ögonblick som han en natt hade ägt Ljudmila på det skakiga golvet i en släckt taxi, och med ens hade allt blivit banalt – kvinnan som rättade till sin hatt som fallit ned i nacken, ljusen som flimrade förbi fönstren, chaufförens rygg som tornade upp sig som ett svart berg bakom glasskivan.

Nu var han tvungen att betala för denna natt med mödosam svekfullhet, tvungen att för alltid fortsätta den och kraftlöst, ryggradslöst ge efter för den krypande skugga som nu fyllde varje hörn av rummet och förvandlade möblerna till moln. Han slumrade till med pannan stödd mot ena handflatan och benen stelt sträckta under skrivbordet.

På biografen senare på kvällen var det varmt och fullt med folk. Under en lång tid gled kolorerade annonser för flyglar, klänningar och parfymer tyst över duken. Till sist slog orkestern an musiken och dramat kunde börja.

Ljudmila var ovanligt upplivad. Hon hade bjudit med Klara eftersom hon mycket väl märkt att Klara tyckte om Ganin och ville bereda väninnan och sig själv nöje genom att visa upp såväl sin kärlekshistoria som sin förmåga att dölja den. Klara å sin sida följde med därför att hon visste att Ganin planerade att ge sig av på lördag. Dessutom förvånades hon över att Ljudmila inte tycktes känna till detta – eller så lät hon medvetet bli att säga något och tänkte slå följe med honom.

Ganin som satt mellan de båda kvinnorna irriterades över att Ljudmila i likhet med de flesta av hennes typ talade under hela filmen. Varje gång böjde hon sig över hans knä mot väninnan och övergjöt honom med den rysliga, obehagligt välbekanta doften av sin parfym. Det hela blev bara värre av att filmen var spännande och mycket välgjord.

”Alltså, Ljudmila Borisovna”, sade Ganin som inte längre kunde hålla sig, ”sluta att tissla. Tysken bakom mig börjar bli irriterad.”

Hon gav honom ett kvickt ögonkast i mörkret, lutade sig tillbaka och tittade upp mot den upplysta duken.

”Jag förstår inte ett skvatt. Det är rena skräpet.”

”Inte konstigt att du inte förstår något”, sade Ganin. ”Du talar ju hela tiden.”

Uppe på duken rörde sig ljusa, blågrå former. En primadonna som en gång begått ett ofrivilligt mord mindes det plötsligt då hon spelade en mörderska i en opera. Hon rullade med sina osannolikt stora ögon och föll ihop på scenen. Publiken simmade långsamt inom synhåll och applåderade, i logerna och båsen reste man sig upp i hänryckt bifall. Plötsligt märkte Ganin att han betraktade något vagt men gräsligt bekant. Förskräckt erinrade han sig de grovt snickrade raderna av sitsar, stolarna och logernas balustrader målade i olycksbådande violett, de lata arbetarna som gick lätt och nonchalant likt blåklädda änglar från planka till planka högt därovan eller riktade strålkastarnas bländande mynningar mot en hel armé av ryssar som fösts ihop på den gigantiska scenen och som spelade i total okunnighet om vad filmen egentligen handlade om. Han mindes unga män i trådslitna men fantastiskt välskräddade kläder, kvinnor vars ansikten sminkats i brun och gul makeup, och dessa oskyldiga emigranter, gamla män och unga flickor som förvisats långt bak bara för att fylla ut bakgrunden. På duken hade den kalla ladan förvandlats till en behaglig salong, säckar blev sammet och en hop fattiglappar en teaterpublik. Då han skärpte blicken kände han med en djup skälvning av skam igen sig själv bland alla dessa människor som klappade på kommando, och han mindes hur de alla varit tvungna att titta på en påhittad scen där en fet, rödhårig man utan rock stått mellan strålkastarna på en plattform i stället för primadonnan och skrikit sig själv vansinnig genom en megafon.

Också Ganins dubbelgångare stod upp och klappade därborta, bredvid den vördnadsbjudande mannen med det svarta skägget och bandet över bröstet. På grund av detta skägg och den stärkta skjortan hamnade han alltid i första raden. Under pauserna åt han en smörgås och brukade sedan, efter tagningen, ta på sig en sliten gammal rock över sin aftonklädsel och återvända hem till en fjärran del av Berlin, där han arbetade som sättare på ett tryckeri.

Och i detta ögonblick kände Ganin inte bara skam, utan också en känsla av det mänskliga livets förgänglighet. Uppe på duken gled hans tärda avbild, hans skarpa, upplyfta ansikte och applåderande händer ihop med andra figurer i ett grått kalejdoskop. Ett ögonblick senare försvann salongen gungande likt ett skepp och nu syntes i stället en åldrad, världsberömd skådespelerska som spelade rollen som död ung kvinna mycket skickligt. ”Vi vet inte vad vi gör”, tänkte Ganin äcklat, och förmådde inte se på filmen längre.

På nytt viskade Ljudmila med Klara – något om en sömmerska och tyg för en klänning. Dramat tog slut och Ganin kände sig dödligt bedrövad. Några få ögonblick senare, då de knuffade sig fram mot utgången, tryckte sig Ljudmila tätt intill honom och viskade: ”Jag ringer dig klockan två i morgon, älskling.”

Ganin och Klara följde henne hem och gick sedan tillbaka till pensionatet. Han var tystlåten och hon försökte mödosamt att hitta ett samtalsämne. ”Tänker ni överge oss på lördag?” frågade hon.

”Jag vet inte, jag vet verkligen inte”, svarade han dystert.

Medan de promenerade tänkte han på hur hans skugga skulle vandra från stad till stad, från duk till duk, och hur han aldrig skulle få veta vilka människor som såg den eller hur länge den skulle färdas genom världen. Och då han lade sig på sängen och lyssnade på tågen som körde rätt igenom det förstämda hus där sju förlorade ryska skuggor bodde tycktes honom hela livet som en film, där likgiltiga statister inte visste någonting om den handling de deltog i.

Ganin kunde inte somna. Benen kliade nervöst och kudden plågade huvudet. Mitt på natten började hans granne Alfjorov att humma på en melodi. På andra sidan den tunna väggen kunde Ganin höra honom hasa över golvet, först nära, sedan längre bort, medan han själv låg och skakade av vrede. Varje gång som tåget rusade förbi gled Alfjorovs röst ihop med oväsendet, bara för att strax därpå glida upp till ytan igen – tum–ti–tum, tum–ti, tum–ti–tum.

Ganin stod inte ut längre. Han drog på sig byxorna, gick ut i korridoren och bultade med näven till rum 1. Alfjorov råkade just befinna sig på andra sidan dörren och öppnade så oväntat att Ganin överraskat hoppade till.

”Var så god och stig på, Lev Glebovitj.”

Han hade skjorta och kalsonger på sig, det blonda skägget var aningen rufsigt – förmodligen därför att han hummat på sina sånger – och de bleka, blå ögonen lyste av lycka.

”Ni sjunger”, sade Ganin och rynkade på ögonbrynen, ”och det håller mig vaken.”

”Kom in för Guds skull, stå inte där på tröskeln”, insisterade Aleksej Ivanovitj och lade armen om Ganins midja i en välmenande men klumpig gest. ”Jag är ledsen om jag störde er.”

Ganin steg motvilligt in i rummet. Det innehöll mycket lite, men var ändå mycket ostädat. I stället för att stå vid skrivbordet (det där ekmonstret med en padda till bläckhorn) tycktes en av de två köksstolarna ha vandrat i väg mot tvättstället, men stannat halvvägs efter att uppenbart ha snubblat på den gröna mattans ena, uppvända hörn. Den andra stolen, som stod vid sängen och tjänade till nattygsbord, hade försvunnit under en svart kavaj vars sammanfall tycktes lika tungt och formlöst som om den fallit från toppen av berget Ararat. Tunna pappersark låg strödda lite varstans över bordets vildmark och på sängen. Med en hastig blick på dem noterade Ganin att det rörde sig om blyertsteckningar av hjul och kvadrater gjorda utan minsta tekniska precision, enkelt klotter för att få tiden att gå. I sina bomullskalsonger – som kan få vilken man som helst att se utomordentligt oattraktiv ut, vare sig han är byggd som Adonis eller elegant som Beau Brummel – hade Alfjorov börjat gå fram och tillbaka igen bland rummets ruiner, och knäppte då och då med nageln mot bordslampans gröna glashuva eller en stolsrygg.

”Jag är hemskt glad att ni hälsar på till sist”, sade han. ”Jag kunde inte heller sova. Tänk er bara – min hustru kommer på lördag. Och i morgon är det redan tisdag. Stackars flicka, jag kan föreställa mig vad hon gått igenom i vårt olycksaliga Ryssland!”

Ganin som dystert hade försökt dechiffrera ett schackproblem som ritats på ett av papperen på sängen såg plötsligt upp. ”Vad sade ni?”

”Hon kommer”, svarade Alfjorov med en djärv släng med nageln.

”Nej, inte det. Vad kallade ni Ryssland?”

”Olycksaligt. Det är väl sant, eller hur?”

”Jag vet inte, epitetet förefaller mig underligt.”

”Så, Lev Glebovitj” – Alfjorov hade plötsligt stannat mitt i rummet – ”det är på tiden att ni slutade spela bolsjevik. Ni tror kanske att det är förfärligt roligt, men vad ni gör är helt fel, tro mig. Det är hög tid att vi alla öppet erkänner att Ryssland är slut, att våra ’heliga’ ryska bönder visat sig vara ingenting annat än ett grått pack – vilket man förresten borde ha kunnat räkna ut – och att det definitivt slut är med vårt land.”

Ganin skrattade. ”Visst, visst, Aleksej Ivanovitj.”

Alfjorov torkade med handflatan över det glänsande ansiktet, från panna till hakspets, och log plötsligt ett stort, drömskt leende. ”Varför är ni inte gift, min vän, hm?”

”Har aldrig haft tillfälle”, svarade Ganin. ”Är det roligt?”

”Underbart. Min hustru är bedårande. Brunett, vet ni, med sådana livliga ögon. Ännu mycket ung. Vi gifte oss i Poltava 1919, och 1920 tvingades jag emigrera. Jag har några foton här i skrivbordslådan – jag skall visa er dem.” Han böjde fingret under den breda lådan och drog ut den.

”Vad var ni på den tiden, Aleksej Ivanovitj?” frågade Ganin utan nyfikenhet.

Alfjorov skakade på huvudet. ”Jag minns inte. Hur kan man komma ihåg vad man var i ett tidigare liv – ostron kanske, eller låt oss säga fågel, eller kanske lärare i matematik? Hursomhelst tycks vårt gamla liv i Ryssland ha ägt rum före tidens början, något metafysiskt eller vad man nu kallar det – nej, det är inte det rätta ordet – ah, jag vet: metempsykos, själavandring.”

Ganin såg utan större intresse på fotot i den öppna lådan. Ansiktet tillhörde en ung kvinna med rufsigt hår och en glad mun med många tänder. Alfjorov lutade sig över hans axel. ”Nej, det där är inte min hustru, det är min syster. Hon dog i tyfus, i Kiev. Hon var en trevlig, gladlynt flicka, mycket bra på att leka tafatt.”

Han drog fram ett annat foto.

”Och detta är Masjenka, min hustru. Ett dåligt foto, men likheten är ändå ganska slående. Och här är ett till som togs i vår trädgård. Masjenka är den som sitter, i den vita klänningen. Jag har inte träfat henne på fyra år. Men jag tror inte att hon har förändrats särskilt mycket. Jag vet verkligen inte hur jag skall klara mig tills på lördag. Vänta! Vart skall ni ta vägen, Lev Glebovitj? Stanna, är ni snäll!”

Ganin hade kört händerna i byxfickorna och gått mot dörren.

”Vad är det, Lev Glebovitj? Sade jag något som störde er?”

Dörren slog igen. Alfjorov stod ensam kvar mitt i rummet.

”Sannerligen! Så ohövligt”, mumlade han. ”Vad i all sin dar for i honom?”

Sidorna 7–35.

Recensioner

”Stundvis [är det] så vackert så att man blir gråtfärdig.” – Pia Bergström-Edwards, Aftonbladet

”[Masjenka] i kärleksfull och följsam tolkning av Aris Fioretos. . . . Nabokov är . . . , vågar jag påstå, en författare för vår politiskt desillusionerade tid med dess intresse för fiktiva världar. Och dessutom alltid och redan här i debuten en fröjd att läsa: vacker och skoningslös.” – Ingrid Elam, Expressen

”Masjenka är en i högsta grad läsvärd berättelse. Med sin kombination av medryckande intrig och höglitterär minneskonst bildar den en värdig ouvertyr till ett författarskap som ingen bör missunna sig att ta del av.” – Martin Hägglund, Göteborgs-Posten

”. . . formfulländad och stilistiskt mycket elegant litteratur . . .” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

”Översättningen av Aris Fioretos är gjord från den engelska översättningen (Mary 1970) vilken Nabokov jämställde med originalet. I likhet med Nabokovs (samme översättare) är denna översättning mästerlig och det efterord som Fioretos har försatt boken är en juvel av information om boken och författaren.” – Carl Rehnberg, Västerbottens Folkblad

”Hos Nabokov är kärleken en förbindelselänk med det förlorade landet och den förlorade barndomen, därför alltid djupt och uppriktigt egoistisk. Och därför doftar den starkt av sanning.” – Rita Tornborg, Svenska Dagbladet

”Som naturskildrare står Nabokov i skuld till Turgenjev och Tjechov. Men dessa skymningsdoftande hågkomster är inte lyriska i största allmänhet, de lever av en exakthetens iver som ser ett löfte i det som sker för första gången.” – Leif Zern, Dagens Nyheter