Flykt och förvandling:
Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm
Information · Omslag · Förord · Recensioner · Länkar
Information
Bildbiografi · Stockholm: Ersatz, 2010, 320 sidor, med 350 bilder · Form: gewerkdesign, Berlin · Omslagsfoto: Harry Järv, Nelly Sachs köksalkov i juni 1970 · ISBN: 978-91-86437-13-8
Omslag
”Natten börjar redan tidigt här. Och då börjar stjärnbilderna dra förbi mitt fönster. Och man står kanske i köket och torkar disken och har aningar, och natten tar långsamt bort alla väggar.”
–Nelly Sachs
I maj 1940 flydde den fyrtionioåriga Nelly Sachs med ett av de sista passagerarflygplanen från Berlin. Bakom henne låg ett liv som hotades efter nazisternas maktövertagande 1933. Framför henne låg trettio år i exil, samt den viktiga delen av ett litterärt verk som skulle belönas med nobelpriset i litteratur 1966.
Nu presenteras hennes liv och verk med en bildbiografi som innehåller en stor mängd tidigare opublicerade bilder och dokument. En CD-skiva med ljudinspelningar medföljer.
*
Aris Fioretos är författare och huvudredaktör för den nya kommenterade utgåvan av Nelly Sachs verk i fyra band (Suhrkamp Verlag). Han har också översatt bland andra Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Senast utkom den Augustprisnominerade romanen Den siste greken (Norstedts, 2009), som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2010.
Förord
Hur närmar man sig en författare som talade om tragiska händelser i sitt förflutna, men undvek att uppehålla sig vid konkreta omständigheter? Som i de första gravskrifterna över sina ”döda bröder och systrar” föredrog att ange initialer framför fullständiga namn? Som både tidigt och senare i livet brände dikter och brev som tycktes henne alltför öppenhjärtiga, alltför privata? Kort sagt: en författare som önskade försvinna bakom verket?
För Nelly Sachs måste texterna tala för sig själva. Någon kännedom om personen bakom dem var inte nödvändig, ibland rentav hotfull. Även om hon förstod skrivandet som en hängivenhet som i sista hand inte efterlämnade annat än spåren av en lidelse, visar den omfattande korrespondensen – omkring 4 000 bevarade brev – hur orolig hon var att uppgifter ur privatlivet skulle bli offentliga. Det finns goda skäl att respektera denna ängslan hos en författare, och sällan några dåliga. Men samtidigt som Sachs undanhöll uppgifter om bakgrunden till sitt verk, talade hon om att hon gjorde det. Med ena handen visade hon på vad hon tog tillbaka med den andra. Denna dubbla gest är betydelsefull. Kanske säger den något om hur hon uppfattade livets och diktens samröre.
I flera brev till germanisten Walter A. Berendsohn manade hon till försiktighet beträffande upplysningar givna i förtroende. För att understryka vikten av sin vädjan använde hon en drastisk formulering: om vännen verkligen tänkte skriva den planerade studien om hennes författarskap måste han förstå att hon ville ”utsläckas” som person. Sachs lär knappast ha varit omedveten om att tyskans verb ausschalten var som taget ur nazisternas vokabulär – det ”Tredje rikets språkbruk” eller ”omänniskornas ordbok” som Victor Klemperer, Dolf Sternberger och andra samlade belägg för efter kriget. Varför använde hon en så laddad term? Handlade det om att med största eftertryck markera gränsen för vad Berendsohn fick nämna i sin bok? En fordran att ägna sig åt verket och överlämna allt övrigt åt ”reportrarna från veckotidningarna”, som det också hette? Rörde det sig rentav om en osminkad formulering av ett mer allmänt problem: hur formulera det skyddslösa utan att exponera det ånyo? Befarade hon att nämnandet av biografiska data skulle skymma sikten för diktens ärende och paradoxalt nog innebära att ytterligare smärta tillfogades? ”Den hjärtskärande tragiken i vårt öde skall och får […] inte förringas genom de många i detta sammanhang helt onödiga upplysningarna.”
Säkert spelade dessa och andra överväganden en roll. Likväl. ”Utsläckas”? Trots den metaforiska närheten till krematorieugnarnas skorstenar, och trots släktskapet med ett verb som gleichschalten (“likrikta”), antydde ausschalten kanske även något annat …
Under första året i svensk exil bodde Sachs med sin mor på tillfälliga adresser. I oktober 1941 kunde de flytta till en egen lägenhet i ett hyreshus på Bergsundsstrand på Södermalm i Stockholm. Den låg på bottenvåningen, bestod av ett rum och kök och var mörk och kall. Enligt senare anteckningar skall den tidvis ha fyllts av kloakstank. Efter sju år utan sol fick de i augusti 1948 byta till en etta på 41 kvadratmeter med kök och alkov som låg ett par trappor upp i samma fastighet. Här skulle Sachs tillbringa resten av livet. Fram till moderns död i februari 1950 ägnade hon största tiden åt att vårda henne. De få inkomsterna kom från översättningar av svensk litteratur, mestadels poesi. Bara om natten kunde hon skriva eget – och i mörkret, eftersom modern annars skulle vakna.
Detta är urscenen för Sachs poesi: ensam med alfabetet om natten. Hon kände sig bokstavligt talat ”kastad in i ett ’utanför’”, som hon framhöll för litteraturkritikern Margit Abenius. Möjligen befann hon sig i den av sociala regler styrda världen, men hon var inte del av den. Införlivad i det yttre hänvisades hon till en kuslig sfär, förbunden med de döda och sorgen efter dem. Långt senare skulle hon i ett brev till sin franske översättare Lionel Richard utnämna den till sin ”Nattliga dimension”. Ausschalten innebar även detta: när ljuset släckts syntes inte längre personen bakom verket. Likafullt fanns hon där. Natten illuminerades av det enda som räknades: skriften. Resten var mörkrets konturer.
Den här boken undersöker samspelet mellan liv och verk, in- och utsida av ett författarskap som kommit i skymundan på senare år. Därmed intresserar den sig också för Sachs självbild. Hennes utveckling som poet är anmärkningsvärd inte minst därför att hon påbörjade den minnesvärda delen av sitt verk när hon var över femtio år gammal. Under det kvartssekel som följde blev dikterna litterärt sett egentligen ständigt mer övertygande. Litteraturhistorien uppvisar få sådana fall, om ens några. Hur blev denna utveckling möjlig?
Till den självbild som Sachs skapade utifrån en erfarenhet av förlust och avsked, flykt och förvandling hör att hon gärna betonade att dikterna kom till henne, att de dikterades av fasansfulla omständigheter som tvingade henne att ta till orda. ”Orden kom och bröt fram ur mig – intill förintelse”, heter det exempelvis i en intervju med schweiziska televisionen 1965. Denna bild passar till uppfattningen av en poet på orfiskt uppdrag. Det är dessutom lätt att skönja drag som traditionellt betraktas som kvinnliga. Sachs är mindre aktiv än passiv. Hon komponerar inte dikter utan överväldigas av dem. Hon är snarare mottagare än avsändare.
Visserligen visar kvarlåtenskapen att Sachs sällan skrev om eller bearbetade sina texter. Många trycktes i versioner som på något ord eller kommatecken när är identiska med de ursprungliga. Men måste det betyda att hon var ett avsiktslöst medium – en handfull strängar berörda av den gudomliga vinden? Samtidigt som livsomständigheterna efter flykten knappast var enkla, arbetade hon medvetet i diktens tjänst. Redan som ung hade hon sänt bidrag till tidningsredaktionerna. Efter flykten tog hon kontakt med företrädare för den svenska litteraturen och började nästan genast att översätta dem till tyska. Trots isoleringen skapade hon med tiden ett vidsträckt ”ordens ådernät” med koordinater när och fjärran, bland levande och döda, exilförfattare och företrädare för den yngre generationen. Och under de svåra åren på 1960-talet, märkta av sviterna efter nazistårens förföljelser, lades hon periodvis in på psykiatriska kliniker, där hon i skyddad miljö skrev sina kanske starkaste arbeten, de ”glödande gåtorna” och sena sceniska dikterna.
Denna studie ägnas sådana och andra motsägelser. Även om Sachs betraktade sig som ”valplats”, var det ur henne som orden bröt fram – och de gjorde det ”intill förintelse”. Samma konvulsioner som födde henne som poet utsläckte henne som privatperson. Till slut glödde orden inifrån, likt gåtor. De illuminerade utan förklaring. Och antydde att en annan läsart fordrades än den som förutsätter att diktens betydelse utgör en skatt som kan grävas upp och exporteras. Otillgängligheten var en del av deras framträdandeform. Dunklet likaså.
Återstår att hoppas att de följande sidorna innehåller tillräckligt mycket av den senare varan för att Sachs dikter skall lysa som bara de kan.
Sidorna 7–9.
Recensioner
”Aris Fioretos skriver som vanligt sin prydliga och stiliga text, och att han gillar Sachs förhindrar inte en kritisk distans, som aldrig sviker honom när han initierat leder oss genom hennes liv och verk: som kritiker är han suverän i sina hypernära läsningar, in i minsta skiljetecken. . . . Ja, jag har sagt det redan: en överdådig bok. Fioretos skriver om hur poesin inte var någon lindring för Nelly Sachs, utan en räddning, det enda som fick henne att överleva, att härda ut. I dikterna finns inget jag och du, bara ett stort vi.” – Bloggaren Bernur, www.howsoftthisprisonis.blogspot.com
”Den respons och beundran som Sachs diktning mötte ökade successivt, med Nobelpriset i litteratur 1966 som yttre höjdpunkt. Men, antyder Aris Fioretos i sin biografi Flykt och förvandling, dagens respons på författarskapet och på Sachs diktarhållning är i vissa fall kluven och intresset mindre än tidigare. Detta har att göra med hennes komplicerade position som uttalad judisk diktare efter Förintelsen, till och med som representant för de mördade judarna. Det var en roll Sachs själv betonade. Men den är paradoxal: hur skall den överlevande kunna tala för de mördade? Till de många kvaliteterna hos Fioretos rika, faktabemängda och välskrivna biografi hör att han inte drar sig för att problematisera också dessa svåra frågor.” – Michel Ekman, Svenska Dagbladet
”[I Aris Fioretos] mastiga biografi möter vi inte bara författaren och Nobelpristagaren utan även människan Nelly, flickan som skrev kärlekskranka romantiska efterklangsdikter i Berlin, som tvingades ägna en stor del av sitt liv åt att först passa en fader döende i cancer och sedan en sjuklig moder. Närsynt fördjupar sig Fioretos i de obetydligaste detaljer. Som att fadern William Sachs uppfann en patenterad muskelstärkare, med tiden känd som ’der Expanderer’. Trivialt? Nja, Fioretos lyckas med konststycket att utvinna litterära poänger även ur detta träningsredskap bestående av elastiska strängar, krokar och gummiringar. Tänjningen överlevde som poetisk princip.” – Andreas Ekström, Sydsvenska Dagbladet
”I sin utomordentligt insiktsfulla, kunniga och ofta rentav vägröjande biografi, Flykt och förvandling, kartlägger Aris Fioretos i detalj vad som skedde under flykten – dramatisk som en äventyrsfilm, som han skriver själv – och vid ankomsten till deras nya hemland. Det är en sällsynt briljant biografi, som på ett levande och givande sätt väver samman liv med författarskap, de brinnande dikterna med Nellys Sachs erfarenheter och hennes särskilda, högst egna sätt att tolka skrifter, upplevelser och händelser.” – Crister Enander, Gefle Dagblad
”Fioretos’ stil är svalt reflekterande, vilket jag ser som en av bokens många förtjänster. Så kan vi komma aningen närmare den så eftersträvansvärda förståelsen av det obegripliga. Och undgå den manifest känsloöverfyllda pseudonärhet, som så lätt överväldigar kommentatorerna till dessa grymma och samtidigt likgiltighetsbelastade närhistoriska sammanhang.” – Mikael Enckell, Hufvudstadsbladet
”Allt detta skildrar Aris Fioretos med en närläsning som ofta fokuserar på detaljer – ett bokmärkesalbum, en sax – som ges vidare men oftast mycket trovärdiga tolkningar. Sachs författarskap är inte enkelt, desto större är det att Flykt och förvandling ändå är så pass lättillgänglig. Största förtjänsten är naturligtvis Fioretos kunskaper och språkkänsla men också formgivningen. . . . Hösten tillhör Nelly Sachs. Och jag kan inte tänka mig en bättre tidpunkt än denna att lära känna hennes liv och verk.” – Mats Granberg, Norrköpings Tidningar
”Det är välgjort och mycket gripande. Inte minst bildbiografin, som med sitt rika material lånar sin form från det nämnda bokmärkesalbumet, är imponerande. Fioretos prosa är sedvanligt ekvilibristisk och tonfallet behärskat, men själva utformandet avslöjar också en ömsint känslighet i hanteringen av Sachs liv och verk. Det blir ett intimt porträtt, och det som gör det så sammansatt är framför allt dess otvungna sätt att oupphörligt foga text till biografi. Fioretos skildring rör sig elastiskt mellan de skilda nivåerna och bildar en stoffspäckad tankeväv kring författarskapet och livslinjen.” – Hanna Nordenhök, Aftonbladet
”[E]n överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, [en] mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.” – Thomas Nydahl, www.nydahlsoccident.blogspot.se
”En av förtjänsterna med Fioretos imponerande bok, som förenar traditionellt biografiskt arkivarbete med mer essäistiskt tolkningsarbete, är att den inte väjer för allt som gör det svårt att läsa Sachs i dag. På ett halvsekels avstånd ser man tydligare inte bara omsvängningen i Sachs författarskap, utan även besvärande stora likheter mellan den patosfyllda efterkrigsdiktningen och den patetiska förkrigsdiktningen.” – Malte Persson, Expressen
”Här sitter jag, lite sned höstsol, framför en tjock bok. Över sidornas generösa marginaler fladdrar bokmärken från mormors tid, änglar, fjärilar, blomster. Eller faller en hövisk riddare på knä inför sin dam. Hopsamlade stenar och snäckor sover i ro. Men här finns också foton, människor, de flesta döda. På ett runt bord står en skrivmaskin av märket Mercedes. Är inte arrangemangen lite kitschiga? Man vill ju gärna hitta något att gruffa om. Men nej – boken från Ersatz förlag är bara vacker. Den är skriven av Aris Fioretos, författare men också litteraturforskare, med ett mångårigt kulturuppdrag i Berlin bakom sig. Den kallas en bildbiografi och heter Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm. I ett mörkrum, Nelly Sachs-rummet på Kungliga Biblioteket, och omgiven av Sachs kvarlåtenskap, brev, utkast och föremål från de fyrtio kvadrameternas lägenhet på Bergsunds strand i Stockholm, har Fioretos framkallat ett stort livssammanhang. Jag låter mig villigt ledas in i Nelly Sachs värld där liv och dikt tvinnas samman. Fioretos text andas lugnt. Läsningen fascinerar.” – Agneta Pleijel, Dagens Nyheter