Vanitasrutinerna

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Kortprosa · Stockholm: Norstedts, 1998, 101 sidor · Omslagsbild: Bigert & Bergström · ISBN: 91-1-300328-3

Omslag

I Vanitasrutinerna låter Aris Fioretos skendöda och stendöda, livströtta och levnadsodugliga komma till orda i på en gång barocka och minimalistiska prosastycken. Ur natten och legenden träder de fram för att leverera sina sista nummer. Sju sortier, och lika många ledbrutna arior: detta är figurer för vilka fåfängligheten har blivit konstant och döendet en rutin.

Ljuset som Fioretos texter kastar över människans tillvaro är lika blekt som den kranka eftertankens. I en tid då allt kan bemästras utom döden vågar de sjunga försvinnandets lov. Effekten kan bara bli komisk. I galghumorn ser bokens existenser livets enda förmildrande omständighet.

Detta är metafysisk slapstick, skriven för goda miner i elakt spel.

*

Aris Fioretos har tidigare bland annat givit ut ”En grå trio”: Delandets bok (1991), Den grå boken (1994) och En bok om fantomer (1996).

Utdrag

Skallskap

Herradöme? Nej, snarare då huvuddöme. En gång i tiden, i alla fall. Över land och rike – från pol till pol – som en orm som biter sig själv i svansen. Allt under kontroll. En riktig Atlas. Globen som fastgjuten på skuldrorna. Skallen på skaft, hatten på sned, intagande en nobel pose . . . å, det var tider det. I lätt vinkel mot evigheten. Särdeles klädsamt. Men nu sitter jag här. Stilla som sömn. Tänker inte röra mig om jag slipper. Hatten på golvet, klotet begravt i händerna. Också en deposition. Mitt sista kapital, sanningen att säga. Och det kommer inte att räcka långt. Till en enkel biljett på sin höjd. Dit men knappast tillbaka. Nej, inte tillbaka. Aldrig i livet. Norr om framtiden väl snarare. Den stora abstraktionen. Först blek, men nu benfärgad. Snart vit. Och sedan borta. För tid och evighet. Utan sällskap och komfort. Den sista resan, om man så vill. Inget bagage. Eller, ja, denna last då. Ungefär två kilo att bära. Eller för att vara exakt: 69 uns. Det vill säga: 19,6 hekto. Inga småsaker, om man tänker efter. Det tyckte heller inte doktorerna då de gjorde det. Vägde och tänkte efter. För 2000 pund bytte den ägare. Det var en god affär. På den tiden åtminstone. Och kunde fortfarande vara det. Men inte nickar jag för det. Jag vet bättre nu. Pengarna tryckte de i alla fall i händerna på mig, dessa händer här, sedan log de brett och outgrundligt, så tog de hastigt farväl. Kultiverade män. Det går inte att säga något annat. Bailey, Craford, Osian och . . . Carlton, var det. Carlton Sr. De betalade, såg ut som sfinxer och gick. Utan att pruta. All heder. Män i min smak. Nöjda att få artikeln i befintligt skick, efter min bortgång. ”Inte en dag tidigare, herr Bottle, inte ens en halv.” Vad det rörde sig om? Hemisfärerna här, förstås. Substansen i mina händer. Två kilo nerver, celler och vatten. Mitt grå kapital. Det kan tyckas excentriskt, men tänk efter: vad hade jag att förlora? Stjärnorna kvittade det åtminstone lika. Och får man tro dem som gjorde sig lustiga över mina utsikter hade jag redan förlorat rätten till en framtid. Nu står det ändå klart: sista skrattet får jag. Samtliga köpare har dött, den ene efter den andre. Så ingen kan längre göra anspråk på varan. Hjärnan som ännu inte har bytt händer blir kvar i mina. 2000 pund i fickan och lika många gram mellan öronen. Huvudet ännu på skaft och inte under armen, eh? Det kunde ha varit värre, vad? Nej, nej. Inte en chans. Det kunde det inte. Det vill jag få sagt med en gång, innan någon får någon huvudlös idé. Jag sysslar inte med överraskningar längre. Inga fler påhitt i stil med tam-ta-ram, ni-trodde-så-där-men-det-är-så-här, tagna-på-sängen-vad. Istället tänker jag gå rakt på sak, till poängen med det hela, summan av . . . vad heter det . . . till kontentan, ville jag säga. Detta är alltså kärnan i storyn, punkten kring vilken allting vrider sig: det storslagna huvud i vilket jag en gång verkade är rena ruinen numera. Jag är skövlad. Ödelagd. Förkrossad. Det är den nakna sanningen. Utslagen. Kan inte säga annat. Upp-och-nervända världen, tänkte jag på den tiden. Att sälja hjärnan mot förskott – som att avyttra själen till någon luden figur. Tankar i den stilen. Varför skulle du, etc. Grubblerier av det slaget. Vilket svagsint värn. På sin höjd värt ett arktiskt leende. Inte mer. Sannolikt mindre, sannolikt inget. Men på den tiden reste jag sådana invändningar. Svårt att tro så kraftlös jag var. Rena skämtet. Efter att ha funderat ett slag framhöll jag därför: Men Bottle, verkligen, är det någon vits? Det var en bra en. Jag hade mina stunder. Skämtet var ingen vits. Det gillar jag. Ändå fortsatte jag oberört: Du kan behålla den under din tid på jorden. I det stora Senare kommer du knappast att kunna bry dig mindre. Visa lite sinne för affärer och slå till. Den var till och med bättre. Huvudet rätt på spiken. Touché. Kapital är kapital, höll jag med, som den bäste slapstick-Faust . . . och slöt ett avtal. Milda makter. Min fåfänga var stor, all right. Men det är klart, jag var namnet på allas läppar. ”Mannen som inte kan glömma”. W. J. M Bottle, född i Newnham, Kent, i Herrens År 1875, utrustad med ett betydande minne. Och på den tiden hade det varit mot min natur att inte slå mynt av sådana tillgångar. Skallskicklighet kallade jag det. Inte mindre än hundraprocentig återvinning. En idiotsäker hjärna. Få dödliga kan göra anspråk på mer. Och i en så vägande omgivning? Ännu färre. Alltså gick jag med på affären. Säker som en idiot. Inte konstigt att jag fick vad jag bad om. Huvudbry, förstår sig. Ett trassel av guds nåde. Fast det måste jag säga: alldeles underligt är det inte att doktorerna grävde i plånböckerna då de väl hade genomfört undersökningen. Det torde vara allmänt bekant att cerebrum väger omkring 200 gram hos ett nyfött barn och cirka fem gånger så mycket hos den mogne mannen. Couviers hjärna var en våt och varm sak på 1,7 kilo, medan Napoleon, stor i allt utom längden, besatt en centralenhet om femtio gram mindre. Charles Peace, förbrytaren, som namnet till trots höll halva England i skräck, vägleddes under sina stöldtåg av en grå massa på ungefär 1,6 kilo. Med andra ord: min substans hade historiska proportioner. Den saken stod en gång för alla klar. Rena järnet till hjärna. Gravitas med sann tyngd. Storleken betyder inte allt, påpekade jag för doktorerna, ändå lät jag dem betala dyrt för nöjet. Ett pund per gram. Nyare tiders rön har visat att jag möjligen hade kunnat tjäna några slantar extra på särskilt viktiga gram. Men på den tiden saknade jag inblick i ämnet. Senare fick jag förstås en insiders syn på saken. Man rör sig ju genom tillvaron, eller hur? Vare sig man vill det eller inte fastnar saker i ens garn. ”Data”, det säger sig självt. Som skilda beteckningar på snö, till exempel. Eller namnen på olika sorters revben, historiska kvinnor och annat. Å, vad ryms inte i ett namn. Det aktuella priset på – nå, äpplen eller något. Eller avståndet från Nau till Nevers. Det verkliga innehållet i Pandoras ask. Eller för all del: antalet bokstäver i Den heliga skrift. Saker i den stilen. Medvetandet är en håv som världen siktas genom. Allt hänger på hur täta maskorna är. Ta mina, till exempel. Ytterst fina. Största täthet. Skulle inte förlora en mikrob ens om de ville. Rena konstverket. Eller var det, i alla fall. Nu är det möjligen annorlunda. Det kan jag hålla med om. Men till den historien återkommer jag. En sak i sänder. Det har jag alltid sagt. En sak i sänder och den saken noga tagen. Redan i ung ålder gjorde jag alltså min stora upptäckt. Uppenbarelse är kanske ett bättre ord. Låt mig helt enkelt kalla det för fynd. Anta att jag kom över en skrift om inhägnade parker eller en hyllning till Lady W., den oförlikneliga. Också lång tid senare kunde jag erinra mig allt jag hade läst. Namn, egenheter, detaljer . . . till och med minnets själva textur och tendens. Jag behövde bara viska för mig själv ”Öppna dig, Sesam” så trädde de underligaste omständigheter ut genom minnets portar. Mitt huvud var en skattkammare och jag en vandrande almanacka, en hågkomsternas bankir, å, den enda tidtabellen av kött och blod. Vissa kallade mig rentav för Kung Hågkomst. Containerentertainern. Det var att gå väl långt, tyckte jag. Mister Memory var ett namn mer i min smak. Ganska stiligt, eller hur? Jag lät till och med brodera monogrammet på skjortbröst och i hattlinningar. M. M.: en liten vink om att det fanns ”mycket mera” att hämta ur schatullen som stod till mitt förfogande. Å, det var tider, det. Solida tillgångar. Imponerande bredd. En prominens utan like. Mängder med minnen. Ingenting undgick mig. Jag hade kanske inte mer än en aning om mitt vetandes sanna omfattning, men jag behövde bara påbörja ett nummer för att mönster och detaljer skulle hopa sig likt damm kring stolsben. ”Samla sig” kallade jag det, detta varsamma återkallande av data. ”Tankebilder” hjälpte mig sedan att komponera informationen i konstellationer. På så sätt kunde jag, med ens, bestämma avståndet mellan två begivenheter eller djupet i en källa, vinkeln på ett förlopp. Vad betyder kunskap om man vet sådant besked? Detta var det försvunnas geometri: rekonstruktionen av allt som dött, gått förlorat, upphört att vara. En verklig spektralanalys. Bara punkter, linjer och förbindelser, ofläckat som oskuldens samvete. Det perfekta förflutna. När bildningarna väl hade tillkommit fick de ett egenliv och svävade fria som stoftmoln i slankt, silverfärgat ljus – tankemobiler av plan och partiklar sammansatta i luften. Alla slags former, egentligen. Min hjärna var rymlig som en urna. Inga förutfattade meningar där inte. Stort eller litet, långt eller kort, det mesta fick plats. När jag tänker på vad som begravts i den . . . Själva kraniet var möjligen bara en tunn mur kring skapelsens kärna. Men tala om skilda världar. Inuti var allt lika orört som på sjunde dagen. Den klaraste mångfald av veck och skiktningar, mnemoniska rynkor och fåror, lager av finaste stoff. Undanstoppat, men ändå omedelbart tillgängligt. Datan vecklades ut ur fickor av ljuvligaste intighet, likt små origamifigurer framtrollade ur fantomistiskt papper som inte innehöll annat än tomhet och yta. Som jag njöt av dessa ögonblick. Jag kunde ge mig hän åt ett aldrig sinande flöde av fakta; njuta i fulla drag av detaljernas rikedom och prakt; glädjas åt övermåttet på enskildheter; vältra mig i minnets sammetslena ymnighet. För publikens skull kunde jag till och med återkalla avskrivna fall, förlorade ögonblick, gudsförgätna skick och seder. Sedan uppförde jag små skådespel klädda i de skiftande egenskaper som situationen krävde. Eror och epoker, boxare, gangstrar och regenter, vanor, traditioner och manér som för länge sedan gått till spillo i likgiltighet eller kollektiv glömska . . . ingenting var mig främmande. Jag hämtade den erforderliga rekvisitan ur mina mentala – depåer, är väl rätta ordet. Det var i alla fall där som jag förvarade datan. Jag såg på varje ny bit av information som en måltid. Vissa kunde vara lika intrikat sammansatta som middagar med fem, sju rätter. Andra påminde mer om snabba mål, episodiska tilltugg, munfullar av främmande men tankeväckande upplevelser. Ändå intog jag varje bit med samma aptit. Mister Memory, de myllrande minnenas metaboliker, den andliga födans matsmältare. Mnemoteknikens sanne mästare. Behandla din hjärna som ett svalg och du behöver bara oroa dig för evighetens ben, brukade jag säga. Min hade goda hörntänder. Den satte i sig det mesta utan vidare eftertanke, om jag säger så. Inte alls som nu. Trots att volymen ständigt tilltog ökade substansen dock inte till omfånget. Detta till skillnad från min kropp som då den tillförs näring har en benägenhet att lägga ut. Jag kunde äta mitt äpple och ändå ha det kvar. Otroligt, inte sant? Ibland kunde det låta som lakan fallande mot kistlock, det som försiggick därinne i minnets buk. Ett tyst, glidande ljud av lenaste sammet som antydde att ett känsligt datum hade sällat sig till ett besläktat. Andra gånger påminde det snarare om vindilar som drar genom natten och gör den brun och ihålig som en tand. Det brukade ske när ett eller annat förhållande blivit oåterkalleligt. Alla dessa arrangemang hade dock sina särskilda egenheter och kännetecken. Tillsammans bildade de en region utan skuggor. Ett kungarike av fasta fakta och finlemmade figurer. Allt var som friskaste fruktkött. Precis som jag ville ha det. Detta var mitt skallskap och jag – jag var dess eminens. Tills en vacker, förfärlig dag, vill säga. Plötsligt, ur det grå, lät sig detaljerna inte längre fogas samman till former och figurer. Istället skingrades de i mönster av mjukaste panik. Insektskvicka spöken till gester. Benfärgade konturer ryckiga som statisk elektricitet. Febrila och flackande. Vid något tillfälle tog det mig tio minuter eller mer att hitta svaret på en enda fråga. I alla fall längre än någonsin tidigare. Det var då som jag insåg att jag fått problem på halsen. Det spelade ingen roll vad jag försökte dra mig till minnes. Det enda jag såg framför mig var hur tankegången rörde sig genom skallskapet. Å, jag skulle ha gett upp det hela, där och då. Blundat för tanken, struntat i huvudet. Låtit dem göra upp sinsemellan. Men hur skulle det ha sett ut? Istället föll jag tillbaka på gammal rutin. Letade fram det ena fragmentet efter det andra, lade bit till bit och hoppades på så vis kunna skapa de rätta förutsättningarna för den bild som jag sökte göra mig. Under tiden broderade jag ut en liten berättelse – detta för att hindra publiken från att ana oråd. Poängen är att göra utvikningen så tilldragande till innehållet att man inte förlorar åhörarnas uppmärksamhet. Samtidigt måste den förbli så vag i konturen att den småningom kan glida samman med bilden som håller på att bli tydlig för ens inre. På det sättet framstår stickspåret till sist som ett huvudspår. Tack och lov fungerade tricket fortfarande. Än en gång kunde jag njuta av det bifall som alltid utgjort mitt livselixir – detta mjuka muller så likt skratt eller drycker som slås ut. Men efteråt märkte jag att det fanns ett pris att betala. Lång och trådliknande skruvade sig en värk genom huvudet. Jag blev tvungen att uppsöka vila. Mildra smärtan. Lugna hjärnan. Situationen höll på att glida mig ur händerna. Idag vet jag att detta var början på slutet. Jag hade trätt över en tröskel. Och inte bara det. Mitt minne tycktes ha nått en viss grad av mättnad. Med den kom ohyran? parasiterna? de mnemoniska demonerna? Jag vet inte vad jag skall kalla de skämda skuggor som nu gömde sig i veck och vindlingar, samlades i skrevor, nischer och hörn, rämnor, sprickor och hål. Mängden av data gav mig allt mindre rum att röra mig på. Hur medvetandet än vred och vände på sig stötte det mot fakta, slog omkull figurer. Depositionerna började glida och kränga, likt lös last i buken på ett skepp. Djinnliknande konturer i grumliga färger. Som den bleka baksidan av skuggor, ungefär. Hybrida formationer som lyfte sina svullna huvuden, vred sig i tankens ljus och därefter försvann in i ett allt vitaktigare tomrum. Gestalterna rörde sig med den ryckiga säkerheten hos blinda. Det var omöjligt att förutsäga vad som skulle ske härnäst. Jag antar att det är detta som kallas för kritisk massa. Den punkt bortom vilken kontroll bara är en chimär. Om ens det. Mindre. Min hjärna var ur form, mitt huvud ur slag. Nu hade varje detalj jag lyckades erinra mig denna bleka prägel. Som om den lösgjort sig ur ett blankt trassel av rörelser till vilket jag inte längre hade någon medveten tillgång. Dessutom tycktes förvrängningen inom mig bara växa, likt ett suddigt vakuum inuti en förvirring. En kort tid senare misslyckades jag återigen med att skapa den rätta fonden för en formation. En sorts utskjutande svulst ville inte få plats innanför den horisont som jag efter viss möda lyckades komponera. Det påminde om ett avlopp fullt med hår, tvål och olikfärgade skinnflagor. Förstoppning, så klart. Det enda jag kunde minnas var att jag en gång hade erinrat mig något liknande. Naturligtvis lät jag munnen gå samtidigt som jag i det tysta gjorde mitt bästa för att bemästra situationen. Men varje gång som jag vinklade planet och trodde att jag äntligen hade skapat de rätta förutsättningarna bröt det tubformade utskottet igenom hinnan. Det var som förgjort. Jag kunde inte bestämma dess rätta relation till själva moderkroppen. Sånär var jag på väg att ge upp – sluta, glömma, dra mig undan – då det slog mig att det som föll utanför bilden i själva verket kanske utgjorde en del av den. Möjligen var formen det egentliga ämne jag sökte återkalla? Numret tog avsevärt mycket längre tid i anspråk än vanligt. Jag fruktade att det skulle kosta mig publikens gunst och omvandlade därför digressionen till en allmän reflektion över mentala magasin och kraniala laster. Men till slut . . . heureka. Det var som att lyfta en filmremsa ur badet och vänta på att den oljiga hinnan som droppar mellan pekfinger och tumme skall torka – bara för att plötsligt se en hand som lyfter en ryggradslös följd av rutor som visar en annan hand som lyfter . . . och så vidare. Jag hann inte stänga sekvensen ute ur hjärnan. Och i det ögonblicket förstod jag att hoppet var förlorat. Skallen var uppenbart en del av problemet, inte av lösningen. Huvudvärken efteråt är omöjlig att beskriva. Jag kunde höra ett ljud därinifrån som när man bryter ett äpple i två delar. ”Ses-” hann jag tänka innan allt blev blankt. Senare, jag vet inte när, vaknade jag till liv. Skallen fanns fortfarande med i bilden. Utslagen i händerna framför mig. Vad göra? tänkte jag. Samla sig? Det berättas att människor som blivit förlamade i ett ben eller en arm efter en tid inte längre kan betrakta lemmen som en del av sig själva. ”Ta med den här också”, ropade en patient en gång efter sköterskan här som hade kommit för att hämta frukostbrickan, och pekade på sin livlösa arm. Men vad skall den ta sig till som sålt kontentan i sitt kranium och levt upp pengarna? Låtsas som om det ingenting betydde? För vem? Jag undrar bara. Jag kunde väl inte lämna situationen, helt enkelt resa mig upp och gå? Jag hade ju händerna fulla. Ingen abdikation för Kung Hågkomst inte. Som om läget inte var illa nog tillkom nu vetskapen om att jag inte längre kunde försjunka i en tankevärld som tillhörde mig själv. Allt sedan försäljningen hade jag kogiterat på dispens, så vem kan på allvar klandra mig om mina tankar satte sig på tvären? Containern var ockuperat område. Så mycket för tankens frihet. När jag insåg att denna en gång så storslagna grå substans fortfarande gjorde sitt bästa för att tänka också denna tanke . . . du milde tid. Upp-och-nervända världen, all right. Bailey, Craford och de andra hade kunnat ta hand om varan där och då. Så lite var det ändå bevänt med artikeln de hade köpt. Rena ruinen. Men istället blev vi kvar här. Jag och min skalle. ”Hjärntvätt” var ordet. Jag förstod nog. Lugna dig. Lämna över. Lasta av. Sedan dess har folk kommit och gått. Och doktorerna har, som sagt, gått bort den ene efter den andre. Men sanningen att säga: stillheten har varit till hjälp. Som balsam för själen, faktiskt, som salva för tankarna. Och isoleringen . . . någon sorts kork, tror jag. Inga onödiga störningar. Allt tyst. Bara vi två. Stränga order om att inte ta några onödiga intryck. Som om jag hade lust till det. Nog med minnen, så att säga. Nog av dem också, för den delen. Inga fler data, om jag får be. Men sedan fick jag för mig att samla mig, eller hur, lägga allt tillrätta och dra min historia – för formens skull, om inte annat. Fåfängan är det sista som överger en, den saken är säker. Jag borde ha borrat ett hål i skallen istället. Som den där typen i Amsterdam. Joe Hughes, hette han inte så? Han som inte stod ut med trycket, utan satte en drill till pannan. Skapade en liten glugg och tappade av den förorenade hjärnvätskan. En öppning, inte sant? Ett fönster mot världen. Det kunde ha räckt . . . en ordentlig utvädring, i alla fall . . . sedan skulle jag ha kunnat se mig om igen. Utan press, om man säger, men ändå intakt. Fräsch som på skapelsedagen. Men istället var jag tvungen att häva ur mig allt. Vilken rutin . . . Nu kan jag känna hur tankarna flyter ut. Spillror och skärvor, allt. Å, jag skulle aldrig ha börjat. Hur mycket kan man erinra sig innan man upptäcker att minnet leder en i en cirkel som dras åt likt en snara? Man kan bry sin hjärna för mindre. En orm som biter sig själv i svansen? Mer som en mask som tuggar i sig den egna ändan. Till slut måste den sätta tänderna i hjärnan. Då är det slut på allt. Minnena har slukat det utrymme som krävs för att alstra dem. Form har äntligen blivit innehåll . . . Och du själv, då? Inåtvänd, eller? Mer som att befinna sig utanför och titta ut. Ingen container är stor nog för en sådan historia. Inte ens denna. Inte undra på att sprickor uppstår. Eftertankar – det är det som till sist avgör saken, inte sant? Att tänka om. Eller över. På nytt. Igen. Saker i den stilen. Ett näste med djinner är vad det är. En flaska med andar. När hatten väl är av finns ingen frid mera. Vilken nytta har jag av att få sista skrattet? Du tror att du behärskar ditt förflutna, men så är det inte. En gång dess väktare är du nu dess gisslan. Från en sådan sak hämtar man sig inte. Då återhämtas man bara. Inga kompositioner mera, bara dekomposition återstår . . . Kung Hågkomst, eh? Kung Ovett, snarare. Bruten och brusten. Uträknad. KO, som man säger. Vilken deposition. En krossad Bottle bland gamla minnen . . . Sade jag inte det? Utslagen.

Sidorna 53–74.

Recensioner

”Hel- och halvdöda, dödströtta och levnadsleda, de berättar alla en historia i Aris Fioretos Vanitasrutinerna. Den är byggd av sju korta noveller där texten skruvar sig kring sin egen axel, ibland som en humoristisk polkagris, ibland som en nattsvart isborr. Alltid med ett till synes snurrigt intellekt som drivkraft. För varje gång jag läser boken djupnar dess röster likt rötter som sprider sig i Moder Jord. Detta är faktiskt lättläst underhållning; infallsrikedomen och galghumorn ger tempo och tilltalande finurlighet. Men detta är inte allt. Paralleller till Bibelns mytologiska gestalter får mig att läsa på ett annat vis: jag funderar och slår i böcker, för nu börjar jag förstå att bakom det till synes snurriga intellektet sitter en glasklar medvetenhet som ler i mjugg åt dödens och livets kretslopp. Det här är mer eller mindre galna gestalter som bokstavligen sjunger på sin sista vers, och vi är inbjudna att lyssna. . . . Förgängligheten är vardag, vanitas (latin för tomhet, fåfänglighet, inbilskhet) rutin för figurerna i Aris Fioretos bok. Jag får intrycket av att de sju står på var sin scen i en nattsvart skog och talar mumlande med sig själva i sina finalnummer, och där befinner sig en åttonde figur som lyssnar lyhört och tecknar ner galningarnas ord och tankar i vilken form de än kommer. Det sista är inte sant: nog finns där en frisk galenskap, men också ett medvetet sinne med känsla för struktur och harmoniska ojämnheter. Monologerna för ett slags inåtvända resonemang, jag letar ledtrådar och finner texten raffinerat träffad av snärtiga helhetsbildtexter. Språket spelar och leker. Fioretos talar med svårmodigt rynkad panna in i de idiom han hackat hål på och ett vinddrag av svart humor virvlar runt i de snäckformade hålrummen. Stilen är säregen, stundom så exakt i sitt bildspråk att det går kalla kårar längs min svenskspråkiga ryggrad. Det går rakt in i nervsystemet!” – Märit Aronsson, Upsala Nya Tidning

”Fioretos stycken påminner om Samuel Becketts monologiska pjäser men är betydligt mer lättsinniga och eleganta. Mottot lyder ’Där det finns en människa finns ett problem’ och uppges vara hämtat från Josef Stalin, expert på att lösa sådana problem i stor skala. Upplösningens anda råder men uppvisar en stark vitalitet som vitsar sig fram i snirkliga banor. Om klichén att allt i denna prosa utspelas i språket någonsin haft giltighet på senare år så är det här. Och det är på ett svårbeskrivbart sätt både roande och stimulerande. Språkets glans förefaller nypolerad, ord och meningar i god balans och på nytert humör. Svårmodet i sorgliga berättelser övermannar aldrig nyfikenhetens uppspärrade ögon. Upplevelsen liknar mera att läsa ett partitur än att följa ett antal berättelser. Det sjunger inuti huvudet . . .” – Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter

”Det dystra ämnet till trots är det här en bok skriven med gott humör. Fioretos skickar sig utomordentligt väl som spirituell nedtecknare av den neobarocka monologen. Så väl att det blivit en på sina ställen riktigt rolig historia, även om det skratt som bryter fram måste sägas ha en speciell ironisk eller snarare ihålig klang. . . .” – Thomas Götselius, Göteborgstidningen

”Fioretos är en extremt medveten författare vars kontroll över uttrycksmedlen är precis så diktatorisk och gravallvarlig som den måste vara för att den stora komiken ska uppstå, som en Buster Keaton bland sammanstörtande hus knallar Fioretos omkring i dödsögonblickets apokalyptiska pandemonium med ett nollställt ansiktsuttryck, som givetvis blir mer komiskt ju mer dramatisk den yttre fysiska situationen är.” – Ragnar Strömberg, Bonniers Litterära Magasin