Styva servetter, stroppiga trikåer och andra översättningskonster

Intervju · Av Victoria Jäderling · Med andra ord · 1 mars 2007

Du har precis nyöversatt Nabokovs Lolita till svenska, ett av hans verk skrivna direkt på engelska. Tidigare har du också översatt de engelska Pnin och Sebastian Knights verkliga liv samt Masjenka, hans ryska debut via engelskan. Hur har din syn på Nabokovs stil utvecklats under tiden?

Jag finkammade faktiskt Lolita så sent som igår kväll. Nu är det tryckeriets och sedan läsarnas tur. Hon är ur mina händer – inte en dag för tidigt, måste jag erkänna. Jakten på grodor som ännu gömmer sig bland bisatserna kan vara ganska enerverande. För att inte tala om alla förment onödiga ”som” som man avlägsnar, bara för att upptäcka att meningarna blir så knyckiga att de får tycke av reumatisk marionett ...

Som tur var är jag ingen yrkesöversättare. Jag översätter bara böcker som jag menar borde finnas på svenska. Det låter patetiskt, alternativt som rena lyxen, men för min del handlar det om kärleksarbete. Det rör sig helt enkelt om böcker jag gärna skulle ha skrivit själv. Det fanns en tid när jag läste Nabokov som stilist och tyckte att det vore en utmaning att hitta en motsvarande svenska. Den skulle vara djärv, listig och lite sexig, men ändå överdådig och aningen styv – nej, jag menar som stärkta oanvända servetter. Fast jag är ju författare, och med tiden har min syn blivit mera praktiskt orienterad. Nabokov kan lära en ganska mycket om vad man bör låta bli (som att återuppfinna hjulet) och vad man åtminstone måste försöka (lägga ribban högt).

Å ena sidan finns där den snillrike stilisten som jonglerar med kristallglas och julgranskulor dansande på lina. Han lyckades åstadkomma fler underverk på bara ett par sidor än andra författare förmår under en hel livstid. Men han kan också verka tämligen stroppig i sina tajta trikåer och ibland rentav fjantig. (Tänk bara på namnen han hittade på och som han uppenbarligen måste ha tyckt var hemskt vitsiga. Jag menar: en psykoanalytiker som heter Dr. Kitzler, ska det vara roligt?) Å andra sidan finns där konstruktören, den flinke urmakaren med sinne för fuffens. När Nabokov är som bäst befinner sig dessa roller i balans. Då framstår hans prosa som något annat än vispad grädde och champagne. Som läsare blir man inte mätt efter sju sidor slösaktig prosa (och drabbas av huvudvärk efter ytterligare sju). Tvärtom gör den finurliga handlingen och oväntade personteckningen att man läser vidare, inte sällan med gåshud.

Med tiden har det blivit denne Nabokov jag uppskattar mest – moralisten som undersöker minnets och begärets oändliga samröre. Böcker som Gåvan, Lolita och Ada är chiffonjéer med intrikat intarsia och dolda fack i vilka man finner en sorglig korrespondens, en polerad revolver, kanske en fluga i bärnsten.

Vad händer i omvägen över engelskan? Hur mycket ”ryskt” fanns det i den engelska utgåvan Mary? Fick du rekonstruera det ryska?

Jag är rädd att min ryska är lika med noll. Efter samtal med sonen Dmitri kom vi överens om att jag skulle översätta den engelska version som Nabokov framställde med hjälp av Misha Glenny på 60-talet. Han ändrade så pass mycket i texten att det tycktes oss befogat. Av goda vänner – ryssar i amerikansk exil – fick jag höra att originalet var en älskvärd bagatell som luktade starkt av malkulor av märket Tjechov. Doften finns fortfarande kvar i den engelska versionen, men Nabokov polerade upp porträtten som möjligen blivit något dammiga efter fyrtio år på effektförvaring.

I en intervju påpekade han en gång att den intressanta delen av en författares utveckling inte är historien om hans liv, utan berättelsen om hans stil. Jag instämmer. Fast Nabokov gjorde det inte precis lätt för stilistiskt sinnade evolutionshistoriker. Mellan Masjenka och Pnin ligger till exempel trettio års skrivande, och visst ser man skillnader vad fingerfärdigheten beträffar. Likväl är texterna åtminstone på ytan häpnadsväckande lika. De har samma finish. Själv tycker jag att djupet i personskildringen kan bli lidande i senare verk. Ta en bok som Look at the Harlekins!. Ur evolutionshistoriskt perspektiv är den närmast ett dekadensfenomen. Texten har något av bedagad trollkarl över sig. Återigen visar författaren upp sina trick, men numren har blivit så mekaniska att de framstår som dissociativa. Uppenbarligen bryr han sig inte om att alla kan se att det rör sig om fixa idéer. Eller att kaninerna är uppstoppade.

Efter framgångarna med Lolita översattes samtliga ryska böcker, inklusive dikterna, till engelska. Jag har en känsla av att Nabokov passade på att ändra i dem efter behag. Möjligen framstår hans verk alltså som mera homogent än det egentligen är. Men det förstås: om en text blir bättre av behandlingen är viljan att dokumentera berättelsen om en stil mest malplacerad pietet. För övrigt vore det synd om de jämförande litteraturhistorikerna förblev sysslolösa.

Nabokov växte upp med ryska, engelska och franska i hemmet. Du hade tyskan, grekiskan och svenskan …

Ja, herregud, säg den barndom som är enkel. Han tvingades sitta i sin onkels knä ett par gånger för ofta, men hade i gengäld allt ett barn annars kan önska sig: fjärilhåvar, ångmaskiner och meterstora blyertspennor, somrar på residenset i Vyra och vintrar i Gstaad. Dessutom växte han upp i ett homogent ryskt hushåll med guvernanter som lärde honom främmande språk. Jag hade inget av det där, men slapp åtminstone den möjligen något närgångne onkeln. Tyskan var mitt första språk, grekiskan mitt tredje.

Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje har jag aldrig lyckats betrakta språk som något naturligt. Tvärtom visste jag tidigt, med den sortens bedrövade instinkt som personer ur andra generationen ofta uppvisar, att inget ord eller uttryck är oskyldigt. Olika språk tillhandahåller olika sätt att klä tankar på. Till denna komplikation hör att man vill tala det adopterade landets språk så invändningsfritt som möjligt. För den som inte kan göra något åt sitt namn eller utseende gäller det att åtminstone inte väcka uppmärksamhet genom sitt tal. Men detta är bara den första impulsen. En annan, lika stark, är viljan att tala de inföddas tungomål lika väl eller rentav bättre än de själva. Det medför en paradox. På sätt och vis försöker man kamouflera sig som påfågel. Det slutar förstås sällan väl.

Trots en större lyhördhet idag än för säg tjugo år sedan lever vi fortfarande i en litterär kultur som antar att författare bara kan eller åtminstone bör skriva på ett enda språk. Annars framstår de på något sätt som ytliga, opålitliga, frivola. De tar inte sig själva på allvar. Än värre: de tar inte litteraturen på allvar. Men litteraturen har många ansikten. Och  det finns ju faktiskt alfabetiska kreatur som aldrig haft en otvetydig språklig identitet. Nabokov är bara ett exempel. Listan kunde göras längre. Ta de båda poeter som revolutionerade den nygrekiska litteraturen: Solomos och Kavafis. Den ene talade bättre italienska än grekiska, men skrev de texter under befrielsekriget som kodifierade den unga statens självbild, inklusive nationalsången. Den andre bodde i det polyglotta Alexandria under hela sitt liv och skulle trots sitt goda öra aldrig ha fått bästa betyget i uppsatsskrivning. Solomos valde den höga stilen, Kavafis den låga. Den ene skrev hymner, den andre epitafer. Det är två typiska förhållningssätt för personer som inte har ett naturligt eller instinktivt förhållande till sitt språk. Men skulle någon betvivla att de flyttade fram litteraturens positioner?

Så länge jag kan minnas har spänningarna mellan dessa båda attityder – det höga och det låga, det färgrika och det anonyma – präglat min uppfattning av språk. Idag betraktar jag mig snarast som skillnaden mellan att vara svensk, österrikare och grek. Det räcker faktiskt att vara komplicerad. Jag är mindre intresserad av att bekräfta kulturella identiteter, än av att undersöka och förstå skillnader. Därur härrör den energi som driver mitt skrivande. Jag visste bara inte hur jag skulle handskas med dessa frågor i litterär form. Sedan slog det mig en dag: möjligen rör det sig om en sorts transvestism. Är en transvestit inte just en varelse som söker förklä sig som påfågel, på en gång vill passera och falla i ögonen? Resten av spektaklet gav sig själv. Sanningen om Sascha Knisch blev resultatet.

En roman som du också översatt till engelska ... Hur var det att likt Nabokov översätta från sig själv till sig själv? Fick du också lust att fixa till lite i den engelska utgåvan?

Bortsett från en kort episod i sexårsåldern, då jag bar kalasbyxor under balettlektionerna, har jag ingen direkt erfarenhet av transvestism. Men jag inbillar mig att jag vet en del om saken i överförd bemärkelse, förstådd som en fråga om ”språkdräkt”. När texten skulle förvandlas till engelska fick förställningskonstens alla men och mirakel en nästan generande aktualitet. På sätt och vis var det som om romanen äntligen funnit sitt element. Att översätta är dock mer än blott en fråga om att hitta det rätta ordet eller uttrycket. Lika mycket gäller det ju att anamma de rörelsemönster som målspråket ställer till förfogande. En svensk text kan klä sig i aldrig så korrekt engelsk klädsel, men om den nöjer sig med det skulle apparitionen te sig ungefär lika övertygande som en ballerina med mustasch. Så fort gesterna svär mot engelsk motorik faller texten ur rollen.

Förhoppningsvis är mitt förhållande till engelskan inte detsamma som tycks föresväva så många av våra landsmän. Tre års gymnasieundervisning, en tripp till Tampa, Florida, och några dygns internetchattande verkar ge de flesta känslan av att tala språket lika bra som sitt eget, och i tvivelsmål bättre än infödingarna. Jag känner mig hemma när jag skriver på engelska, utan att för den skull vara hemtam. En främlings förtrogenhet som väcker upptäcktarlust: vad kunde vara bättre för en författare? Spelet med diskursiva förväntningar, rikedomen på sociolekter, spänningen mellan talat och skrivet språk – det mesta är egentligen tilltalande. Inklusive naturligtvis de olika litterära traditioner som språket erbjuder. Dessutom har engelskan ingen förhistoria för mig. Äldre generationer har aldrig ockuperat dess territorier. Och tio år tillbringade i USA har väl gjort sitt till för att jag ska betrakta stenarna framför mig inte som stumbling blocks utan stepping stones.

Under arbetet på The Truth about Sascha Knisch tog jag de friheter som texten krävde. Något annat hade varit nonsens. Varför vara lojal mot upphovsmannen, när texten förtjänar ett bättre öde? Så bytte en person till exempel kön och det trassel som jag haft mot slutet av boken kunde rätas ut. Komplikationerna kvarstod möjligen, men kalejdoskopet skapade inte längre något färgat gytter, utan vackra, invecklade mönster. Åtminstone i mina övermodiga ögon. Min stoiske redaktör på Jonathan Cape såg till att de värsta försyndelserna inte behövde bestraffas i offentligheten. Ändå måste jag erkänna att de avgörande procent som jag saknar för att passera som native speaker skänkte mig en sorgsen aha-upplevelse. Plötsligt tyckte jag mig förstå ganska väl vad Sascha måste ha upplevt när han försökte ta sig obesvärat fram över kullerstenarna i Berlin på höga klackar.

Outtömlig liknelse. Transvestiten går snyggare på höga klackar än vilken tvärsnittsbrud som helst. Transvestiten är också så mycket det kön som han/hon innerst inne i sitt sannaste jag anser sig vara. En vandrande utopi, kanske är det också den vemodiga insikten för de som trixar med språk. Att göra den inre utopin rättvisa och samtidigt måsta härma lagomhet, naturlighet, ärlighet, vara ”autentisk”. Vad har du för förhållande till autenticitet?

Kanske spelar autenticiteten samma roll i konsten som härmningen i djurriket? Den är en fråga om överlevnad. Det handlar inte om det lätt komiska äkthetskrav som tycks föresväva vissa protestanter. Typ: ”Här står jag och kan inte annat.” I litteraturen betyder ju det ärliga uppsåtet inget, känslan av evidens allt. Du kan ljuga och ändå säga sanningen, vilket knappast skulle fungera i vanliga livet. I den goda litteraturen får man alltid autenticiteten på köpet.

Förresten, vad har Sascha Knischs sanning och Sebastian Knights verklighet med varandra att göra?

Inget, vad jag vet. Ja, det skulle vara deras beroende av fiktionen, då. Men förmodligen har de bara oturen att bära samma initialer. Om de råkat stöta på varandra i någon återvändsgränd i huvudet på den enes upphovsman och den andres översättare förtäljer inte historien. Sannolikheten är stor för att de i så fall var så upptagna med egna bekymmer att de inte tog någon notis.