Paul Auster:
Att uppfinna ensamheten

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Översättning prosa · Originaltitel: The Invention of Solitude · Från engelska · Stockholm: En bok för alla, 2011, 248 sidor · Med förord · Tidigare utgåvor: Tiden, 1992; MånPocket, 2002 · ISBN: 978-91-7221-630-3

Omslag

En dag finns det liv. En människa till exempel, vid bästa hälsa, inte ens gammal, har aldrig varit sjuk. Allt är som det har varit, som det alltid kommer att vara. Hon lever från dag till dag, sköter sitt, drömmer bara om livet som ligger framför henne. Och plötsligt inträffar döden.

Så börjar Att uppfinna ensamheten, Paul Austers gripande och personliga meditation om faderskap. Den första delen, Porträtt av en osynlig man, återger författarens minnen och känslor efter hans fars plötsliga död. När han går igenom faderns efterlämnade papper får han för första gången reda på en sextio år gammal mordhistoria i familjen, en händelse som kastar nytt ljus över faderns komplicerade och undvikande karaktär.

I Minnets bok ändras perspektivet. Nu handlar boken istället om Paul Austers roll som far till sin förstfödde son, Daniel. Genom en mosaik av bilder, sammanträffanden och associationer behandlar berättaren A separationen från sonen, sin döende morfar och den ensamhet som författandet innebär.

Utdrag

En dag finns det liv. En människa till exempel, vid bästa hälsa, inte ens gammal, har aldrig varit sjuk. Allt är som det har varit, som det alltid kommer att vara. Hon lever från dag till dag, sköter sitt, drömmer bara om livet som ligger framför henne. Och plötsligt inträffar döden. Människan utstöter en liten suck, sjunker ihop i sin stol, och det är döden. Dess plötslighet lämnar ingen plats för tankar, ger inte medvetandet någon möjlighet att leta efter ord som skulle kunna trösta det. Vi står där med inget annat än döden, vår egen dödlighets orubbliga faktum. Den död som följer på en lång tids sjukdom kan vi acceptera med resignation. En slumpartad död kan vi tillskriva ödet. Men när en människa dör utan någon uppenbar orsak, helt enkelt dör för att hon är människa, försätter det oss så nära den osynliga skiljelinjen mellan liv och död att vi inte längre vet på vilken sida vi befinner oss. Liv blir död, och det är som om denna död hade ägt detta liv hela tiden. Död utan förvarning. Det vill säga: livet stannar. Och det kan stanna i vilket ögonblick som helst.

Meddelandet om min fars död nådde mig för tre veckor sedan. Det var söndagsmorgon och jag lagade frukost åt min lille son Daniel i köket. En trappa upp låg min hustru fortfarande kvar i sängen, varm under täckena, och njöt några extra timmars sömn. Vinter på landet: en värld av tystnad, rök från brinnande ved, vithet. Mitt inre var uppfyllt av tankar på den text som jag hade skrivit natten före och jag såg fram emot eftermiddagen då jag skulle kunna återgå till arbetet. Så ringde telefonen. Jag förstod genast att det innebar bekymmer. Ingen ringer klockan åtta en söndagsmorgon om det inte är för att meddela något som inte kan vänta. Och nyheter som inte kan vänta är alltid dåliga nyheter.

Jag kunde inte uppbåda en enda värdig tanke.

Redan innan vi hade packat våra väskor och anträtt den tre timmar långa resan ner till New Jersey visste jag att jag måste skriva om min far. Jag hade ingen plan, ingen klar idé om vad detta innebar. Jag har inte ens något minne av att ha fattat ett beslut om det. Det var bara där, en visshet, ett tvång som började tränga sig på mig i samma ögonblick som jag fick meddelandet. Jag tänkte: min far är borta. Om jag inte handlar snabbt kommer hela hans liv att försvinna med honom.

När jag nu tänker tillbaka, till och med på ett så kort avstånd som tre veckor, tycker jag att detta var en ganska förklarlig reaktion. Jag har alltid föreställt mig att döden skulle förlama mig, göra mig orörlig av sorg. Men nu när den väl inträffade fällde jag inga tårar. Jag kände det inte som om världen hade rasat samman kring mig. På något egendomligt sätt var jag anmärkningsvärt beredd att acceptera denna död, trots dess plötslighet. Det som upprörde mig var något annat, något som inte hade att göra med döden eller min reaktion på den: insikten att min far inte hade lämnat några spår.

Han hade ingen hustru, ingen familj som var beroende av honom, ingen vars liv skulle förändras av hans frånvaro. Kanske ett kort ögonblick av chock hos några spridda vänner, orsakad lika mycket av tanken på dödens nyckfullhet som av förlusten av en vän, följd av en kort tids sorg och sedan ingenting. Till slut skulle det vara som om han aldrig hade levt.

Redan före sin död hade han varit frånvarande, och de som stod honom närmast hade för länge sedan lärt sig att acceptera denna frånvaro, att behandla den som ett grundläggande drag i hans sätt att vara. Nu när han var borta skulle det inte vara svårt för världen att smälta det faktum att han var borta för alltid. Hans sätt att leva hade förberett världen på hans död – det hade varit en sorts död i förskott – och om och när han skulle bli ihågkommen skulle det vara vagt, bara vagt.

I avsaknad av hängivenhet, antingen det var för en sak, människa eller idé, oförmögen eller ovillig att avslöja sig själv under några som helst omständigheter, hade han lyckats hålla sig på avstånd från livet, undvikit att hämna i händelsernas mitt. Han åt, gick till arbetet, träffade vänner, spelade tennis, men trots allt detta var han inte där. I djupaste, mest oföränderliga bemärkelse var han en osynlig man. Osynlig för andra och med all sannolikhet också för sig själv. Om jag fortsatte att söka efter honom när han var vid liv, fortsatte att försöka finna den far som inte var där, känner jag nu när han är död som om jag måste fortsätta att leta efter honom. Döden har inte förändrat något. Den enda skillnaden är att tiden tagit slut för mig.

Sidorna 9–12.

Recensioner

”Att uppfinna ensamheten är . . . en språkligt och stilistiskt briljant text, särskilt tilltalande i kraft av en ödmjuk hållning och en befriande självkritisk attityd till just skrivandet.” – Gert-Ove Fridlund, Hallandsposten

”. . . ett nyckelverk i Austers författarskap. Här finns de teman frilagda som sedan återkommer i bok efter bok: letandet efter en förlorad fadersgestalt, upptagenheten av namn och obskyra ting, intresset för slumpfaktorer och allehanda imaginära tankemodeller. Mest gripen blir jag av bokens första del: Porträtt av en osynlig man. ’Den osynlige’ är Paul Austers far, en undflyende och frånvarande figur med uppenbara svårigheter att kommunicera både med sig själv och sin omgivning. Det finns åtskilligt av både ilska och sorg i Austers porträtt.” – Magnus Haglund, Idag

”Med små, omsorgsfullt utvalda medel åstadkommer Auster ett fadersporträtt som berör. Han är mer intresserad av att undersöka och förstå än döma och fördöma, när han vandrar runt i det gamla förfallna familjehuset för att ta vara på den nyligen avlidne faderns tillhörigheter.” – Otto Mannheimer, Dagens Nyheter

”Utifrån . . . de minsta bilderna, varken försvunna eller möjliga att riktigt rädda, har den amerikanske författaren Paul Auster skrivit en finstämd och meditativ bok om sin far och sitt eget faderskap. Att uppfinna ensamheten heter den och är i mitt tycke Austers bästa bok. Den skrevs redan 1982 och är, jag lovar, långt mer intressant än den senare, och nu så berömda, New York-trilogin.” – Anders Paulrud, Aftonbladet