Vladimir Nabokov:
Förtvivlan
Information · Omslagstext · Utdrag · Recensioner
Information
Översättning roman · Originaltitel: Despair (Ottjajanije) · Stockholm: Modernista, 2017, 186 sidor · ISBN: 978–91–7645–853–2
Omslagstext
Hermann Hermann, en misslyckad affärsman som hellre skulle vilja vara författare, råkar under en skogspromenad på sin dubbelgångare. Han finner att de liknar varandra som »två droppar blod«. Äcklad, fascinerad, så småningom besatt av sin »tvilling«, får Hermann idén om det perfekta brottet.
I Förtvivlan tar sig Vladimir Nabokov an skräcklitteraturens klassiska dubbelgångarmotiv. I romanens dråpliga skrattspegel förväxlas idéer om mordet som konst och konsten som mord. Läsaren försätts i svindelartad insikt om vad fiktioner kan åstadkomma.
När Nabokovs klassiska Förtvivlan (Despair) nu äntligen för första gången utges på svenska, har den som förlaga författarens egenhändigt reviderade version från 1965.
I översättning av Aris Fioretos.
»Förtvivlan visar upp den smak för språk och det blodsmutsiga glitter som så märkvärdigt och storartat kännetecknar Nabokov.« – New Society
*
Vladimir Nabokov (1899–1977) föddes i S:t Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Han har publicerat romaner, noveller, dikter och dramatik. Sitt stora genombrott fick han efter att ha övergått från att skriva på ryska till engelska. Hans mest berömda roman är Lolita (1955), vars huvudperson Humbert Humbert ofta jämförts med »Hermann Hermann« i Förtvivlan. Nabokov var även en erkänd fjärilskännare och konstruktör av schackproblem.
Utdrag
Om jag inte vore helt säker på min förmåga att skriva och min underbara talang att uttrycka tankar med största elegans och livlighet… På det sättet hade jag mer eller mindre tänkt inleda denna berättelse. Efter det skulle jag ha dragit läsarens uppmärksamhet till att om jag saknat denna förmåga, denna talang et cetera, skulle jag inte bara ha avstått från att beskriva vissa händelser på senare tid, utan där skulle inte ha funnits något alls att beskriva, gode läsare, för ingenting skulle ha hänt. Detta låter måhända lustigt, men är åtminstone klart. Endast gåvan att genomskåda livets turer, en medfödd villighet att ständigt lita till skaparkrafterna gjorde det möjligt för mig… Kommen så långt skulle jag ha jämfört lagbrytaren, som gör sådant väsen av lite spillt blod, med en poet eller scenkonstnär. Men som min stackars vänsterhänte vän brukade säga: filosofiska spekulationer är de rikas påhitt. Ned med dem.
Det kan tyckas som om jag inte vet hur jag skall börja. Han är en festlig syn, denne äldre herre som kommer hitåt med dallrande hakfläsk, på tappert språng mot den sista bussen som han nätt och jämnt hinner ifatt men är rädd att stiga på medan den befinner sig i rörelse, och därför glider han tillbaka med ett fåraktigt leende, ännu i trav. Vågar jag inte ta språnget? Den vrålar, får upp farten och kommer strax oåterkalleligen att försvinna runt hörnet – denna buss, denna autobuss, den mäktiga bergsbussen i min saga. Tämligen valhänta bilder, det här. Jag springer fortfarande.
Min far var en rysktalande tysk från Reval, där han gått på en berömd jordbruksskola. Min mor som var en ren ryska kom från en gammal prinssläkt. Heta sommardagar brukade denna klena dam i lila silke vila i gungstolen, fläkta sig och mumsa på choklad med alla rullgardiner neddragna, vilka vinden från ett nyslaget fält fick att svälla likt rosa segel.
Under kriget internerades jag i egenskap av tysk medborgare… En faslig otur med tanke på att jag just hade börjat studera i St. Petersburg. Från slutet av 1914 till mitten av 1919 läste jag exakt ettusen arton böcker… Jag räknade dem ständigt. På väg till Tyskland satt jag fast i Moskva i tre månader och gifte mig där. Sedan 1920 bor jag i Berlin. Den 9 maj 1930 fyllde jag trettiofem…
En liten utvikning: det där om min mor var en avsiktlig lögn. I själva verket kom hon från folket, och var enkel, grov och tarvligt klädd i en sorts blus som hängde löst vid midjan. Jag kunde förstås ha strukit passagen, men lät den medvetet stå kvar som prov på ett av mina väsentliga karaktärsdrag: mitt lättsamma, infallsrika ljugande.
Som sagt: den 9 maj 1930 befann jag mig på affärsresa i Prag. Jag handlar i choklad. Choklad är något fint. Det finns fröknar som bara tycker om den bittra sorten… Kinkiga små knyckor. (Jag förstår inte riktigt varför jag skriver på detta sätt.)
Mina händer darrar, jag vill gallskrika eller slå sönder något med en smäll… En sinnesstämning som knappast lämpar sig för en lugnt framskridande berättelse. Mitt hjärta kliar, vilken fruktansvärd känsla. Jag måste vara lugn, måste förbli redig. Annars lönar det sig inte att fortsätta. Helt lugn. Som alla vet är choklad… (Här får läsaren föreställa sig en beskrivning av tillverkningen.) Varumärket på våra förpackningar visade en dam i lila, med en fjäder i handen. Vi uppmanade en utländsk firma som stod inför konkurs att ställa om tillverkningsprocessen till vår så att Tjeckoslovakien kunde täckas gemensamt, vilket är skälet till att jag befann mig i Prag. På morgonen den 9 maj lämnade jag hotellet med en taxi som tog mig… Trist göra att beskriva allt detta. Tråkar mig till döds. Men hur jag än längtar efter att kvickt nå den avgörande punkten förefaller några få inledande förklaringar nödvändiga. Låt oss alltså få dem överstökade: Firmans kontor råkade ligga i utkanten av staden och jag fann inte mannen jag sökte. Man hälsade mig att han skulle vara tillbaka om en timme eller så…
Jag tror att jag borde underrätta läsaren om att ett långt avbrott just har ägt rum. Solen hade tid att gå ned, och på väg ned färgade den molnen blodröda över Pyrenéerna, som erinrar mig så om Fujiyama. Jag har suttit här i ett besynnerligt tillstånd av utmattning – än lyssnat på vindens dån och brak, än ritat näsor i papprets kant, än fallit i vag slummer, och sedan ryckt till med en rysning. Och åter vällde den stickiga känslan upp i mig, detta outhärdliga skälvande… Och min vilja låg slapp i en tom värld… Det krävdes stor ansträngning att slå på ljuset och sätta ett nytt stift i pennan. Det gamla var böjt och kantstött och liknar nu näbben på en rovfågel. Nej, detta är inte skapelsevåndor… Utan något helt annat.
Nåväl, som jag sade: Mannen var ute och skulle återvända om en timme. Eftersom jag inte hade något bättre för mig tog jag en promenad. Det var en frisk, snärtig, blåskäckig dag; vinden, en fjärran släkting till den som blåser här, slog med vingarna i de trånga gränderna; då och då slöt ett moln solen i sin handflata och lät den återuppstå likt trollkarlens mynt. Parken där invalider for runt i rullstolar var ett stormigt hav av böljande fläderbuskar. Jag studerade butiksskyltar och upptäckte här och var enstaka ord som dolde en slavisk rot som jag kände igen, men som nu var övervuxna av okänd betydelse. Jag hade nya gula handskar på mig och vred på handlederna medan jag utan mål traskade vidare. Plötsligt upphörde raden av hus och ett vidsträckt område uppenbarade sig som vid första anblicken tycktes mycket lantligt och lockande.
Efter att ha gått förbi några baracker, framför vilka en soldat övade med en vit häst, trampade jag mjuk, lerig mark; maskrosor skälvde i vinden och en sko med ett hål i gottade sig i solen under ett stängsel. Längre bort strävade en kulle, stolt och brant, upp i himlen. Jag bestämde mig för att bestiga den. Dess härlighet visade sig bedräglig. Mellan förkrympta bokträd och fläderbuskar ledde en sicksackstig med inhuggna trappsteg allt högre upp. Först tänkte jag att jag efter nästa hörn skulle nå en plats av vild och underbar skönhet, men den uppenbarade sig aldrig. Den enahanda växtligheten tilltalade mig inte. Buskarna spretade på den bara marken som var alldeles nedsmutsad av papper, trasor, kantslagna burkar. Det gick inte att lämna trappstegen, eftersom de grävde sig djupt in i sluttningen, och på båda sidor stack trädrötter och tufsar av multnande mossa fram ur jordväggarna, likt den söndriga fjädringen i vanskötta möbler i ett hus där en galning mött en ryslig död. När jag slutligen nådde krönet fann jag ett fåtal vindstötta ruckel och en tvättlina, och på den ett par byxor uppsvällda av vindens skenheliga liv.
Jag stödde armbågarna mot det knarrande träräcket, blickade ut och såg staden Prag långt där nere och delvis täckt av dimma: flimrande tak, rykande skorstenar, barackerna som jag just gått förbi och en vit liten häst.
Jag bestämde mig för att gå ned på andra sidan, längs den väg som jag upptäckt bakom rucklen. Det enda vackra i landskapet var en glasklockas dom på en annan kulle: rund och rödblommig avtecknade den sig mot den blå himlen likt en jättelik fotboll. Jag lämnade vägen och började klättra igen, denna gång uppför en sluttning täckt av spretigt gräs. Trist ödemark. Slamret från en lastbil nådde mig, sedan for en kärra förbi i motsatt riktning, därefter en cyklist och den vulgärt regnbågsmålade skåpbilen från en målerifirma. I dessa drumlars färgspektrum låg det gröna bandet intill det röda.
Jag blev stående ett slag och såg på vägen från sluttningen, sedan vände jag, fortsatte och hittade antydan till en stig som löpte mellan två nakna kullar, och efter en stund såg jag mig om efter någonstans att vila. På visst avstånd från mig låg en man utsträckt under en törnebuske, raklång på rygg och med kepsen över ansiktet. Jag skulle just gå förbi, men något i hans sätt utövade en märkvärdig lockelse: den demonstrativa orörligheten, livlösheten i dessa vida, särade ben, stelheten i hans halvböjda arm. Mannen var klädd i mörk rock och slitna manchesterbyxor.
»Nonsens«, sade jag till mig själv. »Sover, han sover helt enkelt. Inget skäl att tränga sig på.« Ändå gick jag fram till honom, och med tåhättan på min eleganta sko petade jag bort kepsen över ansiktet.
Trumpeter, om jag får be! Eller ännu bättre: den där trumvirveln som hör till ett andlöst akrobatiskt nummer. Otroligt! Jag tvivlade på verkligheten i vad jag såg, tvivlade på mitt eget förnuft, kände mig illamående och svag – ärligt talat tvingades jag sätta mig, eftersom knäna darrade så.
Om någon annan hade befunnit sig i min situation och sett detsamma som jag, skulle han möjligen ha brustit ut i gapskratt. Personligen var jag alltför tagen av det underliggande mysteriet. Medan jag tittade tycktes allt inom mig förlora fästet och falla från tio våningars höjd. Jag upplevde ett mirakel. Dess fulländning, dess brist på orsak och syfte fyllde mig med främmande bävan.
Vid denna punkt, nu när jag nått den viktiga delen och släckt elden i den kliande nyfikenheten, antar jag att jag bör kommendera mina utgjutelser »lediga« och stillsamt gå tillbaka i mina spår, försöka definiera min exakta sinnesstämning denna morgon och den riktning som tankarna tog då jag inte anträffade firmans företrädare, utan bestämde mig för att promenera, besteg denna höjd och stirrade på den röda, runda gasblåsan som avtecknade sig mot den blåsiga majdagens blå bakgrund. Låt oss för allt i världen reda ut saken. Betrakta mig alltså än en gång före mötet, iförd ljusa handskar men hattlös, ännu mållöst traskande. Vad försiggick i mitt inre? Underligt nog ingenting alls. Jag var helt tom och påminde sålunda om en genomskinlig farkost ämnad att motta en ännu okänd frakt. Betänkligheter som hade att göra med den förestående affären, med bilen som jag nyligen skaffat mig, med en eller annan aspekt av det omgivande landskapet, fladdrade så att säga på utsidan av mitt förstånd, och om något därav ekade i den vida vildmarken i mitt inre var det på sin höjd den vaga känslan av att någon sorts kraft drev på mig.
En klok lett som jag lärde känna i Moskva 1919 sa en gång att de grubblets moln som stundom och utan någon som helst anledning kunde skocka sig över mig var ett säkert tecken på att jag skulle sluta på dårhus. Han överdrev naturligtvis; under det senaste året har jag grundligt prövat den anmärkningsvärda beskaffenheten hos mitt tänkande, dess klarhet och redighet, i vars logiska byggnadsverk mitt starkt utvecklade men helt normala förstånd vistas. Påhittig intuition, konstnärlig vision och inspiration, alla de stora ting som skänkt mitt liv en sådan skönhet, antar jag kan förefalla lekmän, hur kloka dessa än må vara, som förspelet till mild dårskap. Men det finns inga skäl till oro: min hälsa är fullkomlig, min kropp ren både utanpå och inuti, min gång ledig; jag varken röker eller dricker överdrivet mycket, jag ägnar mig inte åt några utsvävningar. Sålunda vandrade jag hälsosamt rosig, välklädd och med ungdomligt utseende, runt i landskapet som beskrivits ovan. Och den hemliga ingivelsen svek mig inte. Jag fann just det jag omedvetet hade letat efter. Låt mig upprepa – otroligt! Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan. Men kanske började mitt förnuft redan då jag stirrade att betvivla fullkomligheten, att leta efter en orsak och gissa sig till syftet.
Sidorna 7–11.
Recensioner
»Tidigt etableras bilden av Hermann som en galning. En pladdrande galning, och ännu en av de mördare med estetiskt sinnelag som Nabokov skulleuppehålla sig vid i flera andra av sina romaner. Det vettvilliga färgar av sig på Hermanns stil. Poe och Dostojevskij, förvisso, men tänker vi anakronistiskt kan man också få intryck av att Nabokov läst Patricia Highsmith – två författare med svarta hjärtan. Det är filmiskt, och Nabokov leker på sedvanligt vis med referenser som ibland är villospår. När han låter Hermann beskriva sin utbuktande ven i pannan som bokstaven M är det lätt att föreställa sig Fritz Langs film om barnamördaren som går under den bokstaven – filmen hade premiär strax innan Nabokov började skriva. Fast hans filmsmak lär ha nöjt sig med amerikanska komedier, Bröderna Marx, Chaplin och Helan & Halvan. Fritz Lang var ett namn som sa honom ›absolut ingenting‹, som han yttrade i en intervju. Det är en komedi som är stöpt i samma form som film noiren. Intrigen och den svarta humorn hade nog kunnat ge stoff åt en sardonisk Hitchcock-filmatisering. Villospåren i all ära, här är det också gott om den typ av planteringar och interna skämt som Nabokov excellerade i. Hela romanen kan läsas som den typ av april-skämt som det hela kulminerar i. Herrmanns hustrus kusin Ardalion, konstnären, säger att ›varje ansikte är unikt‹, en pikant pik mot Hermanns fixa idé om dubbelgångaren. Mindre unik är Hermanns handstil, som förekommer i 25 olika upplagor, och han avser då att skicka sitt manus till en viss rysk författare, som beskrivs så här: ›den välkände författaren till psykologiska romaner. Jag har läst dem och tycker att de är ytterst konstlade, men inte dåligt utformade.‹ Fioretos är själv som författare starkt och djupt influerad av Nabokovs stil, och självklart kvalificerad och lämplig som översättare. . . . Se bara hur elegant den oöversättliga ordvitsen, ›How do God and Devil combine to form a live dog?‹ blir på Fioretos fyndiga svenska: ›Hur kan Fader vår och Fan kombineras så att det blir en, å, vred fanfar?‹ Vi ska också vara tacksamma över att Fioretos här och där förbättrar några av de redan i sig gnistrande formuleringarna. Somligt låter faktiskt (ännu) bättre på svenska – som när för- / efterordet påpekar att romanen ›innehåller betydligt färre »idéer« än dessa så vulgära romaner som hyllas hysteriskt under den korta ekande promenaden mellan hej och ståhej.‹ Förtvivlan har sin givna plats bland Nabokovs allra bästa romaner.« – Bernur, bloggen Howsoftthisprisonis.se
»Fioretos översättningar lyckas på ett magiskt vis fånga Nabokovs ›ryska‹ engelska. Även de böcker Nabokov skrev på ryska översatte han själv så småningom till engelska. Hans migranttillvaro syns i hans språkbyten och kanske också hans behov av kontroll över sin stora produktion. . . . ›Jag hade en attraktiv fru med sparvhjärna som avgudade mig; en fin liten lägenhet; en rymlig mage; och en blå bil. Jag kände att det fanns en poet i mig, en författare; och dessutom en stor affärstalang, trots att affärerna gick tämligen dåligt.‹ Förtvivlan, som skrevs 1932, handlar om Hermann, rysk emigrant, misslyckad affärsman och lika misslyckad författare. Av en slump träffar han på sin, som han anser, absoluta dubbelgångare och strax spinns lömska planer. Fullblodsnarcissisten Hermanns svårigheter att skilja på dikt och verklighet får honom att tro att hela förloppet, när nedskrivet, är en litterär sensation. Författaren, den opålitliga, här rentav skurkaktige, ibland bara fåfäng eller dum, är en gestalt som hela tiden dyker upp hos Nabokov. Och Hermann är rätt ruggig i sin ödlelika empatilöshet, mot en fond av ett berlinskt 1930-tal. Som en ond och än värre föregångare till Humbert, enligt Nabokov själv.« – Maria Edström, Expressen
»Berättelsen om den misslyckade chokladfabrikanten Hermann som inbillar sig att en sluskig vagabond är hans dubbelgångare, planerar det perfekta brottet, mördar honom för att få ut sin livförsäkring men åker fast på grund av en löjlig detalj, är lite Helan och Halvan möter highbrow literature. . . . Faktum är att hela [Nabokovs] värld genomsyras av banaliteter, kälkborgerliga manér och det som på ryska kallas poshlost: konformitet kombinerat med tackiness. Hårdraget kan man säga att hatet mot poshlost går som en röd tråd genom hela författarskapet, och i de två nya översättningarna sluter sig cirkeln. Vulgariteten straffar sig hårt . . . . Författarskapet finns nu nästan komplett i svensk översättning, och det är i stort sett bara novellerna som saknas. Jag skulle gärna se att Aris Fioretos tog sig an dem med eftersom han verkar vara född till att översätta Nabokov. Ingen annan har lyckats överföra nyanser och språklekar som han, och få författare skulle ha det stilistiska självförtroende som krävs för att fritt tolka de mångbottnade fraserna och ironierna som utgör kärnan i den Nabokovska feelingen. Fioretos lekfullhet och stilkänsla ligger helt enkelt så nära det här författarskapet det bara går att komma.« – Gabriella Håkansson, Dagens Nyheter
»Vladimir Nabokov har gått ett lite olyckligt litteraturhistoriskt öde till mötes, framför allt ihågkommen för den strålande romanen Lolita, som delat läsare i avsky och beundran sedan den utkom första gången hösten 1955. Olyckligt öde är förstås att överdriva: har man skrivit en roman så stor att den ter sig som en av centralpunkterna i modernismens och efterkrigstidens litteraturhistoria, har man väl lyckats bättre än de flesta ens orkar drömma om. Men flera av de andra romanerna är minst lika bra, om inte bättre, och har i stor utsträckning gått publiken förbi.
Nu anländer två av dem, Förtvivlan och Genomskinliga ting, i ny svensk språkdräkt av den flitige Aris Fioretos. Det är ingen lätt sak att översätta Nabokovs viga, nästan flygande prosa. Det krävs en person med djup bildning och samma kärleksfullt lätta handlag med språket för att det överhuvudtaget ska gå. Och det har Fioretos, som förstås också har översatt Lolita, Ögat, Masjenka, samt de två verkliga mästerstyckena – Nabokov när han är som bäst – Pnin och Sebastian Knights verkliga liv. Tack för det!« – Victor Malm, Sydsvenskan
»Självfallet kan kvantitativa metoder med digitala verktyg och resulterande statistik ge insikter om verk eller epoker. Men för att uppleva och i någon mening förstå en roman som Lolita eller Blek låga krävs läsning; en uppmärksam delaktighet – kognitivt, känslomässigt, kroppsligt – i de händelser som uppstår mellan boksida och ordtrillande tunga och mun. En Nabokovroman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna Förtvivlan och Genomskinliga ting. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.« – Jesper Olsson, Svenska Dagbladet